Archive for the ‘YOUNG ADAM’ Category

YOUNG ADAM av David Mackenzie (2003)

mars 4, 2009

YOUNG ADAM av David Mackenzie (2003)
Med Tilda Swinton, Ewan McGregor, Peter Mullan, Emily Mortimer, Jack McElhone, Stuart McQuarrie

SPOILERVARNING

Det räcker med att Tilda Swinton är med för att man ska se en film. I den här gör hon nog sin bästa roll hittills.

Här är en poäng med Tilda Swinton. Hon vågar vara ful. Den moderna, mer realistiska filmestetiken till trots (och nu pratar jag om riktig film, inte tivoliartade parader av specialeffekter) är det mindre vanligt än man tror. Men trots sin status som en av världens stora filmstjärnor vågar Tilda Swinton vara ful. Det är en av poängerna med inte bara Tilda Swinton utan den här filmen.

En annan poäng är Skottland. De karga, förfallna, öde hamnarna och gatorna i Edinburgh, och den sjaskiga pråmen, är en ohyggligt effektiv bakgrund till den här berättelsen. Jag tycker sådana landskap – förfallna industrilandskap, övergivna hamnar, regnvåta, tomma gator i nattmörker – är vackra. Jag uppsöker dem ofta i verkligheten. I Skottland myllrar det av dem.

En tredje poäng är de små filmer – och nu syftar jag enbart på budget – som i en inte flod (tyvärr) men ändå rätt strid ström under de senaste decennierna kommit från England, Irland och Skottland. Mike Leigh, Ken Loach, flera andra regissörer. Bland dem David Mackenzie. De gör alla filmer som är små om man ser till produktionen, framförallt i Mike Leighs fall storslagna om man ser till filmkonsten.

Så, Young Adam?

Tilda Swinton. Hennes kollega Ellen Barkin har sagt att det inte finns någon riktigt bra sexscen på film. Jag håller med henne. Sex på film blir för det mesta lika pinsam – för att inte säga verklighetsfrämmande – som sex i skönlitteratur. Sex, riktig sex, är (sorry for the pun) sextremt svår att gestalta på film – antydningar fungerar nästan alltid bättre.

I Young Adam finns en överrumplande övertygande sexscen; de som följer på den, och är imitationer, är i jämförelse besvikelser. Bland annat för att de saknar det känslodjup som den första innehåller – de senare är en återföreningens romantiska sexscen och en bang, bang-shag mot en husvägg, kvinnan bakifrån. Ointressanta. Scenen inomhus, där Ewan McGregor blir förbannad och häller mat över sin sambo Emily Mortimer och sedan våldtar henne är otäck, men onödig. Och trots allt out of character; det är inte den sortens halvpsykopat McGregor är.

Men den första. Tilda Swinton förförs mot sin vilja av Ewan McGregor. Hon är en sjaskig, råttful, härjad kvinna som lever ett tröstlöst liv ombord på sin skamfilade pråm, som också är hennes och hennes impotente mans (Peter Mullan) levebröd. De har en liten son i sjuårsåldern. Hennes molande hopplöshet är ofrånkomlig – hennes liv kommer aldrig att bli bättre och det vet hon. Så när den unge anställde medhjälparen förför henne är det i förtvivlan och desperation, men utan åtrå, hon låter honom göra det – inte för att hon kommer att njuta av akten, utan för att hon hoppas på något slags tillfredsställelse i det faktum att hon varit med om den. Att hon fått bli förförd. Att någon velat ha henne. Särskilt förtjust i den unge medhjälparen är hon inte. Hon hyser ett slags grå förtjusning i att bli förförd. Inget mer. Och när Tilda och Ewan genomför samlaget är det i duggregn uppe på flodbanken sent en en mörk kväll, och Tilda dunsar bara ned på rygg och särar på benen och får till slut säga åt Ewan (Joe, i filmen): ”Now, Joe”. För att få det överstökat. För att ha genomfört akten. För att ha varit åtrådd, om än som enda möjliga kvinna att åtrå ombord på den lilla pråmen.

Här kommer det fascinerande. Inget av det här sägs i filmen. Alltsammans framgår av Tilda Swintons spel. Hennes minspel och kroppsspråk och det sätt hon agerar på under själva akten. Hon är magnifik. Hon är helt enkelt lysande. Och därför är också sexscenen så övertygande; den försöker inte vara en het sexscen. Den är en iskall, desperat, förtvivlad sexscen, nästan meningslös för de inblandade. Eller i alla fall för Tilda.

