Archive for the ‘THE OUT-OF-TOWNERS’ Category

THE OUT-OF-TOWNERS av Arthur Hiller (1960)

september 2, 2009

THE OUT-OF-TOWNERS av Arthur Hiller (1970)
Svensk titel: Osmak till tusen
Med Jack Lemmon, Sandy Dennis, Ann Prentiss, Philip Bruns, Sandy Baron, Anne Meara, Ron Carey, Graham Jarvis, Philip Bruns, Dolph Sweet, Thalmus Rasulala, Jon Korkes, Robert King, Carlos Montalbán

LITEN SPOILEVARNING

I skrivande stund är det några dagar kvar tills jag går ombord på flight nummer 50, 51 och 52 på 42 månader. Inte bara under de 42 månaderna, utan även tidigare, har jag råkat ut för en del av de problem som ofelbart förr eller senare drabbar den ständige resenären. Förseningar, kvarglömda effekter, oväntade köer i lufthavet, felaktiga upplysningar vid informationsdiskar, exploderande spritflaskor i resväskor, missade flighter.

The Out-of-Towners är en gradvis alltmer accelererande, tumskruvsåtdragande komedi av det slag som kan ge den hängivne resenären akuta mardrömmar och paranoida föreställningar. Absolut allt som kan gå fel går förstås fel, men det är bara Murphy’s lag. Det är bara vad man kan förvänta sig och det är man förberedd på. Det kan man klara av. Det är först när allt det som absolut inte kan gå fel också börjar gå fel som resandet antar den där dimensionen av overklighet som får en att undra i vilket universum man befinner sig och om det finns någon väg ut ur mardrömmen. Det gör det förstås inte.

Fast det är om man ska vara uppriktig väsentligt för intrigen att Jack Lemmon och Sandy Dennis är just titelns främlingar i storstaden och till råga på det – i alla fall i Jack Lemmons fall – stereotypt dumma lantisar. De kommer från en liten landsortshåla och Jack Lemmon, som trots Sandy Dennis’ stundtals goda råd och försök att få honom att handla annorlunda bestämmer allt, fattar vid avgörande krispunkter hejdlöst korkade och kritiskt felaktiga beslut. Man kan ju till exempel säga att det framstår som marginellt smidigare att invänta en svit på Waldorf Astoria i New York som blir ledig inom loppet av några timmar i stället för att ilsket stolpa därifrån och till slut få sova under ett träd i Central Park. Så någonstans lider filmen förstås lite av ett antal osannolika beslut som fungerar som rekvisita för att driva intrigen framåt. De bisarra problemen tappar stundtals för mycket i trovärdighet för att bli riktigt komiska.

Det här tror jag är onödigt, för jag tror att en filmmanusförfattare som samlade ihop fem vaneresenärer och över en middag pratade resor med dem skulle kunna få en fantastisk uppsjö av problem och oväntade omständigheter som alla har inträffat i verkligheten. På de problemen och omständigheterna skulle man kunna bygga ett trovärdigare och sannolikt ännu roligare manus, som dessutom – förmodligen – inte skulle kräva ofattbart korkade beslut av resenären för att få intrigen att rulla vidare. Fast det beror ju strängt taget på hur pass kloka beslut de sagda resenärerna fattade när de frontalkrockade med sina problem.

Jack Lemmon spelade ofta rollen som den vanlige, hygglige medborgaren, mannen på gatan, John Doe. För det lämpade han sig väl, inte minst tack vare sin sympatiska uppsyn och sina avsevärda skådespelartalanger. Jack Lemmon är det slags människa man intuitivt vill bjuda hem på middag och därför kan man bli upprörd tillsammans med honom när omvärlden rasar ihop i ett inferno av flighter, beställningar, bokningar och resor som alla går fel. Samtidigt kan man skratta åt honom när han blir utom sig av ilska och krafsar ned alla tjänstemäns och funktionärers och hotellportierers och polismäns namn på en skrynklig lapp och tror sig skrämma dem med sina högljudda bedyranden om att de ses i rätten, vilket förstås inte ger upphov till andra reaktioner än överseende och lite uttråkad tystnad. Fast det kan bli lite tröttsamt också, för det pågår något för länge och är lite för monotont.

Sandy Dennis känner jag strängt taget inte till, men även hon är sympatisk i sin roll och spelar den väl. Det känns också positivt att hon inte är en klassisk hollywoodskönhet, utan ser ut som den vanliga, hyggliga kvinna hon spelar. En anständig människa som tar emot den ena dåliga nyheten efter den andra med samma vänliga, förekommande leende. Och man anar till och med en road glimt i ögonen – hon tar inte hälften så allvarligt på det som sker som sin man Jack Lemmon och förmår därför tänka betydligt klarare, vilket paret som sagt inte får någon nytta av eftersom Jack Lemmon inte lyssnar på henne en sekund.

Fast som redan nämnts, hade han gjort det skulle intrigen ha brakat samman. För då skulle han och Sandy Dennis i ett par avgörande krissituationer ha handlat rationellt.

Man påminns om vad Jack (Nicholson, förstås, behöver det påpekas?) svarar den unga receptionisttjejen på bokförlaget när han i As Good as it Gets får frågan hur han som manlig författare kan skriva så trovärdigt och inkännande om kvinnor:

”I think of a man, and I take away reason and accountability.”

Fast när det gäller The Out-of-Towners får man förstås vända på citatet, så att det blir en mer rättvisande beskrivning av verkligheten.

Kör hårt,
Bellis