Om att se film på bio

Numera ser som bekant allt fler människor film hemma, med hjälp av tv och en dvd-spelare eller till och med en hemmabio med duk. Och det är faktiskt ingen dum idé, för trots att monumentalupplevelsen av en jätteduk går förlorad i hemmet gör den det även ofta på biograferna, eftersom den stora pöbeln filmtittare obegripligt nog har fått för sig två saker:

1) Man ska se film i sällskap med goda vänner.

2) Man ska diskutera filmen medan den visas.

Det här med att se film tillsammans med goda vänner har jag aldrig förstått. Att se film är inte detsamma som socialt umgänge, lika lite som att läsa en bok är det. Och hur ofta har man några kompisar med sig som läser över axeln på en när man läser en bok? Och om man inte har det, varför då när man ser film? För är inte poängen just att se filmen, att ta del av konstverket, och inte att umgås med kompisar, vilket man ju ändå gör så mycket bättre på en pub eller under en middag eller på en fest eller i vilket annat socialt sammanhang som helst?

Och så det här med att diskutera och/eller kommentera filmen under pågående visning. Bortsett från att det är fullständigt hänsynslöst mot omgivningen, som ofta vill se filmen utan att störande nog få den kommenterad av andra biografbesökare, så gör man även sig själv en stor otjänst. För varje replik man lyssnar till eller fäller under det att filmen visas delar man upp sin koncentration mellan filmen och samtalet, och missar därmed obönhörligen större eller mindre delar av själva filmen. Vilket är liktydigt med att låta någon med svart filtpenna stryka ut slumpvis antal rader i en bok innan man läser den. Eller för den delen riva ut slumpvis antal valda sidor här och där. Och vem skulle vilja läsa en bok på det sättet? Och om inte, varför vill någon i så fall se en film på det sättet?

Mest minnesvärt var kanske när två killar i slutet av 90-talet satt några rader bakom mig på Cinemateket på Filmhuset i Stockholm och pratade redan under förtexterna till Affair In Trinidad. Jag ropade genast åt dem att hålla käften. Den ene av dem blev sur och ropade håll käften tillbaka. Så jag vände mig om, reste mig upp och sa:

”Du får ett frislag. Sedan dör du.”

Det blev alldeles knäpptyst i hela salongen. Och det förblev knäpptyst under hela filmen.

För alla insåg att jag faktiskt menade allvar.

Kör hårt,
Bellis

18 svar to “Om att se film på bio”

  1. Olov L Says:

    Det var bra sagt… Jag tycker att det är både konstigt och lite tragiskt att det blivit någon sorts socialt stigma att gå på bio själv (åtminstone uppfattades det som något av det mest tragiska man kunde göra bland mina bekanta under gymnasietiden). Ibland är det roligt att gå och se en film tillsammans eftersom man då kan passa på att snacka om filmen direkt EFTERÅT, då alla har den i färskt minne, men varför skulle det vara fel att gå på bio ensam? Finns det någon plats som är sämre lämpad för umgänge? Ja, du håller ju med, så du lär inte svara, men jag ville ändå ställa frågan.

    Min kompis som bor i Lund sa förresten en gång att han alltid vill passa på att gå på bio när han är här i Östersund, eftersom det inte pratas så mycket på biograferna häruppe, så kanske är det olika i olika delar av Sverige? Det stämmer ju med den stereotypa bilden av norrlänningar iaf. Här håller vi käften, om det så ska kosta oss livet. 🙂

  2. moviehead Says:

    Att prata om filmen efteråt håller jag med om är givande, men det betyder ändå inte att man behöver klumpa ihop sig när man ser den. Själv föredrar jag att kunna andas och koncentrera mig när jag går på bio, och lämna eventuella kommentarer från den övriga publiken så långt bakom mig som möjligt. Så jag sitter alltid på första eller andra raden i salongen. Det vill säga så nära duken som möjligt. Och där sitter nästan aldrig någon annan – går man på en tidig föreställning och har lite tur kan man få en tio, tolv helt tomma rader bakom sig. Skulle jag gå i sällskap med någon vill mitt sällskap normalt inte sitta så långt fram, men det gör mig absolut ingenting – tvärtom. Vi ska ändå inte umgås under filmen och jag föredrar att ha så tomt som möjligt omkring mig när jag ser den. Som sagt.

    Jag är cineast. Jag är där för filmen. Mina vänner träffar jag på barerna och nattklubbarna. Efteråt.

    Kör hårt,
    Bellis

  3. Reuter Says:

    1) Att det skulle vara fel att gå på bio tillsammans håller jag absolut inte med om.
    2) Att det är fel att prata under filmen är självklart.

