THE SOCIAL NETWORK av David Fincher (2010)
Med Jesse Eisenberg, Andrew Garfield, Justin Timberlake, Rooney Mara, Bryan Barter, Rashida Jones, Brenda Song, Dustin Fitzsimons, Armie Hammer, Joseph Mazzello, Patrick Mapel, Max Minghella, Calvin Dean, Malese Jow, Marcella Lentz-Pope, Barry Livingston, John Getz
INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Jesse Eisenberg), Bästa foto, Bästa filmklippning, Bästa filmmusik, Bästa ljudmixning
Det ligger något slags ironi i att man behöver internet för att kunna se en film som handlar om internet, närmare bestämt fenomenet Facebook och hur det tillkom. Liksom Clint Eastwood i Flags of Our Fathers har man i The Social Network eftersträvat något slags ljudrealism, tydligen – ytterligare ett lager ironi i denna vår värld av virtuell verklighet? – oförmögna att inse att film inte är verkligheten, film är film. Mycket stora delar av filmen utspelas på stökiga studentfester eller välbesökta barer eller nattklubbar med bultande techno, och att uppfatta vad som sägs i den intrigbärande dialogen är – precis som i verkligheten i sådana sammanhang – i princip helt omöjligt. En gång i tiden, när man gjorde film i stället för verklighet på vita duken, hördes enorma ljudmattor av det slaget innan huvudrollsinnehavarna började prata med varandra men tonades ned när det var dags för dialog, vilket hade den fördelen att filmen blev begriplig. Fast med internets hjälp går sådana problem förstås att lösa, för filmmanuskript läggs numera ut på nätet. Så vad man gör är att googla rätt på manuset till The Social Network och sedan springa fram och tillbaka mellan TV:n och datorn och mellan varje scenbyte läsa dialogen, antingen före eller efter scenen (det är en smaksak).
The Social Network har fått enorm genomslagskraft primärt av ovanstående skäl – den handlar om Facebook, som i dag har mer än en halv miljard användare. Om The Social Network inte hade handlat om just Facebook utan om, säg, Lunarstorm som inte finns längre eller om ett påhittat glassföretag som lanserade en ny smak, skulle den ha sjunkit som en sten. För som film är The Social Network bara ytterligare en i den tröttsamma, långa raden av formelfilmer som handlar om hänsynslös affärsverksamhet med tillhörande svek. Jag ska inte påstå mig dela den förtjusning hos filmtittare världen över som gjort att Wall Street av Oliver Stone numera besynnerligt nog anses som en smärre klassiker och till och med fått en uppföljare, men jag gillar faktiskt komedin Trading Places av John Landis. Temat i de båda filmerna (och otaliga andra) är exakt detsamma som temat i The Social Network, men den senare har förstås även fått en injektion collegedrama – med exklusiva studentklubbar och lite krisig tonårskärlek och så där – som är hämtad ur otaliga filmer i den genren, väldigt många av dem regisserade av John Hughes. Och så naturligtvis den i sammanhanget obligatoriska nypan amerikansk dröm om hur den driftige kan lyckas bli mångmiljardär även om han är lite svekfull och hänsynslös och förlorar sina vänner på kuppen, för någon riktig elaking är han inte i alla fall, vilket filmens slutreplik är avsedd att få oss att komma ihåg. Och så är allt rätt mysigt i alla fall, även om man sitter där och frenetiskt trycker på ”Refresh” för att se om den förlorade kärleken som man var så taskig mot vill adda en på den Facebooksida man själv sett till att hon kunnat skaffa sig. Antagligen är det väl djupt på något sätt.
The Social Network bygger ju på en sann historia, så man kan räkna med att minst femton procent av det som utspelas i filmen faktiskt har inträffat i någon variant i verkligheten. Knappast med just den ansträngt rappa dialogen, men i alla fall. Fast detta gör den inte till en bättre film. Huruvida en filmberättelse är ”sann” eller inte har ingen som helst relevans för filmens kvalitet och i det här fallet – och jag återkommer till det – skulle filmen ha gått lite halvbra på DVD och sedan ha varit glömd om det inte stått FACEBOOK stämplat i pannan på den. Även om den innehåller en mycket lyckad specialeffekt: Armie Hammer spelar båda tvillingbröderna och med tanke på hur ofta de båda förekommer i bild och dessutom pratar med varandra är det faktiskt rätt snyggt gjort.
Själv tyckte jag, det ska medges, att det var rätt fascinerande att få en femton procents sann redogörelse för Napster-grundaren Sean Parkers liv och gärning, och han slog mig som den mest sympatiske i gänget av datornördar. Då menar jag inte hans cyniska överkörande av de andra nördarna, men det faktum att han åtminstone hade vett nog – om man får tro filmen – att ha lite roligt för alla pengar, festa och träffa unga damer, i stället för att sitta och programmera dygnet runt. Man ser honom faktiskt inte vid en dator en enda gång, förutom när han vaknar upp med en uppraggad tjej morgonen efter och vill kolla sin e-post och råkar få se hennes Facebooksida och därmed hittar Facebook. I övrigt förefaller han helt ointresserad av själva jobbet och mycket mer intresserad av att ha roligt.
Fast det är klart, den klantige, ursprunglige finansiären Eduardo Saverin, som blev lurad på hela sin andel i företaget, vann också poäng hos mig när han förklarade för sin flickvän att han faktiskt inte visste hur man ändrar sin status från singel till att man är ihop med någon på Facebook, och att det var därför han inte hade gjort det. Inte för att kunna vara otrogen. Visserligen var han chef för Facebook, men han kunde inte hantera sin Facebooksida.
Sympatiskt, blir jag ju tvungen att säga, som är precis likadan som han.
Eller skulle vara om jag begrep tillräckligt mycket om hur datorer och internet fungerar för att ens kunna skaffa mig en Facebooksida.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 