TWILIGHT av Catherine Hardwicke (2008)
Med Kristen Stewart, Robert Pattinson, Sarah Clarke, Matt Bushell, Billy Burke, Gil Birmingham, Taylor Lautner, Gregory Tyree Boyce, Justin Chon, Michael Welch, Anna Kendrick, Christian Serratos, Nikki Reed, Kellan Lutz, Ashley Greene, Jackson Rathbone, Ned Bellamy, Rachelle Lefevre, Cam Gigandet, Edi Gathegi
Jag har en god vän som heter Emelie. Vi blev vänner när hon skulle komma hem till mig mitt i natten. Beväpnad med sin stora häcksax. För att ge mig det straff jag förtjänar efter att ha slaktat Hostel II här på Kinematografi. Jag vet, jag har konstiga sätt att få vänner på.
Det slog hur som helst Emelie redan när hon stod utanför min ytterdörr att ett bättre straff var att uppfostra mig i riktig filmkonst, att utsätta mig för den verkliga tortyr det skulle innebära att tvinga mig att se den sorts filmer hon gillar och jag avskyr. Jag hade talat om för henne att jag i egenskap av cineast förstås bara gillar sådana där obegripliga filmer som inte handlar om någonting, vilket hon redan förstått av min slakt av det utmärkta mästerverket Hostel II.
Så med häcksaxen höjd placerade hon mig i soffan och tvingade mig att se Twilight. Jag. Har. Sett. Twilight. Det är så förbluffande att en fyrkantig cirkel ter sig vardaglig i jämförelse.
Men lika förbluffande är att jag faktiskt blev positivt överraskad. Av en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle som Twilight. För ok, Twilight är en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle. Eller snarare: Twilight skulle vara en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle om den inte helt oväntat bjöd på en infallsvinkel som trots alla de många smetiga schablonerna faktiskt skänker den en dimension som de allra flesta vampyr- och monsterfilmer saknar.
Så här. Vampyren i den moderna, västerländska populärkulturen stammar i allt väsentligt från England och den viktorianska erans vampyrberättelser, främst bland dem förstås Bram Stokers roman Dracula. Poängen är att det vampyren i själva verket lösgör i de berättelserna är hämningslös, sexuell lusta, ett svårt tabubelagt ämne i den tidens England – Dracula är blodsugare, förvisso, men det som kittlade de strikta, viktorianska damerna och herrarna (helt oavsett vad som säkert försiggick bakom lyckta dörrar även i verkligheten) var den karismatiske Draculas hämningslösa och mycket lindrigt förtäckta sexuella utlevelse. Däri låg det sant förbjudna; däri låg fascinationen för den sinnligt njutande, förföriske vampyren.
Det här försvann ganska omgående i populärkulturen och redan i den första filmatiseringen av romanen, Nosferatu av F. W. Murnau från 1922 (recenserad här på Kinematografi), har Dracula förvandlats till något som mest av allt påminner om en blek, pestsmittad gnagare och därmed antitesen till en karismatisk förförare.
Edward Cullen, vampyren i Twilight, för vampyrgestalten tillbaka till romantikens livsfarlige älskare, den oemotståndligt fascinerande som så till den milda grad förmår fängsla filmens unga kvinna Bella att hon själv frivilligt vill bli och ber om att få bli vampyr. Men Edward representerar även, trots att filmen utspelas i vår samtid, det romantiska idealets lidande älskare, han är i det närmaste en ung Werther fast av helt andra skäl än Goethes Werther – Edward är vampyr, men inget monster. Han – och hans vampyrfamilj – tvingar sig att leva på djurblod, trots att det inte är tillnärmelsevis så närande och gott som människoblod, och trots ett närmast outhärdligt begär efter just människoblod. För de vill inte döda människor. Men deras val tillfogar dem ständigt lidande.
Allt detta kan förstås låta mycket banalt. Och det skulle det vara, om det inte så uppenbart bröt mot mönstret i den väldiga majoriteten av alla de hundratals och åter hundratals vampyrfilmer som gjorts sedan Nosferatu. Scenerna där Edward och Bella kämpar med en för båda oemotståndlig kärlek av samma slag som romantikens drömda idealkärlek med oöverstigliga förhinder är gripande, de är välgjorda och de är till och med väl spelade. Inte på något plan genialiska, men just välgjorda.
Där filmen förstås – och föga oväntat – brister är när ultraschablonen i form av ett gäng stygga vampyrer som i stället vill döda Bella och göra vampyr av henne dyker upp, varpå hetsig jakt och många slagsmål vidtar. Relationen mellan Edward och Bella är intressant, kanske i synnerhet i en tid som vår, då vampyrens lustar kan släppas friare än under den viktorianska eran, men när actionsekvenserna tar vid blir man som tittare lika katatonisk som av att stirra på Arnold Schwarzeneggers femtiofem minuter långa biljakter.
Men det kan man nog stå ut med, för det här är en formelfilm som måste vara en formelfilm. Någon annan möjlighet fanns inte, givet syftet med produktionen.
Och då är det faktiskt också ett mycket försonande drag att det förekommer en visserligen obetydlig men inte dum scen som i alla fall jag aldrig tidigare sett på film. Det är extremt ovanligt. Så gott som alla filmer jag ser består av scener jag sett i tiotals, tjogtals, kanske hundratals varianter tidigare. Det blir så när man ser väldigt mycket film. Men i Twilight finns en scen jag aldrig tidigare sett.
När Bellas pappa ska träffa Edward för första gången, ber Bella honom att vara snäll, trots sin ingrodda skepsis. Pappan lovar genom att med pekfingret rita en gloria ovanför sitt eget huvud i luften.
Det är en snygg, talande gest. Möjligen för första gången på filmduken någonsin.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 