    Själv har jag nog inte gått på bio med polare sedan tonåren, men däremot ofta med kvinnan i mitt liv. I det senare fallet handlar det ju om att man alltid gör det mesta tillsammans och trivs med det. Men i båda fallen kan det också vara så enkelt som att man vill göra något före eller efter, eller båda – äta, dricka eller något annat, och att sällskap är trevligt.

    Att sitta ensam i en biograf låter ju trevligt, men inte nödvändigt, bara det inte sitter någon basketspelare framför eller någon godisprasslare i närheten. Att sitta längst fram är hemskt och leder bara till ont i nacken – det är det inte värt att få se filmen först…

    – Anders

  4. moviehead Says:

    Godisprasslare.

    Det är för mig fortfarande ett mysterium hur biografägare kan tillåta prasslande godispapper. Det godis de säljer borde vara så att säga ljudlöst – lösa godisbitar utan cellofan om i en popcornstrut, eller något.

    De – mycket fåtaliga – gånger jag ätit godis på bio har jag innan föreställningen börjat packat upp godiset, lagt alla godisbitarna med påsen som underlag på övre kanten på den uppfällda stolsitsen bredvid mig (jag sitter som sagt nästan alltid bekvämt solo långt fram i salongen) och därför kunnat äta godiset ljudlöst.

    I själva verket borde det vara plikt på att polisanmäla biografer som säljer prasselgodis. Typ.

    Ont i nacken.

    Ah, Anders, jag märker att du inte har den så kallade cineastnacken, även kallad filmnacken. Något helt annat än gamnacke, det kan jag lova.

    Fast det är inte så svårt att sjunka ned i stolen, vila huvudet mot det numera oftast mycket bekväma ryggstödet, och därför inte ens behöva vara utrustad med cineastnacke.

    Dessutom kommer man rakt in i filmen på ett helt annat sätt när man inte har någonting emellan sig och duken förutom luft.

    Och har du tänkt på att vi som sitter längst fram får se filmen före er som sitter längre bak? Jo, jag vet, ljuset färdas rätt snabbt, men det når våra ögon något tidigare än det når era. Så var glad att vi är väluppfostrade och inte avslöjar intrigen för er i förväg!

    Kör hårt,
    Bellis

  5. Johan A Says:

    Lustigt nog håller jag med Bellis på varenda punkt. 100 %. Där ser man! 😉

    Jag har alltid föredragit att gå på bio ensam. Jag hatar alla distraherande element. Det ska vara jag och filmen. Inget annat.

  6. Reuter Says:

    Den lilla lustighet du framför i sista stycket, Bellis, fanns redan med i min sista rad. Så även om du ser filmen först var du inte först med skämtet.

    – Anders

  7. moviehead Says:

    Touché!

    Jag trodde faktiskt att du hade råkat skriva ”först”, men menade ”för”. Och förstod alltså inte skämtet. Och tänkte en kort sekund redigera, men plockade genast fram struptaget och förbjöd mig själv, som jag gjort redan från början, att någonsin redigera ett enda ord i en godkänd kommentar från någon annan här på Kinematografi.*

    Kör hårt,
    Bellis

    * Alla kommentarer som inte är trollningar eller ren spam godkänns per autopilot här på Kinematografi. Diskussionen är fri.

  8. Bjørn Says:

    Dette fikk meg til å tenke på innledningen til Tampopo. Men da bør man jo også tenke på slutten.

  9. Hans Brüggener Says:

    Bellis – you’ve been reading my mail!

    Det du skriver om HUR man skall se film på bio, är något jag velat skriva en hel del om. Sorgligt nog blev det istället orsaken till att jag inte längre går annat än på specialvisningar – utan mobiltelefoner och högljutt flabbande/skrikande…the whole shit.

    Det stämmer BRA att en hemmabio med projektor och duk är ett
    bra alternativ. Men jag kommer att sakna Vinterpalatsets röda matta, affischkonsten, lyktorna…

    Det här beskrev du bra Bellis!!

  10. Moviehead Says:

    Vinerpalatset, ja… my goodness. Jag såg 2001 – A Space Odyssey där. Och gamla Röda Kvarn. Också en fantastisk biograf, där mitt starkaste minne är när István Szabó helt överraskande ringde mig kvällen före galapremiären på Meeting Venus och bjöd in mig, och jag satt med honom och filmens skådespelare uppe på balkongen och serverades champagne och såg filmen.

    Sådant får man inte uppleva med hemmabio.

