THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Pierce Brosnan, Rene Russo, Faye Dunaway, Dennis Leary, Ben Gazzara, Frankie Faison, Fritz Weaver, Charles Keating, Mark Margolis, Michael Lombard, Bill Ambrozy, Michael Bahr, Joe H. Lamb, James Saito

Det här var inte meningen. Men dem av er som har läst min gode vän John-Henris kommentar till min recension av originalet förstår säkert varför jag inte kan låta bli att citera honom och dessutom uppskattar att han använder mitt begrepp refake. Nota bene att min recension skrevs innan jag fick John-Henris kommentar. Här är John-Henri:

”Härom veckan gick John McTiernans idiotiska och förolämpande onödiga refake från 1999 med Pierce Brosnan och Catherine Banning på en eller annan TV-kanal, och föranledde sonen Daniel, 14, att uttala sitt missnöje med den tråkiga och oengagerande historien.”

/John-Henri menar Rene Russo, inte Catherine Banning. Den senare är rollfiguren i filmen./

Och här är min recension:

Den här filmen är en refake, i ordets bästa bemärkelse.

Det känns besynnerligt att den har gjorts och det är obegripligt varför. Jag har generellt mycket svårt att förstå poängen med nyinspelningar av filmer, i synnerhet om originalfilmen allmänt och av goda skäl betraktas som ett mästerverk. Det är förstås samtidigt, lite paradoxalt, skälet till att nyinspelningen görs – originalet var ett säkert kort och man förmodar att även nyinspelningen ska bli det. Kommersiellt blir den ofta det, men den konstnärliga fullträffen är sällsyntare.

Man kan undra hur det skulle uppfattas om samma sak skedde inom exempelvis litteratur eller för den delen målad konst. Alltså, om en författare slog sig ned och skrev en ny version av Charles Dickens David Copperfield eller Sylvia Plaths The Bell Jar eller Homeros Iliaden. Med samma gestalter, samma intrig, samma tema, men lite förändrad här och där. Eller om någon konstnär målade en ny version av Rembrandt van Rijns Nattvakten eller för den delen något av självporträtten eller av Pablo Picassos Guernica. Och så vidare. Fast inom musiken är det ju vanligt med nya versioner av låtar, covers – som dock i bästa fall tillför originalet något eller till och med skänker en helt ny infallsvinkel. Vilket ju rimligen borde gå att göra vad gäller film också, men mycket sällan görs.

Den här nyversionen av The Thomas Crown Affair faller redan i och med inledningsscenen, som Faye Dunaway tyvärr lånat sig till i en cameoroll. Thomas Crown sitter och pratar med sin psykolog. Att en så narcissistisk personlighet som Thomas Crown skulle ha en psykolog är fullständigt out of character. Det finns ingen möjlighet att han skulle ifrågasätta sina egna gärningar, att han skulle tvivla på sig själv, och det gör att han saknar trovärdighet som rollgestalt i filmen.

Men även i övrigt är den här bleka kopian av originalet bara besynnerlig, för den tillför absolut ingenting. Intrigen är i stort sett densamma, med onödiga detaljer tillagda och väsentliga borttagna, och den är därför betydligt svagare – den gestaltar temat väldigt mycket sämre än originalet. Den är inte heller spelad med samma intensitet – Pierce Brosnan är en ytligare variant av Thomas Crown (han påminner i själva verket om sin egen variant av James Bond) och Rene Russo förmår inte matcha Faye Dunaways Catherine Banning, även om hon är mer övertygande än Pierce Brosnan.

Dessutom finns här ett omotiverat lyckligt slut, som givet de här båda människornas personligheter fullständigt välter hela den föreågende intrigen.

Någonstans måste man motvilligt imponeras av producenterna och filmteamet bakom den här produktionen, för det är inte ofta man ser sådan ofantlig brist på insikt i det verk man skapar. Man förundras över att ingen trampade på bromspedalen, redan på ett tidigt stadium men avgjort under senare stadier, som under inspelningens gång. Såg de inte vad de höll på med? Såg de inte att filmen flaxade med vingarna och aldrig lyckades lyfta, eftersom den är en ovanligt fet och klumpig kalkon?

Kör hårt,
Bellis

Annons

THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)

THE THOMAS CROWN AFFAIR av Norman Jewison (1968)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Steve McQueen, Faye Dunaway, Paul Burke, Jack Weston, Biff McGuire, Addison Powell, Astrid Heeren, Gordon Pinsent, Yaphet Kotto, Sidney Armus, Peg Shirley, Patrick Horgan, Carol Corbett, Tom Rosqui, Richard Bull

Jag minns fortfarande att min gode vän John-Henri gillade den och att jag avskydde den. Nu, när jag sett om den för första gången sedan jag var 15 år, ger jag John-Henri rätt. Det fanns uppenbarligen sådant som helt förbigick mig då. Inte så konstigt, kanske.

