Archive for the ‘THE GOOD SHEPHERD’ Category

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)

mars 4, 2009

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)
Svensk titel: Den innersta kretsen
Med Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin, Tammy Blanchard, Billy Crudup, Robert de Niro, Keir Dullea, Michael Gambon, Martina Gedeck, William Hurt, Timothy Hutton, Mark Ivanir, Gabriel Macht, Lee Pace, Joe Pesci, Adolf Hitler, John F. Kennedy

LITEN SPOILERVARNING

Det finns begåvade skådespelare som tror att de också är begåvade regissörer. Ibland har de rätt. Det finns obegåvade skådespelare som också tror att de är begåvade regissörer. Ibland har till och med de rätt. En skådespelare som hamnar i den första kategorin är Jack. En skådespelare som hamnar i den andra kategorin är Clint Eastwood.*

Att placera Robert de Niro i någon av kategorierna är svårare. Är han en begåvad eller obegåvad skådespelare? Lite oklart, faktiskt. Han har gjort några bra rolltolkningar, men ärligt talat – har de filmerna inte alltid varit skräddarsydda för honom? För är han inte – i likhet med sin likaledes italienskättade kollega Al Pacino – alltid sig själv? Ser man honom någonsin porträttera någon annan än just Robert de Niro? Med de typiska manéren, det typiska sättet att tala, det typiska allting som är just Robert de Niro?

Icke desto mindre är han en ikon som, om jag minns rätt, vid en omröstning häromåret bland tusentals amerikanska biobesökare knep tredje eller om det till och med var andra platsen i en omröstning om just störst skådespelarikon i Amerika.

Men även om Robert de Niros skådespelartalanger kan diskuteras så tror jag inte att det kan råda några större tvivel om hans talanger som regissör. De är obefintliga.

The Good Shepherd, som handlar om CIA:s tidiga historia i ett virrvarr av tillbakablickar och sekvenser från filmens ”nutida” (60-talets) historia, gör ett mycket uppenbart försök att vara ”konstnärlig”. Ett av knepen är just hoppandet mellan decennier. Konstnärligt och till och med effektivt kan det vara om man behärskar den berättartekniken. Det tror Robert de Niro förbluffande nog att han gör. The Good Shepherd avslöjar honom omgående. Ett annat knep är den väl framkallade tidsandan, som dock brister något i sken av att Matt Damon ser precis likadan ut på 30-talet som på 60-talet, trots att han med något slags rimlighet borde vara ungefär 30 år äldre under det senare decenniet. Fast det är nog konstnärligt det också. Att folk inte åldras, menar jag. Och så är det säkert konstnärligt att hålla sig så långt bort från den meningslösa action som så ofta befläckar filmer om underrättelsetjänster att man tar steget fullt ut och befriar filmen från intrig helt och hållet. För någon sammanhållen intrig finns faktiskt inte här. De schematiska, fläckvisa scenerna om en underrättelseagents liv med CIA har svårt att komma överens – de säger inte varandra så mycket, och därför inte heller tittaren. Så den intrig som kvarstår och som kanske kan väcka något slags intresse är romansen med den döva flickan, som Matt Damon överger när han av pliktkänsla gifter sig med Angelina Jolie eftersom han gjort henne på smällen. Och sedan serveras man ett antal scener från ett olyckligt äktenskap, men naturligtvis har de här båda förhållandena ingenting med den övriga filmen att göra. Över huvud taget. Fast det är nog konstnärligt det också.

Till slut blir den på tok för långa – den klockar in på ungefär två och en halv timme, om jag gäspade mig rätt – The Good Shepherd så enastående tråkig att man knappt orkar hålla blicken fäst på duken/TV-skärmen. För till råga på allt är skådespelarinsatserna fadda på gränsen till uppblött kartong. Vilket i och för sig inte överraskar. Matt Damon har alltid varit en träbit och Angelina Jolie borde över huvud taget inte ägna sig åt film på något sätt. Alec Baldwin gör – det ska medges – en hedervärd insats, men han har bara en biroll. Fast förmodligen är det konstnärligt att göra film med folk som inte kan agera.

Eller något.

Kör hårt,
Bellis

* Med det förbehållet att Clint Eastwood har gjort några enastående skådesepelarinsatser. Framförallt i ”Unforgiven”, men även i ”Bridges of Madison County”.

Annonser