Archive for the ‘THE LOST WORLD’ Category

THE LOST WORLD av Harry O. Hoyt (1925)

mars 6, 2009

THE LOST WORLD av Harry O. Hoyt (1925)
Svensk titel: En försvunnen värld
Med Wallace Beery, Bessie Love, Lewis Stone, Lloyd Hughes, Arthur Hoyt, Alma Bennett, Virginia Browne Faire, Bull Montana, Francis Finch-Smiles, Jules Cowes, Margarette McWade, George Bunny, Charles Wellesly, Nelson MacDowell, Sir Arthur Conan Doyle

SPOILERVARNING

Det är märkligt, men jag har aldrig någonsin tänkt på det förut. Att King Kong – originalet, alltså – är en remake. Eller ett plagiat. Det borde jag strängt taget ha insett redan första gången jag såg filmen, för då hade jag redan läst Arthur Conan Doyles roman The Lost World flera gånger (på svenska, som En försvunnen värld). Fast jag visste inte att den var filmatiserad. Men det var den. Åtta år före King Kong.

Intrigen är identisk, med undantag av det faktum att man i The Lost World plockar med sig en brontosaurus (i romanen en pteranodon) tillbaka till London, i stället för – som i King Kong – en stor gorilla till New York. Det där sistnämnda är ju rätt konstigt. Visst, en stor apa är ganska spektakulär, men inte i jämförelse med de många olika sorters livs levande dinosaurer man också hittade på den avlägsna ön i King Kong. Förklaringen är förstås enkel – man ville ha ett vidunderligt love interest, och ingen skulle någonsin ha trott på en dinosaur som blev kär i Fay Wray, medan en gorilla som blev det inte var lika osannolik. Men ändå.

I The Lost World ger man sig av till en svårtillgänglig platå i amazonas djungler. På platån finns förhistoriska djur som man länge trott vara utdöda, i det här fallet dinosaurer (vi får se flera olika arter: pteranodon, brontosaurus, allosaurus (som sägs vara urtidens värsta rovdjur; märkligt nog inte tyrannosaurus rex, alltså!), triceratops och stegosaurus). Där finns även ett slags mycket primitiva apmänniskor. Under strid med en allosaurus faller en brontosaurus ned från platån och landar i ett träsk. Den överlever, så man plockar med den tillbaka till London, där den rymmer och ställer till förödelse bland paniskt flyende folkmassor.

Som sagt, superfilmklassikern King Kong är en remake – dessutom med i jämförelse korkad premiss, eftersom man plockar hem apan i stället för en dinosaur.

Jag tycker att King Kong är en i många stycken fullkomligt enastående film (jag pratar endast om originalet från 1933 här – nyinspelningarna kan helt lämnas därhän). Jag har sett den fler än tjugo gånger. Jag har den förstås i min filmsamling. Den förtjänar sin väldiga status som en av filmhistoriens största klassiker.

Men inte riktigt, ändå. En av de saker som gjort filmen så berömd är den extremt tålamodsprövande inspelningen, där man med hjälp av tämligen naturtrogna små modeller filmade till synes livs levande dinosaurer och den väldiga apan genom att ruta för ruta fotografera dem och mellan rutorna (det går 24 bildrutor i sekunden på en vanlig film) millimeter för millimeter låta dem förflytta sig genom det konstgjorda djungellandskapet.

Imponerande. Förvisso.

Men samma sak gjorde helt uppenbart teamet bakom The Lost World redan åtta år tidigare. Och i själva verket var det samme man som stod bakom specialeffekterna: Willis O’Brien. Möjligen förfinades tekniken något i och med King Kong, möjligen hade Willis O’Brien bara ännu mycket större tålamod – men med det sagt är dinosaurerna i The Lost World inte dåliga, i synnerhet inte med tanke på när filmen gjordes. Tvärtom är de med några enstaka sceners undantag mycket imponerande. Och slutscenerna, där den hemförda brontosauren ställer till förödelse i det nattmörka London, är inget mindre än vidunderliga och enastående suggestiva. Av det slag som biter sig fast som visioner i huvudet, som drömbilder man aldrig blir kvitt.

Genom filmhistorien har otaliga monster av olika slag ramponerat otaliga städer världen över, men frågan är om det inte skedde första gången i just The Lost World från 1925. På rak arm känner jag inte till någon tidigare film där det kan ha hänt.

Wallace Beery (jag har alltid undrat över hans efternamn) är helt lysande som den koleriske professor Challenger. En tolkning som i alla fall för mig känns mycket träffsäker om man ser till gestalten i Conan Doyles roman. Bessie Love är stumfilmsaktigt charmig – ingen stor skådespelerska, inte i närheten av exempelvis en samtida som Louise Brooks, men fullt adekvat på något sätt. Och söt, liksom, även när hon ser tillgjort skräckslagen ut, ibland rätt malplacerat och mycket uppenbart på regissören Harry O. Hoyts direkta order (alltså, man hör för sitt inre öra hans instruktioner, vilket tyder på tamt skådespeleri; om man inte hör regissörens anvisningar är skådespelaren tvärtom mycket bra och om man glömmer att ens höra efter är skådespelaren lysande). Lloyd Hughes som den oförvägne unge reportern känns övertygande och är i sammanhanget passande tjusig; Lewis Stone som den erfarne, åldrade jägaren Sir John Roxton är också övertygande i sitt rollporträtt.

Och detta är det intressanta – det här är en storslagen film! Visst är den ett pojkboksäventyr, men om man för stunden frigör sig från krav på något annat framstår den som ett helt lysande sådant. Och på några plan överträffar den plagiatet King Kong, bland annat genom att vara mindre uppenbart effektsökande. Den här filmen berättar sin historia utan alltför stora åthävor som helt uppenbart är avsedda att imponera på publiken, alternativt få den att flämta efter andan – vilket inte hindrar att filmen imponerar på publiken och stundtals får den att flämta efter andan.

Befriande är förstås också att den gjordes under en tid då specialeffekterna helt enkelt inte var så extremt välutvecklade att de över huvud taget kunde ta över en film. Här fyller specialeffekterna precis den funktion de egentligen är avsedda att fylla – de underbygger, förstärker och levandegör intrigen, men överskuggar den inte.

The Lost World framstår som ett oförtjänt något bortglömt verk. Bara det faktum att den så att säga var först borde rendera den en betydligt mer framskjuten plats i filmhistorien; det faktum att den är så pass välgjord och så suggestiv gör den förstås bara ännu mer förtjänt av den framskjutna platsen.

Kör hårt,
Bellis

Annonser