Om att kunna film
Min gode vän Mats Henricson sa just till mig att han gärna skulle kommentera filmrecensioner här på Kinematografi, men tyvärr inte är så kunnig om film.
Det fick mig att tänka till. För poängen är, tycker jag, inte att vara kunnig om film. Alla människor kan ha intressanta åsikter och upplevelser och intryck om och av olika former av konstverk, utan att för den skull vara särskilt kunniga inom det givna fältet. Konst är strängt taget till för oss alla, inte bara – och ibland kanske minst – för experterna.
Akademiska studier av film, litteratur, måleri, musik med mera finner jag personligen ofta höggradigt bisarra, inte minst som de envisas med att i fyrkantiga lådor kategorisera något så amorft och mångspretande som konst, och med att analysera verken till en gräns där de i själva verket slår ihjäl dem.
Ett intressant exempel är avhandlingen om en Hitchcock-film. Tyvärr minns jag inte vilken film eller vad avhandlingen hette, men hur som helst fick Alfred Hitchcock en gång i sin hand en doktorsavhandling om en av sina filmer. Någonstans på sidan tjugo började han skratta så att tårarna rann och undrade om den gode doktoranden verkligen fått godkänt. Det hade doktoranden. Hitchcock var förbluffad. I avhandlingen fanns en ingående analys av en scen som utspelades i ett rum, där allt från kameravinklar till tavlan på väggen till färgen på mattan på golvet gavs en förment djupsinnig, symbolisk innebörd. Hitchcock förklarade att kameravinklarna förstås berodde på vad som var mest praktiskt givet rummet och ljussättningen och det faktum att han ville att skådespelarnas ansikten skulle synas, och att tavlan och mattan var rekivisita som man köpt så billigt som möjligt på en närbelägen loppmarknad för att ha något att inreda rummet med.
Så den sortens exeges av filmer av förment kunniga experter är inte bara själsdödande, den är faktiskt urlarvig.
Min mor, Aina Bellis, verksam inom filmindustrin i hela sitt liv, sa en gång något mycket viktigt till mig. Förutsatt att man själv inte är filmkreatör, finns det bara ett sätt att lära sig något om film.
Att se film.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 
april 17, 2009 kl. 20:04 |
Tack för ingressen, Bellis!
Nå, du har naturligtvis helt rätt att man inte behöver vara storkonsument för att kunna tycka saker om film, men det kan bli bra mycket intressantare kommentarer från någon som sett många filmer. Man kan se likheter, stulna saker, skillnader, influenser, etc etc. Sådant är inte bara intressant att läsa, utan också väldigt svårt att skriva om man inte sett så mycket film.
januari 15, 2010 kl. 09:26 |
En sak slår mig när jag läser om vad jag skrev ovan och vad Mats skriver.
Det finns för- och nackdelar med allt. Den som, i likhet med mig, har sett ohyggligt mycket film har väldigt svårt att se nästan någon film med vad man kanske skulle kunna kalla fräscha ögon. Som Mats säger, jag ser likheter, stulna saker, skillnader, influenser, etc., osv. Och det gör att det är ytterst få filmer jag kan se så att säga jungfruligt och därför blir min upplevelse också en annan än för någon som sett jämförelsevis lite film och kan uppleva en given film med just de fräscha ögonen.
Jag skulle tro att vi ser två nästan olika filmer. Fast vi ser samma film.
Det tycker jag absolut inte är ointressant.
Kör hårt,
Bellis
januari 15, 2010 kl. 09:41 |
Apropå så såg jag Metropolis igår kväll. Otroligt grynig kvalitet. Låg filmerna i en sjunken ubåt i 30 år innan de restaurerades?
Ibland blir den lite corny, känsloyttringar var verkligen inget skådisar verkade kunna gestalta på film, eller i alla fall blir kärlekshistorien helt osannolik. Men, whatever.
En del av rekvisitan skulle man ju kunna döda för att ha hemma, arbetarnas mössor var tok-coola, och jag älskade hur de stod när de arbetade, som en punkrockare på sent 70-tal, med så långt mellan fötterna som det var möjligt.
En annan sak som slog mig är hur bra M är, som jag såg för kanske ett år sedan. Det var verkligen en bra film! Lysande slut!
januari 15, 2010 kl. 13:23 |
Grynigheten beror snarare på att det på den tiden var nitratfilm. Dess beständighet är mycket sämre än senare sorters film och den var inte flimmerfri – eller grynfri – ens från början.
Skådespelarmetoden var väldigt teatralisk under stumfilmseran. Flaxande kvarnvingsarmar och fotbollsrullande ögon hörde till vardagen. De hade knappt kommit på något annat sätt att skådespela, för i filmens barndom kom metoden förstås från teatern – där man måste synas ända till sista bänkraden. Fast undantag fanns ju. Här på Kinematografi har två av Louise Brooks filmer tagits upp, till exempel.
Hela set designen i Metropolis – även den filmen är recenserad här, som bekant – tycker jag är vidunderlig. Stadslandskapet är *fortfarande* oöverträffat. Och har som bekant givit upphov till att filmens titel blivit ett begrepp som används om riktigt stora städer. ”New York is the metropolis of the world”, typ.
Fast jag måste medge att jag aldrig har lagt märke till arbetarnas mössor! Helt märkligt. Jag vet inte hur många gånger jag har sett filmen, men när du nämner mössorna så drar jag en nitlott! Bra anledning att se om den…
M är enastående. Peter Lorres porträtt av en barnamördande psykopat är en av filmhistoriens stora skådespelarinsatser. Och man imponeras av hur mångbottnad och inkännande filmen är, för så enkelt som att det rör sig om ren ondska är det ju inte.
Även estetiskt fascinerar M, i kraft av att vara ett slags brytpunkt mellan tysk expressionism och film noir.
Och visst är det ett lysande slut. På en lysande film.
Kör hårt,
Bellis