THE DEPARTED av Martin Scorsese (2006)
Med Jack Nicholson, Lenoardo DiCaprio, Martin Sheen, Matt Damon, Mark Wahlberg
SPOILERVARNING
Martin Scorsese har förmodligen sprängt fler huvuden i närbild på film än alla andra filmregissörer i historien tillsammans. Dessutom i ultrarapid. Nu tar han steget fullt ut och spränger bort huvudena på hela skådespelarensemblen. På sitt sätt är det förstås imponerande konsekvent. Den spännande fråga man ställer sig är en annan än den i förstone självklara – varför? – nämligen vad som rör sig i det (lyckligtvis) inte bortsprängda huvud som tillhör Martin Scorsese.
För The Departed har han gjort åtskilliga gånger tidigare de senaste trettio åren, från någonstans runt Taxi Driver och framåt. Han har gjort en del annan film också och ett par av hans filmer – King of Comedy och The Last Temptation of Christ – är till och med förnämliga. Men våldspornografin har sprutat; huvuden sprängs och hjärnsubstans skvätter och blod forsar.
Detta är tröttsamt. Det är till och med taffligt. Det finns ingen vision, det finns inget försök att förmedla något. I The Departed berättas en banal polishistoria som rimligen alla sett otaliga gånger förut – för det mesta bättre genomförd – i sekunda polisserier på tv. Det enda som utmärker filmen (inte oförutsägbart i Scorseses fall) är att absolut alla dör på slutet, både godingarna och ondingarna. Något annat vore vid det här laget otänkbart i en Scorsese-film, för alla skallar måste som sagt sprängas. Annars blir det ju inte film.
Lika tragiskt är att han lyckats värva Jack till spektaklet och dessutom placerat honom i en roll där han helt avgjort inte hör hemma. Jack gör för sjuttonde gången – om jag räknat rätt – sin madman med rullande ögon och rufsigt hår, och är med undantag av öppningsscenen lika frejdigt kitschig som i The Shining av Stanley Kubrick. (Fast öppningsscenen med voice overn och Jack i dunkel silhuett är faktiskt lysande, liksom den därpå följande scenen i butiken.) Egentligen är det obegripligt, för Jack är en av tidens stora skådespelare – som ibland förfaller till att studentspexa sig igenom roller som han aldrig borde ha accepterat. Den här rollen är ett praktexempel.
Och den här filmen – Oscarsbelönad för regin och som sitt års bästa film eftersom Scorsese trots en lång rad nomineringar aldrig fått en Oscar tidigare, börjar bli till åren och har många kompisar i akademien – är ett plågsamt exempel på hur en blodslaskande C-rulle kan påstås vara något slags filmkonst för att den görs av en regissör som är tillräckligt känd för att kunna få den tillverkad som en megaproduktion med ett antal sorterade storstjärnor i rollerna.
Och så mitt i allt detta går Martin Sheen och gör en stilsäkert övertygande och skickligt trovärdig prestation av sin lilla biroll.
Men det är ett försonande drag hos The Departed som tyvärr är alldeles otillräckligt.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 