Archive for the ‘THE KING’S SPEECH’ Category

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)

februari 27, 2011

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)
Med Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Robert Portal, Richard Dixon, Paul Trussell, Adrian Scarborough, Andrew Havill, Charles Armstrong, Anthony Andrews, Roger Hammond, Calum Gittins, Jennifer Ehle, Dominic Applewhite, Ben Wimsett

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), Bästa manliga biroll (Geoffrey Rush), Bästa kvinnliga biroll (Helena Bonham Carter), Bäst scenografi (Ewe Stewart, Judy Farr), Bäst filmfotografi (Danny Cohen), Bäst kostym ( Jenny Beavan), Bästa filmklippning (Tariq Anwar), Bästa filmmusik (Alexandre Desplat), Bästa ljud (Paul Hamblin, Martin Jensen, John Midgley), Bästa originalmanuskript (David Seidler)

En hel film kan förvandlas till ett mästerverk av de båda huvudrollsinnehavarna, men flera krav måste uppfyllas. Att de båda måste vara extremt skickliga och känsliga skådespelare är självklart. Men de ska också kunna spela mot varandra, utan att den ene överglänser den andre. De ska spela med personliga men inom ramen för tema och intrig harmonierande uttryckssätt. De ska båda ge djupa personporträtt. Och de ska enastående väl gestalta ett mycket känsligt och mycket svårspelat tema. På samtliga dessa punkter gör Colin Firth och Geoffrey Rush en förundransvärd insats.

Både Colin Firth och Geoffrey Rush är skådespelare som har den sällsynta förmågan att gestalta känslor – och framförallt motstridiga känslor, vilket är mycket svårt – utan att säga ett ord, utan att ens röra på sig. De gör det i närbild. I jättelika porträttbilder. Genom mycket subtilt minspel, genom närmast obegripligt stor uttryckskraft i små skiftningar i ansiktet. Få andra skådespelare behärskar den konsten. En annan är Anthony Hopkins. Ytterligare en annan är Kate Winslet.

I det ena av de mycket svårgestaltade och mycket gripande teman – omöjlig vänskap, som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap men av nöden uttrycks med mycket stor återhållsamhet – rör sig Colin Firth och Geoffrey Rush med en känslighet som griper även en van cineast till tårar. Dels för att det tema de gemensamt gestaltar är så gripande, så rörande, dels för att – och på ett annat plan – de gör det så enastående väl, med sådan vidunderlig inlevelse och förmåga att låta inlevelsen komma till fullt uttryck med ytterst små medel.

Colin Firth gestaltar dessutom en människa som är snärjd i en tillvaro av ofrånkomliga, benhårda regelverk som har orsakat honom ett svårt handikapp – en svår stamning – som gör det omöjligt för honom att uppfylla den outhärdligt tunga uppgift som mot hans vilja läggs på honom: att vara kung över det brittiska imperiet. Han gestaltar en människa som på förhand vet att han är slagen, vad han än gör. Som på förhand vet att han kommer att få leva ett liv i en förnedring så fullständig, inför undersåtar som vid den tidpunkt då han tillträder tronen utgör halva världens befolkning, att han kommer att krossas. Inifrån och ut. Men han spelar också en människa som driven av pliktkänslan gör sitt allra yttersta för att kämpa mot en övermakt han vet är omöjlig för honom att besegra. Eller två övermakter. Stamningen och kungatiteln.

Den senare kan han inte besegra, eftersom det enda sättet vore att abdikera. Och det är för honom omöjligt. Han har ärvt kungatiteln av sin abdikerande bror. Och pliktkänslan skulle hur som helst fullständigt förbjuda honom. Men hans bottenlösa sorg speglas – under några sekunder i hans uttrycksfulla ansikte – då han efter kröningen kommer hem och hans små döttrar, som är ungefär tre och fem, i stället för att som vanligt komma rusande och glädjestrålande krama om honom mycket allvarliga niger inför honom och säger ”Your Royal Highness”.

Den övermakt som återstår honom att bekämpa är den svåra stamningen, som får honom att låta debil.

De två teman som genomsyrar The King’s Speech – omöjlig vänskap som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap, en handikappad människas outhärdliga (därför att den egentligen är omöjlig att vinna) kamp mot sitt svåra handikapp – gestaltas så utomordentligt väl att filmen trots en intrig som är en ren schablon kommer att bli en av filmkonstens stora klassiker.

För den övermakt som intrigen utgörs av besegrar Colin Firth och Geoffrey Rush fullständigt.

Mot alla odds.

Kör hårt,
Bellis

Annonser