Om att se film på bio

Numera ser som bekant allt fler människor film hemma, med hjälp av tv och en dvd-spelare eller till och med en hemmabio med duk. Och det är faktiskt ingen dum idé, för trots att monumentalupplevelsen av en jätteduk går förlorad i hemmet gör den det även ofta på biograferna, eftersom den stora pöbeln filmtittare obegripligt nog har fått för sig två saker:

1) Man ska se film i sällskap med goda vänner.

2) Man ska diskutera filmen medan den visas.

Det här med att se film tillsammans med goda vänner har jag aldrig förstått. Att se film är inte detsamma som socialt umgänge, lika lite som att läsa en bok är det. Och hur ofta har man några kompisar med sig som läser över axeln på en när man läser en bok? Och om man inte har det, varför då när man ser film? För är inte poängen just att se filmen, att ta del av konstverket, och inte att umgås med kompisar, vilket man ju ändå gör så mycket bättre på en pub eller under en middag eller på en fest eller i vilket annat socialt sammanhang som helst?

Och så det här med att diskutera och/eller kommentera filmen under pågående visning. Bortsett från att det är fullständigt hänsynslöst mot omgivningen, som ofta vill se filmen utan att störande nog få den kommenterad av andra biografbesökare, så gör man även sig själv en stor otjänst. För varje replik man lyssnar till eller fäller under det att filmen visas delar man upp sin koncentration mellan filmen och samtalet, och missar därmed obönhörligen större eller mindre delar av själva filmen. Vilket är liktydigt med att låta någon med svart filtpenna stryka ut slumpvis antal rader i en bok innan man läser den. Eller för den delen riva ut slumpvis antal valda sidor här och där. Och vem skulle vilja läsa en bok på det sättet? Och om inte, varför vill någon i så fall se en film på det sättet?

Mest minnesvärt var kanske när två killar i slutet av 90-talet satt några rader bakom mig på Cinemateket på Filmhuset i Stockholm och pratade redan under förtexterna till Affair In Trinidad. Jag ropade genast åt dem att hålla käften. Den ene av dem blev sur och ropade håll käften tillbaka. Så jag vände mig om, reste mig upp och sa:

”Du får ett frislag. Sedan dör du.”

Det blev alldeles knäpptyst i hela salongen. Och det förblev knäpptyst under hela filmen.

För alla insåg att jag faktiskt menade allvar.

Kör hårt,
Bellis