Archive for the ‘THE DARK KNIGHT’ Category

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)

mars 7, 2009

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)
Med Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Monique Gabriela Curnen, Cillian Murphy, Nestor Carbonell

Tjugofyra ka boom-explosioner. Trettionio boom bang-explosioner. Och så var det nog, originellt nog, ett par ka zaam-explosioner också. Jag är osäker på om man kvaddade fyrtio eller femtio bilar och vet inte om det var femton eller tjugo hus av olika slag som exploderade, men där någonstans ligger det. Plus då något tiotal drivor med lik och lite annat smått och gott från vår trogne gamle vän Mr. Visual Special Effects.

Det fanns en poäng med Tim Burtons Batman från 1989, en poäng som började försvinna redan i hans egen uppföljare och som så gott som helt försvunnit i de senare uppföljarna men som på sätt och vis införts på nytt nu. Den poängen var att Batman (eller Läderlappen, som jag tycker att han ska heta på svenska), precis som i Frank Millers seriealbum, inte var en klyschigt ultradygdig, mjölkdrickande helyllehjälte som är så snäll att en söndagsskoleutflykt framstår som akut livsfarlig vid en jämförelse och att skurken – Jokern – inte var en alltigenom ondskefull gestalt som var ond bara för att han var ond, helt utan anledning. Tvärtom fanns en väldigt god anledning.

Det smarta med Tim Burtons film var att den, till skillnad från alla andra filmatiseringar av serietidningsförlagor, förvandlade de båda antagonisterna till jämförelsevis komplexa, invecklade gestalter som egentligen är varandras spegelbild. För de är båda lika monomana, lika hämndlystet hänsynslösa – utan annat mål för ögonen än att utplåna den andre. Batman är ansatt av sitt eget inre, han är en rastlös, härjad nattsjäl som förgäves söker sinnesro genom sina sinnessjukt besatta försök att utplåna Jokern (spelad av Jack) – och Jokern är likadan, med den skillnaden att han nominellt befinner sig på andra sidan lagens råmärken. Men i slutuppgörelsen har den skillnaden suddats ut. Det är uppenbart att Batman under den väldiga slutstriden är fullkomligt likgiltig för de ofantliga risker som Gotham Citys medborgare utsätts för – hans enda mål är att förgöra Jokern.

Och det gjorde filmen intressant. Den är mycket medvetet en noirfilm, som innehåller inte bara de yttre attributen som nattmörkret och de regnvåta gatorna utan även präglas av den livssyn – den kallhamrade cynismen, sorgen, människans ofrånkomliga fångenskap i sina omständigheter – som är förhärskande i noirfilmen. Tim Burtons Batman är mig veterligen den enda film byggd på en serietidning som är både intelligent och mångbottnad, både dyster och klarsynt, både ångestladdad – med sina båda i det närmaste sinnessjuka protagonister – och cynisk.

Och nu försöker man tydligen göra om samma sak igen. Fast nu brister det på några punkter, som gör att den mycket omtalade The Dark Knight inte fungerar.

För det första alla de redan nämnda explosionerna. Man har som så ofta förut låtit Mr. Ka-Boom och Mr. Boom Bang ta över nästan hela filmen. Och då faller alltsammans ihop. Som det brukar göra i explosioner. Fast det skulle det kanske ha gjort ändå.

För det finns ett problem till med The Dark Knight. Batmans medvetenhet om sin egen dysfunktionalism. Poängen med Burtons Batman är att han är dysfunktionell utan att förstå att han är det. Han tror att han är normal. Till och med god. Problemet med Nolans Batman är att han är dysfunktionell men bara lite lagom dysfunktionell och därför innerst inne (där Burtons Batman är isande nattsvart) den där hyvens killen med choklad i hela dagen i alla fall. Varför han alltså förstår att han är dysfunktionell och försöker göra något åt det. Och därmed blir han återigen ointressant som karaktär, för han är inte längre titelns svarte riddare – den närmast personlighetssplittrade, sömnlösa, härjade nattsjäl som gjorde den första filmens Batman, spelad av Michael Keaton, så intressant. Och ett extra problem här är ju Christian Bale, som nu är om möjligt ännu livlösare än när han helt utan varje spår av framgång försökte spela ett annat slags psykopat för rätt många år sedan, i American Psycho.

Fast i själva verket finns det ett tredje problem. Och det är intrigen. Den känns väldigt mycket som ett fragmentariskt lapptäcke. Mycket stora delar av filmen är typiska för MTV-erans klippteknik – rockvideon har i några decennier kopplat greppet om filmindustrins yngre målgrupp, så en film som The Dark Knight bryr sig mindre om den röda tråden än att stapla mycket snabba klipp där saker och ting exploderar och folk skjuter på varandra. Ungefär som i en Motörheadvideo. Intrigen är så försynt och så djupt begravd i höghastighetsklippningen att man knappt märker den. Och förmodligen är det poängen, för man ska nog inte störa MTV-generationens flimrande ögongodis med ansträngande saker som intrig, repliker, tematik och annat jobbigt.

Försöket att göra om Tim Burtons Batman är med andra ord ett misslyckande. Hela vägen ut, eftersom slutet – där Batman på nytt är mjölkdrickande och Pollyannakäckt dygdig och tjusig – som pricken över i:et tar udden av alltsammans.

Eller skulle ha gjort om det funnits någon udd.

Kör hårt,
Bellis