THE RAILWAY CHILDREN av Catherine Morshead (2000)
Svensk titel: Järnvägsbarnen
Med Clare Thomas, Jemima Rooper, Jack Blumenau, Jenny Agutter, Gregor Fisher, Richard Attenborough, Michael Kitchen, Valerie Minifie, Melanie Clark Pullen, Georgie Glen, Amanda Walker, Clive Russell, David Bamber, Jane Wood, Sophie Thompson, J J Feild, Velibor Topic, Geoffrey Beevers, Michael Gunn, Paul Trussell, Max Southworth, Lee Turnbull, Richard Lloyd
För ett drygt år sedan recenserade jag den klassiska ungdomsroman med samma titel av Edith Nesbit som ligger till grund för filmen The Railway Children. Då skrev jag bland annat så här:
”Det skulle faktiskt vara intressant att veta vad några barn egentligen tycker om The Railway Children, för att de skulle kunna identifiera sig med de sirapsdrypande godhetsmiraklen till ungar som är romanens huvudgestalter håller jag för osannolikt på gränsen till uteslutet. Till det kommer att intrigen inte är särskilt medryckande eller spännande, inte ens när de tre mirakelsyskonen Roberta, Peter, och Phyllis utför det ena storverket efter det andra, från att rädda hundratals människor undan döden i fruktansvärda olyckor till att se till så att landsförrädare i form av spioner åker i fängelse (kom ihåg att vi pratar om 11-, 12-åringar och en ungefär 16-åring här).”
Den här filmatiseringen av The Railway Children är i stora delar bra exempel på det meningslösa i att jämföra en filmatisering med dess litterära förlaga, för trots att stora delar av intrigen förstås bibehållits i filmen leder de inte till snyftdrypande sabotage förrän under andra halvan, medan den första halvan är en mycket välgjord, enastående och underbart (i alla fall för en hängiven anglofil) brittisk berättelse om en familj vid förra sekelskiftet i England som oförskyllt hamnar i svårigheter. Det är lika bra att jag ger upp och medger det med en gång – scenerierna, kläderna, människiors sätt att vara och bete sig, och inte minst den klockrent perfekta, brittiska engelskan får mig att kapitulera fullständigt. Jag älskar det. Och till det kommer att de tre barnen är förbluffande skickliga skådespelare, som väl porträtterar sina rollfigurer och gör det med levande och trovärdigt minspel, tonfall, och agerande. Man *tror* på de här barnen, något som var omöjligt när man läste boken.
Filmens andra halva lider av att behöva släpa på romanintrigens ok i mycket högre grad än den första, för det är då barnen börjar utföra det ena miraklet efter det andra (inte i övernaturlig bemärkelse, utan som outhärdligt klämkäcka hurtbullar som är världsförbättrare av en magnitud som skulle få Jesus att rodna av skam över sin egen otillräcklighet), men skådespeleriet och de enskilda scenerna i sig, om man som tittare i tanken befriar dem från från hurtbulleriet och sammanhanget, förblir lika imponerande.
The Railway Children är ett cineastiskt mästerverk med en väldig brist – en påtvingad Pollyanna-intrig som dryper av tårflodig sentimentalitet. Om man hade vågat frigöra sig mer från romanförlagans intrig och i stället låtit de här gestalterna, så utmärkt väl spelade av barnen, få friare spelrum som personer, utan dumintrigens fjättrar, skulle The Railway Children ha blivit en filmklassiker.
Nu får den nog nöja sig med att vara en på flera sätt halv film, där den ena halvan är alldeles strålande filmkonst.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 