VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN! av Kjell-Åke Andersson (2008)
Med Rolf Skoglund, Claire Wikholm, Mikaela Knapp, Gustav Berg, Magdalena in de Betou, Jacob Ericksson, Robin Stegmar, Ellen Mattsson, Sissela Kyle, Johan Glans, Sofia Ledarp, Anders Ahlbom, Ulf Kvensler, Dennis Önder, Urban Eldh
Originalet är en kultklassisk TV-film från 1980, regisserad av Kjell Sundvall. Nästan trettio år senare får man för sig att göra en uppföljare, med samma båda huvudrollsinnehavare.
Det där med uppföljare är för det mesta en väldigt dum idé, så även i det här fallet. Fast dumheten i idén kan mildras avsevärt om man gör uppföljaren med ett annat anslag än man gjorde originalet, så att den inte blir en ren upprepning av förlagan. Och det har man faktiskt gjort den här gången, för Vi hade i alla fall tur med vädret igen! spelar mot en tragisk klangbotten som nästan helt saknas i originalets slapstickartade fars. I den nya filmen är det hopplöshet snarare än komisk korttänkthet som leder till de många (inte alltid farsartade) fiaskon som kantar semesterresan och den stigande ålderns desperata försök att klämma några sista droppar ur livet medan vännerna faller i graven i stället för åsnelik envishet som får framförallt Rolf Skoglund att envetet fortsätta, till varje pris.
Till det kommer att man som tittare överrumplas av de plötsliga och storslagna scenerna i ödsligheten i Lappland, som lämnat all komik bakom sig och i stället koncentrerar och påtagligt gestaltar filmens underliggande tragedi, dess vemodiga klangbotten – och den trovärdiga ensamhet där ett avskytt husdjur, barnbarnets råtta, plötsligt blir ett tröstande och älskat sällskap.
Några av slapstickscenerna är å andra sidan generande överdrivna – i synnerhet slagsmålet mellan tonårstjejen och kaninen Lilla Skutt på Kolmården – och delar av intrigen lika påklistrad som den av nära nog nödvändighet alltid blir i filmer vars uttalade syfte är att få oss att skratta åt rollgestalternas dumska.
Fast den här gången skrattar man inte så ofta. Dels för att många av de farsartade inslagen är tama alternativt generande överdrivna, dels för att man möjligen grips mer av tragedin i alltsammans.
Det verkligt oförvägna skulle ha varit att ta steget fullt ut och tillverka en uppföljare som var en tragedi, utan komiska inslag.
Då hade filmerna om att vädret var bra inte bara kunnat fungera som illustrationer till de båda klassiska teatermaskerna – Vi hade i alla fall tur med vädret igen! skulle kanske till och med ha blivit en sevärd film.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 