Archive for the ‘THE AWAKENING’ Category

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)

april 1, 2014

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)
Med Kristian Beddow, Ange Arabatzis, Alix Jackson, Antonia Vekic, Jim Koutsoukos

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När den ene regissören – den av dem man träffat – till en film är gemytligt sympatisk, är det inte alldeles lätt att säga vad man verkligen tycker om filmen när man skriver om den. I alla fall om man inte tycker om den. Men det måste man ju göra i alla fall.

The Awakening fungerar inte på något plan.

När jag såg den på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, inleddes den av Kostas Metaxas – australienare med grekiska rötter – och på visningen följde en frågestund med publiken. Under den senare avslöjade Kostas Metaxas vad jag hela tiden misstänkt; filmens märkliga estetik är bara påklistrad och fyller inget syfte.

Och som så många andra sådana innovationer genom historien, som den under sextiotalet barmhärtigt flyktiga trenden med split screen, är den här bara irriterande. Vad poängen med att dela upp bilden i smala, rektangulära fält vid scenbyte och låta de smala, rektangulära fälten fyllas med svart färg och glida fram och tillbaka – kort sagt, svarta ränder glider fram och tillbaka över duken från båda sidorna – är fullkomligt obegripligt, men Kostas Metaxas meddelade i och för sig vältaligt att det finns givna parametrar för den cinematiska konstens estetik och att det alltid är samma sak och att han och hans team medvetet ville göra något nytt.

Här är problemet: att göra något nytt bara för att det ska vara nytt, men utan att ha något annat syfte med det än att det ska vara nytt, är katastrofalt vilken konstform det än gäller. Nytt är inte definitionsmässigt bra; nytt är bara definitionsmässigt nytt.

Det vore även ”nytt” att i en roman för varje nytt stycke lägga tjocka, svarta band över de första tre eller fyra meningarna och därmed göra dem oläsliga, men den spännande frågan är väl om det skulle tjäna romanens syftet med romanen.

Men till det kommer i The Awakening en förbluffande besynnerlig intrig. Det känns väldigt mycket som om man presenterar det ena intrigelementet efter det andra, men inte låter något av dem utvecklas. Allt är endast presentationer av intrigtrådar, som man får en stark känsla av ska komma att utvecklas. Och, milda makter, visar det sig inte också att så är fallet?! För under frågestunden efter visningen fick vi av Kostas Metaxas veta att filmen i själva verket är pilotavsnittet till en tänkt TV-serie, men så som marknaden fungerar numera släpper man pilotavsnittet som biograffilm och hoppas sedan på att få göra TV-serien. Utan att vilja vara oförskämd, men om det är så marknaden fungerar så vågar jag påstå att det nog bara gäller i kvarteret i Australien där Kostas Metaxas bor, för såvitt jag vet har ingen annan i filmbranschen någonsin hört talas om den här besynnerliga lanseringsmodellen för en icke existerande TV-serie. Men under alla omständigheter blir resultatet en höggradigt besynnerlig film, som tvärt och mycket oväntat slutar precis när en hisnande intrigvändning just ägt rum och intrigen i och med den äntligen blivit både halvt begriplig och mycket intressant. Och det här är tyvärr bokstavligt talat sant – i precis det ögonblicket tvärslutar filmen. Och någon TV-serie har det alltså inte blivit.

Fast personligen är jag måttligt dyster över den saken. I alla fall om även TV-serien skulle ha framförts av skådespelarna i den här filmen. Det är alltid generande att se så tafatt skådespeleri att man för sitt inre öra hör precis vad regissören har sagt åt skådespelarna att göra och säga, något som de därefter gör till punkt och pricka men utan varje som helst förmåga att identifiera sig med – leva sig in i – den rollfigur som ska gestaltas. Det blir ett livlöst, tondövt, tonlöst framförfande av en regissörsinstruktion som inte känns som något annat än ett livlöst, tondövt, tonlöst framförande av en regissörsinstruktion, utan varje uns till egen förmåga att föra något till instruktionen. Maskinlikt är ett adjektiv som osökt dyker upp i huvudet. Eller möjligen ”första dagen på skådespelarskolan”.

Och allt detta är egentligen väldigt synd, för Kostas Metaxas är en väldigt gemytlig och trevlig människa. Man hade önskat honom ett bättre resultat. Eller kanske en större budget, så att han haft råd att anlita riktiga skådespelare.

Och ett team som varit professionellt nog att få honom att avhålla sig från den besynnerliga streckestetiken.

Kör hårt,
Bellis

Annonser