Archive for the ‘THE GENERAL’ Category

THE GENERAL av Clyde Bruckman och Buster Keaton (1926)

juli 11, 2010

THE GENERAL av Clyde Bruckman och Buster Keaton (1926)
Svensk titel: Så går det till i krig
Med Buster Keaton, Marion Mack, Glen Cavender, Jim Farley, Frederick Vroom, Charles Henry Smith, Frank Barnes, Joe Keaton, Mike Donlin, Tom Nawn

För de allra flesta känns det kanske lite udda med en film från 1926 som är ett mellanting mellan The Out-of-Towners av Arthur Hiller och Mad Max 2: The Road Warrior av George Miller, men det är i själva verket en mycket träffande karaktäristik av Clyde Bruckmans och Buster Keatons klassiker The General.

Som komedi är The General formelartad, men naturligtvis mycket mer formelartad i dag än då den gjordes. Mycket av det som händer var inte klichéer då och av någon anledning känns det, kanske just därför, fräscht än i dag. Sedan dess har det upprepats otaliga gånger, i otaliga sammanhang, inte minst i de båda ovan nämnda filmerna.

För så här. The General skulle kunna göras hur lång eller hur kort som helst, eftersom intrigen bara består av en enda, lång tågjakt. Hur lång filmen blir beror på hur många mer eller mindre fyndiga, mer eller mindre komiska problem manusförfattarna (identiska med regissörerna) lyckas hitta på. Och de har hittat på väldigt många, de allra flesta både fyndiga och komiska. Man skulle kunna klippa bort hemskt många utan att det märktes, men man skulle också kunna lägga till hemskt många och göra filmen ännu längre än sina för den tiden i komediformatet inte alldeles vanliga en timme och fyrtiofem minuter. Och tågjakten är förutom komisk på samma sätt som den långa rad problem som drabbar Jack Lemmon och Sandy Dennis i The Out-of-Towners fylld av actionstunts på ett sätt som påminner om Mad Max 2: The Road Warrior, med den inte ointressanta skillnaden att stuntsen i The General utförs på riktigt. År 1926 var möjligheterna till trickfilmning och specialeffekter få och ville man att något skulle hända på bioduken, fick man låta det hända i verkligheten och spela in det på film. Inte så lite av det Buster Keaton gör i den här filmen kan utan vidare omsvep konstateras vara i det närmaste livsfarligt.

Och oftast väldigt roligt. Tycker i alla fall jag, som faller direkt. När jag nu efter många år såg om The General satt jag faktiskt – för att ta till en gammal klyscha – som klistrad och jag skrattade högt flera gånger och var väldigt road nästan precis hela tiden. Det här är visserligen mycket enkelt, men det är också mycket fyndigt och mycket roligt och ibland mycket hisnande.

Å andra sidan får den värmande komedin en obehaglig bismak av att den utspelas under amerikanska inbördeskriget och att sydstaterna är hjältarna medan nordstaterna är skurkarna. Historiskt är det där något jag aldrig riktigt har förstått och det som gör exempelvis D. W. Griffiths filmiskt sett mästerliga Birth of a Nation så motbjudande att jag inte vill se om den (jag har bara sett den en gång) är att Ku Klux Klan är dess hjältar medan färgade människor per definition är dess skurkar. Fast effekten ligger förstås inte tillnärmelsevis på det planet i The General, som inte på något sätt är en ideologisk film. Jag vågar misstänka att man i själva verket har singlat slant om huruvida hjälten Buster Keaton ska vara sydstatare eller nordstatare, för det saknar helt betydelse inom ramen för filmens intrig: den långa, komiska tågjakten.

Fast å andra sidan igen så dyker en ny obehaglig bismak upp i slutet, där den avrundande drabbningen mellan nordstatare och sydstatare är rätt otäck men alldeles uppenbart ska föreställa vara rolig. Det är extremt svårt att göra något roligt av människor som dör och dessutom dör under så vidriga omständigheter som under ett slag, och The General lyckas inte på den punkten. Enstaka pajkastningsinslag som klingan som ständigt lossnar på Buster Keatons sabel är i sig roliga, men konsekvenserna – här kommer ännu en klyscha – får skrattet att fastna i halsen.

I slutändan är det dock The General förlåtet. För det här är, i stort sett, komedi på hög men mycket enkel nivå … vilket alltså inte är en självmotsägelse. Och dessutom är det komedi med det så kallade Stenansiktet, en av stumfilmstidens främsta understatement-skådespelare och ett av filmkonstens stora genier: Buster Keaton. Hans ständigt lika djupsinnigt sorgsna uppsyn skulle, med tanke på hans porträttlikhet, för övrigt ha gjort honom utmärkt i huvudrollen om han fått för sig att göra en dramadokumentär om Edgar Allan Poe.

Kör hårt,
Bellis

Annonser