Archive for the ‘THE WRESTLER’ Category

THE WRESTLER av Darren Aronofsky (2008)

mars 30, 2009

THE WRESTLER av Darren Aronofsky (2008)
Med Mickey Rourke, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood, Mark Margolis, Todd Barry, Wass Stevens

SPOILERVARNING

Mickey Rourke boxades. Sedan blev han filmskådespelare. Och filmstjärna. Sedan började han boxas igen. Och nu gör han comeback som filmskådespelare. Och eftersom alla gillar en comeback kid har han gjort succé. Och blivit filmstjärna igen. I alla fall bland kollegorna i Hollywood. De till och med Oscarsnominerade honom. Men inte bara på grund av att han gör comeback. Han gör det faktiskt ganska bra också.

The Wrestler är som valfri Rockyfilm om Rockyfilmerna vore bra filmer. Jag har visserligen uttalat mig ganska positivt om den senaste, Rocky Balboa, här på Kinematografi och det står jag för – men den är, som jag också säger, ofullgången och jag ställde den i sken av tidigare Rockyfilmer. The Wrestler är Rocky på riktigt. Mycket mer på riktigt än någon Rockyfilm. Fast det handlar om den besynnerliga form av i stora stycken helt fejkad ”brottning” eller vad man ska kalla det som i USA kallas wrestling.

The Wrestler visar – liksom The Harder They Fall av Mark Robson från 1956 – upp den hänsynslösa värld som omger tuffa kampsporter som boxning och brottning, särskilt på de lägre nivåer där utövarna ständigt luras på stora summor pengar samtidigt som de ser till att få sig själva sönderslagna och skadade för livet. Men den är också ett porträtt av en människa för vilken det har gått mycket snett i livet, om än porträttet målas med banala, inom filmen så slitna penseldrag att de börjat tappa all färg – den försummade dottern som inte vill veta av honom, strippan/horan med hjärta av guld som blir kär i honom men som han i slutändan inte förmår älska tillbaka, drogmissbruk, och så vidare. Med andra ord, rena hagelstormen av klichéer.

Och det är synd.

För Mickey Rourke gör en i stora stycken berömvärd insats. Han har blivit ganska gammal och sliten, och det passar rollen perfekt. Han är dessutom en i alla fall kompetent (i några filmer från åttiotalet skicklig) skådespelare och här gör han en rolltolkning som förtjänar den uppskattning den fått, till och med Oscarsnomineringen. Han verkar också ha besökt en och annan bar sedan sist, för lustigt nog spelar han Charles Bukowski mycket bättre här än han gjorde i sin bisarra rollprestation i Barfly – så som han uppträder på strippklubbar och barer här är han trovärdig, så här skulle Charles Bukowski också ha kunnat bete sig. Och det känns ju nästan lite overkligt, att han trots allt kan. I alla fall numera.

Det som inte gör The Wrestler till en dussinfilm i genren är den massiva sorg och olycka som vilar över den, ända till slutet. Det här är inte en hjältesaga, det här är en berättelse om en vinddriven människospillra. Den skulle ha varit autentiskt gripande utan klichéerna. Stundtals är den gripande ändå. Dansen med dottern i den gamla öde byggnaden på det nedlagda nöjesfältet är fingertoppskänsligt rörande.

Men en stor film är den inte. Den är främst en mycket bra men inte enastående skådespelarinsats av Mickey Rourke. Och The Wrestler har gjorts förut. Många gånger.

Och bättre än i dag var den faktiskt 1956.

Kör hårt,
Bellis

Annonser