Och efteråt, i kajutan, blir hon plötsligt vacker. Hon är fortfarande inte sminkad. Hon har ännu stripigare hår än tidigare (hon har ju varit ute i regnet). Men tillfredsställelsen hon känt av att vara åtrådd är större än hon själv kunnat ana. Så helt plötsligt blir hon vacker. Tillfredsställelsen syns i hennes anletsdrag, i hennes minspel, i hennes kroppsspråk.

Tilda Swinton före, under och efter akten. Det här kallas skådespeleri. Hon är enastående.

Fast det här är förstås inte en sexfilm. Ewan McGregor är en kvinnokarl som om jag räknade rätt hann med fyra kvinnor under filmens gång – liket de hittar i början (fast hon var levande när han i tillbakablickarna idkade sex med henne), Tildas syster (vars man nyss dött) och frun till ett par han mot slutet blir inneboende hos. Det blir överdrivet – både systern och frun där han är inneboende saknar funktion i filmen. De kunde ha klippts bort helt. Ewans personlighet är redan så pass grundlagd som omedvetet cynisk och glädjelös att något slags påklistrad bekräftelse av faktum inte behövs.

För när han och Tilda Swintons man i början hittar den döda kvinnan flytande i vattnet vet han mycket väl vem det är. Hans egen före detta sambo. Men han säger ingenting. För han var med kvällen då hon föll i vattnet och drunknade. Han hade just idkat sex med henne då, under en uppallad båt i hamnen, på marken (en av de fåniga sexscenerna – det här med utomhus under mörka och regniga nätter funkar effektivt i den första av sexscenerna, men inte i de senare). Så småningom blir hennes nuvarande pojkvän, en rörmokare, anklagad för mordet. Som alla tror att det är. Fast det var en olycka och rörmokaren förstås inte var på platsen. Men rörmokaren är gift och har barn, och bara det faktum att han trots det haft ihop det med den unga, vackra Emily Mortimer förvandlar honom till en pervers typ i både samhällets och, tydligen, rättens ögon. Han kommer med all sannolikhet att dömas till döden genom hängning. Men Ewan McGregor säger inget.

Här någonstans blir filmen lite överlastad. Därför kunde som sagt systern och den sista kvinnan ha klippts bort. Och lite annat också.

Det som ändå gör den sevärd är den övertygande kopplingen mellan Ewan McGregors personlighet och miljön. Det karga, ödsliga landskapet, industrierna och gatorna, den grå dysterheten – som fostrar människor som är cyniskt hårdföra utan att veta om det. De har blivit som de är för att de annars inte skulle ha överlevt; hamn- och arbetarkvarteren i Skottland är inte av det slaget att de fostrar velourmänniskor. Det här är Ewan McGregor något så när bra på att gestalta, men bara något så när – porträttbilderna på honom där han ”betydelsemättat” stirrar in i kameran är för många och det känns någonstans vagt uppenbart att man förutom att framställa honom som halvpsykopat också, och trots filmens dystra tema, vill få publikens unga flickhjärtan att bulta. Ewan McGregor vågar, till skillnad från Tilda Swinton, inte vara ful.

Men trots det. De här människorna finner ingen glädje i livet, för livet är något de varje dag kämpar med i en hopplöshet som oupphörligt bultar genom kroppen likt deras eget blod. De känner förmodligen inte ens till något annat och när Ewan hävdar att han ska åka till Kina vet han förmodligen inte ens var det ligger; han har hört namnet. Visserligen får man en antydan om att han är ”intellektuell” – när han fortfarande är sambo med Emily Mortimer, i en tillbakablick, försöker han skriva en roman. Och han läser böcker ombord på pråmen. Men den biten övertygar inte alls; den borde också ha klippts bort. Den här killen är inte intellektuell; han är en överlevare. Han är streetwise. Att han skulle tycka om god skönlitteratur framstår som fånigt. Det krockar med hela rollgestalten i övrigt. Någon med hans personlighet skulle aldrig säga att han hellre läser ut boken han håller på med än går till puben och tar en öl. För en bok skulle han aldrig ha öppnat över huvud taget.

Fast Young Adam är laddad. Stundtals vacker, om man gillar industrierna och ödsligheten och gatorna jag har nämnt. Och ser man inte skönheten i sådana landskap har man ingen poesi i sin arma själ. Visuellt biter sig den här filmen fast. Intrigmässigt är den mer tveksam. Fast stämningsfullt kompakt; laddad. Vilket uppväger den bristfälliga intrigen och den stundalts något överlastade melodramen.

Och så Tilda Swinton.

Tilda Swinton.

Kör hårt,
Bellis