    Kör hårt,
    Bellis

  11. Magnus Brav Says:

    Lite godisprassel kan jag stå ut med. Det finns värre störande moment. En gång drabbades jag av ett sådant. En gång hade jag och en god vän till mig turen (eller oturen, beroende på hur man ser det, förklaring till denna formulering följer nedan) att komma över biljetter till en förhandsvisning av ”The House of Flying Daggers”. Vi var båda mycket förtjusta i den våg av Hong Kong-rullar i samma stil som ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” och var därmed fulla av förväntan. Tyvärr förstördes vår bioupplevelse av ett gäng tonåriga marodörer som under filmens inledande fjärde- eller femtedel gjorde sig lustiga och språket i filmen. Det var så otroligt störande! Jag kände mig efteråt skyldig och besviken på mig själv för att jag inte som du, under hot om fysiskt våld, uppmanade snorungarna att knipa käft. Vad jag och min kompis verkligen inte kunde förstå var varför marodörerna inte lämnade salongen när dom så uppenbart var uttråkade av filmen, vad vi ännu mindre kunde förstå var varför brydde sig om att se filmen från första början. Troligen var det för att det var ett billigt sätt att fördriva en kväll på ett trist höstlov, typ.

    Denna upplevelse fick mig att sluta gå på bio (inte för att jag gjorde det ofta innan, men nu sker det i princip aldrig). Jag har blivit en person som hellre försakar det grandiosa med att se en film på en gigantisk skärm och istället fördrar att se den hemma på TV:n, för där kan jag åtminstone kontrollera miljön och kan du också njuta mer avslappnat av filmen, utan att störas av andra människor. det här är ju förstås min högst personliga åsikt. Andra tänker kanske annorlunda.

  12. Moviehead Says:

    Magnus,

    som du säkert förstår tänker i alla fall jag inte annorlunda. Du har helt rätt och man ska absolut inte behöva hota med fysiskt våld för att kunna avnjuta en film på stor duk i stället för på liten TV-skärm. Själv blir jag bara så jävla förbannad på den här sortens /valfritt nedsättande omdöme/ att jag faktiskt är beredd att slå dem på käften, rakt av. Det är väldigt respektlöst mot övriga besökare i biografen att sitta och gapa och skrika som om de inte ens fanns, som om de inte hade betalat biljett och som om de inte ville se filmen i lugn och ro. Och är man så jävla respektlös så har jag faktiskt inga problem med att trycka in käften på marodörerna och därmed omöjliggöra deras störande snatter. Poängen är dock att det normalt räcker med hotet om att göra det. Då brukar de hålla käften. Testa, i alla fall.

    Kör hårt,
    Bellis

  13. Hans Brüggener Says:

    Bellis: Jag har inte skrivit ovanstående kommentar.
    Vore glad om den avlägsnades.

    • Hans Brüggener Says:

      För allas kännedom så har jag inte gått och set Men in Black barnsligt härmande skådespelarnas kläder. Det säger ju sig själv. Jag har inte hotat någon med våld. Ta bort detta är ni snälla.

      • Moviehead Says:

        Hans,

        det har ju dykt upp två kommentarer som påståtts vara från dig men som du inte skrivit. Båda är nu bortplockade. Om det kan vara till någon hjälp för att kolla upp saken, så kom de från dessa båda e-postadresser:

        hans.bruggener@yahoo.de

        hydeout.jekyll@gmail.com

        Kör hårt,
        Bellis

      • HGB Says:

        Bellis;

        Vore tacksam om ovanstående MiB-kommentar avlägsnades. Den är inte skriven av mig, utan av samma person som lagt upp en del andra kommentarer i mitt namn.
        En lustig detalj; Fanny och jag gick faktiskt, nyligen hemkomna efter en omtumlande vistelse i Malaysia, och såg Men In Black 3. Vi var klädda som vanligt, vilket innebar
        svart. De två biografvärdinnorna, som var mycket trevliga, kommenterade detta och Fanny fick vara ”Woman In Black”. Vi sörjde mycket att vi inte hade någon talande mops med oss… I salongen var det mycket lugnt, eftersom högst fem personer såg filmen. Filmen må ha varit lite ”over the top” men innehöll t ex en scen från en kinesisk restaurant som kändes synnerligen övertygande…Köket var nästan för realistiskt skildrat! I övrigt var det ett inslag från börskraschen på 20-talets Wall Street som hade sina poänger. Vi såg filmen som en modern screwball-komedi, och som sådan fungerade den bra. Inga direkta anmärkningar på skådespeleriet, men som är brukligt nuförtiden drunknade det mesta i specialeffekter och ett alltför högt tempo. Ångrar dock ej besöket! Det var kul.
        Yrs truly, HB/MiB.

  14. Moviehead Says:

    Ok, den kom från en e-postadress i ditt namn på yahoo.com och jag har nyligen också råkat ut för att mitt namn kapats till en e-postadress dit. Möjligen ska du skriva till dem och be dem släcka ned det konto som står där i ditt namn.

  15. Hans Brüggener Says:

    Bellis! Stort tack. Den enda kommentar jag lämnat rör ditt intressanta inlägg om ”Trainspotting”. Inget annat är mitt.
    Jag vet redan vem som kapat mitt namn.

    Bästa hälsningar, HGB

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: