WHAT WOMEN WANT av Nancy Meyers (2000)
Svensk titel: Vad kvinnor vill ha
Med Mel Gibson, Helen Hunt, Marisa Tomei, Alan Alda, Ashley Johnson, Mark Feuerstein, Lauren Holly, Delta Burke, Valerie Perrine, Judy Greer, Sarah Paulson, Ana Gasteyer, Lisa Edelstein, Loretta Devine, Diana-Maria Riva
När man står inne på Ica och stirrar på högarna med billiga dvd-filmer i den stora ståltrådskorgen är det inte många som lockar. Då och då ligger där en eller annan klassiker eller kvalitetsrulle, men det är sällan. Så man får utgå från delvis andra kriterier, för många av dem är filmer som släppts direkt på dvd och man vet inte mycket om dem. Och en god anledning till att köpa en av filmerna kan vara att Helen Hunt är med. Efter James L. Brooks As Good As It Gets, där hon spelade mot Jack, har hon visserligen – såvitt jag vet – numera hamnat i tv-facket, men det hindrar inte att hon är en ypperlig skådespelerska. Hon lyckades till och med nästan matcha Jack i en av hans Oscarsbelönade paradroller, där han på ett helt nytt och för en gångs skull träffande, inkännande och framförallt relevant sätt spelade en variant av sin madman – fast den här gången en människa med tvångsnuerotiskt syndrom. Och någon som nästan lyckas matcha Jack när han är i högform är bra. Till och med lysande. Så Helen Hunt vill man se. Och i alla fall jag kan faktiskt till och med vilja se Mel Gibson, för jag gillar fortfarande George Millers Mad Max II, som i all sin absurditet är en originell och utmärkt science fiction/actionfilm, och jag gillar den suggestiva The Year of Living Dangerously av Peter Weir, där han sköter sig utmärkt. Och så är mysige Alan Alda med och gör en utmärkt biroll.
What Women Want har jag diskuterat med min gode vän John-Henri, som inte gillade den på grund av dess stereotypt fördomsfulla kvinnosyn. Jag håller med honom i sak, men kan inte säga att jag tycker att det spelar särskilt stor roll. Jag tror att det är fel sätt att se filmen. För det här är en jämförelsvis lättviktig komedi och jag tror att man ska se den ur en helt annan synvinkel.
Det finns en scen som är den synvinkelns nyckelscen. Någonstans mitt i filmen gör Mel Gibson en elegant hommage till Fred Astaire och Gene Kelly. Naturligtvis kommer han inte i närheten av någon av dem som dansare eller showman, men hommagen är gjord med innerlig och uppenbar kärlek från hela filmteamet. Mel Gibson dansar till Frank Sinatra, inte till en modern sång, och det syns tydligt med vilken entusiasm koreografen har givit sig i kast med den här scenen. Den är lysande och värmer hjärtat hos en gammal cineast.
Och den sätter liksom filmen på pränt, för What Women Want är en lättviktig och mallproducerad komedi, men av den gamla skolan. Den här filmen skulle, med undantag av några repliker och scener, lika gärna ha kunnat vara gjord på 40-talet. Inte för att det i sig är en kvalitet, men det är svårt att förneka att den tidens komedier på film ofta var – om än med moderna ögon sett könsrollsstereotypa – mycket varmare och rent ut sagt ofta roligare än dagens. Det faktum att den här filmen är tillåten från 7 år ger en antydan om att den är en lika oskuldsfull komedi som de bättre av 40-talets. Ser man den i svartvitt skulle den nästan kunna vara en av dem.
Märkligt nog är What Women Want även en science fiction-film, men självklart inte lanserad som sådan. Det kan nog ställas utom allt tvivel att filmteamet inte haft en aning om att de gjort en science fiction-film, men att någon (Mel Gibson) med en föregivet vetenskaplig förklaring får telepatisk förmåga är svårt att se som annat än science fiction. Även om den telepatiska förmågan inskränker sig till förmåga att läsa endast kvinnors tankar och alltså är så att säga halverad. Fast eftersom Mr. Special Visual Effects inte har huvudrollen här och eftersom ingenting ka boom-exploderar och eftersom det inte finns några mullrande rymdskepp, förstod nog ingen att det var science fiction de gjorde.
Men med allt detta sagt, det här är förstås ett stycke fluff. Men välgjort och ganska roligt fluff. Och lägg för all del märke till en hommage till. Slutscenen, med sina mycket uppenbara likheter med den slutscen Helen Hunt gjorde mot Jack i just As Good As It Gets.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 