Fast det finns andra bidragande orsaker. En av dem är tidsandan; det här är så fullständigt uppenbart en film från ett för alltid svunnet sextiotal, både i estetik och stämningslägen. Jag förmodar att den naturligaste, omedelbara associationen till sextiotalet är hippies och Summer of Love och psykedelia, men det är inte alls det jag menar här. Det här är i stället det oskuldsfullt glamorösa sextiotal där allt går i pastell och där de alltid kör längs franska kusten i en sportbil på väldigt långt avstånd från kameran, till en låt som går i moll. The Thomas Crown Affair är inte en fransk utan en amerikansk produktion, men den ligger inte långt ifrån det här stämningsläget – genomsyrat av svårgripbar nostalgi för oss som nästan, nästan var med. Vi var på tok för små för att uppleva själva romansen, men vi åkte i bilen längs det pastellfärgade Frankrikes kuster. På 60-talet. Och egentligen är det nog technicolor och inte pastellfärg, men effekten blir ungefär densamma. (Och den här filmen utspelas i USA.)

The Thomas Crown Affair är även i övrig estetik, som i det faktum att delar av filmen inte bara är split screen utan multisplit screen (det vill säga, flera bilder av olika format projiceras samtidigt på duken och intrigen fortgår längs flera parallella spår, ett spår i varje bildruta), väldigt mycket 60-tal. Jag gillar det. Jag faller direkt för det. Inte för split screen eller för den delen multisplit screen i sig, som jag aldrig gillat, utan för just estetiken i den här filmen, där den – estetiken – passar så väl.

Men effekten den estetiken får på mig och, kan jag tänka mig, andra i min ålder är förstås inte en avsiktlig kvalitet från filmmakarnas sida; de gjorde naturligtvis inte filmen för sentida tittare som skulle se den med ett stänk av nostalgi, utan för sin samtid.

Fast den fungerar så också. Som den film de gjorde, utan nostalgielementet. Den fungerar utmärkt, till och med. Det här är en fascinerande intrig, det här är en psykologisk duell på allt högre och allt mer cynisk nivå mellan två oerhört slipade, begåvade människor, som båda njuter av det psykologiska spelet och är fullständigt ointresserade av de moraliska aspekterna på det som hänt och det som kan komma att hända. De är narcissistiskt självupptagna, båda två, och passar därför paradoxalt nog väldigt väl ihop trots att de är varandras motståndare, och de gestaltas utmärkt av Steve McQueen (som gör en av sina stora roller) och Faye Dunaway (likaledes). Mot en fond av storskalig, hänsynslös brottslighet och en väldig gråzon mellan lagligt och olagligt utspelar sig deras duell, och naturligtvis kan de inte låta bli att oemotståndligt dras till varandra – den erotiska och känslomässiga spänningen stegras gradvis och skickligt och ofrånkomligt, och de kan inte undgå att (trots att den ömsesidiga förförelsen redan är planerad av båda parter, men av helt andra skäl) bli förälskade i varandra, eftersom de är varandras spegelbilder.

Det här är skickligt gjort. Till och med mycket skickligt gjort. Och alltsammans invävt i en hårdkokt thrillerintrig som i sig räcker för att hålla intresset för filmen uppe rakt igenom, även för de tittare som inte intresserar sig för den elegant subtila, psykologiska duellen – eller kanske inte ens fokuserar på den. Det här är nästan två filmer – eller tre om man räknar med sextiotalsnostalgin i pastell – och sammansmälta blir de en utmärkt film.

Nyckelscenen där Steve McQueen och Faye Dunaway träffas för första gången är med sin blixtrande, dubbeltydiga dialog hela filmen koncentrerad i bara några få minuter; både temat och intrigen fokuseras här i ett nålstyng. Det de säger kan och bör uppfattas på två helt olika plan, båda ytterst relevanta för filmen – det ena planet är thrillerintrigen, det andra är den psykologiska, erotiskt laddade duellen med sin inbyggda, ömsesidiga förförelse. Raffinerat.

Slutet förebådas och är obönhörligt, i synnerhet givet de båda gestalternas personligheter. Det är inte ofta en films intrig är så hårt och övertygande sammantvinnad med rollfigurernas psykiska egenskaper och här är det imponerande välgjort.

Det Oscarvinnande ledmotivet, ”The Windmills of Your Mind”, är så träffsäkert sextiotalsmollton och med sin text så väl integrerat med filmen att man påminns om hur motsatsen är fallet med en annan stor sextiotalsfilm, The Graduate – som också är ett filmiskt mästerverk men där Simon & Garfunkels låtar ärligt talat känns mycket påklistrade och malplacerade. ”The Windmills of Your Mind” passar perfekt i The Thomas Crown Affair.

Kör hårt,
Bellis