Archive for the ‘THE CHASE’ Category

THE CHASE av Arthur Ripley (1946)

januari 22, 2022

THE CHASE av Arthur Ripley (1946)
Svensk titel: Flykten till Havanna
Med Peter Lorre, Robert Cummings, Michéle Morgan, Steve Cochran, Lloyd Corrigan, Jack Holt, Don Wilson, Alexis Minotis, Nina Koshetz, Yolanda Lacca, James Westerfield, Jimmy Ames, Shirley O’Hara, Florence Auer, Spencer Chan, Herbert Evans, Tom Ferrandini, Bess Flowers

SPOILERVARNING

Peter Lorre är en av filmhistoriens få oavsiktliga huvudrollsinnehavare. Som i det närmaste ständig birollsinnehavare – huvudrollen i Fritz Langs M är ett av de få undantagen – var han utan undantag mycket sevärd och i produktioner där de övriga skådespelarna inte var lika begåvade och/eller karismatiska som James Mason eller Humphrey Bogart, blev Peter Lorre oavsiktlig huvudrollsinnehavare. I brist på skådespelarinsatser som kunde matcha hans unika framtoning och begåvning blev han filmens raison d´être, själva anledninge att se den. The Chase tillhör det facket.

The Chase bygger på en roman av Cornell Woolrich, The Black Path of Fear, och inte minst i sken av det finner jag intrigen både innovativt fascinerande och besvikelseframkallande oärlig, beroende på vilka delar av The Chase man pratar om. Jag har inte läst Woolrichs bok och vet alltså inte i vilken mån intrigen omarbetats vid filmatiseringen, men en suggestivt fascinerande scen jag aldrig tidigare sett i någon variant på filmduken – och det säger en hel del – är den där gangsterbossen, spelad av Steve Cochran, visar sig kunna sköta gaspedalen och bromsen från baksätet i sin bil, och tvinga sin chaufför, Robert Cummings, att endast styra under livsfarligt svindlande fart som han själv inte har någon kontroll över. Den här speciella finessen blir helt avgörande för intrigens upplösning. Elegant.

Fast annat är mindre elegant och här kommer den stora spoilern. Minns någon att en av huvudrollsinnehavarna i TV-serien Dallas visade sig ha drömt all intrig i 135 avsnitt eller vad det var och man därför som tittare plötsligt fann sig kastad flera år eller vad det var tillbaka i intrigen? Riktigt så illa är det inte i The Chase, men principen är densamma. Intrigen lunkar på i en takt som känns som när man går uppströms i en midjehög, gyttjig flod, för att plötsligt skjuta fart när den svenska titelns flykt till Havanna genomförs och ett händelseförlopp i crime noir-stil i kulsprutesmattrande tempo dras åt som ett skruvstäd. Nu kommer spoilern, fast ni har redan gissat den. Denna den bästa delen i filmen är bara en dröm, så någon upplösning på den hårt åtdragna skruvstädsintrigen får man aldrig, vilket känns som rena bedrägeriet. Och den intrig som därpå tar vid är jämförelsevis ointressant, bilsekvensen undantagen, och känns efter skruvstädet tam och artificiellt tillverkad för att uppnå ett lyckligt slut som dessutom befängt nog utgörs av en scen som är identisk med den som den tidigare drömmen började med.

TV-komediperennen Robert Cummings var ingen stor skådespelare och Michéle Morgan är som den kvinnliga huvdrollen lika karismatiskt begåvad som en isbit. Möjligen kan man förlåta de pinsamma, tonårsaktiga kärleksscenerna dem emellan med att de bara är drömda, med undantag av den i slutet, som dock är lika tafatt, men när de dessutom envisas med att drälla runt i resten av filmen och vara lika oengagerat tafatta när de ägnar sig åt andra verksamheter, blir lättnaden stor varje gång Peter Lorre dyker upp på duken och får en att bestämma sig för att härda ut ett tag till, i hopp om att få se honom minst en gång till. Faktum är att han lyckas få en att se filmen till slut och i sammanhanget säger det väldigt mycket om vilken förnämlig skådespelare han var, om än med få undantag under sin långa karriär relegerad till birollsinnehavarfacket.

Kör hårt,
Bellis

Annons