Om intrigen

Under en diskussion, förd löpande i kommentarsfälten till olika filmer på hennes blogg, har jag med min goda vän cineasten Jessica Elgenstierna (och även genom att se vad andra som kommentarer på hennes blogg skriver) –

http://thevelvetcafe.wordpress.com/

– blivit varse att även många cineaster förefaller fästa oproportionerligt stor vikt vid en films intrig. Jag blir förbluffad av inställningen att det finns filmer man kan slumra till en stund under, för det går ändå att hänga med i intrigen, till exempel. Men är det bara frågan om att hänga med i intrigen, behöver man ju inte ens se filmen. Då kan man läsa en sammanfattning av intrigen. En film består av väldigt mycket mer, en del av det viktigare, än intrigen. Den består av skådespeleri, stämningar, känslolägen, enstaka geniala scener, filmfotografi, och så vidare.

Två filmer med samma intrig kan vara en bra och en dålig film. Tänk till exempel på The Thomas Crown Affair, originalet och refaken. Den förstnämnda är en lysande film, den senare en katastrof. Men intrigen är densamma. Det är helt andra kvaliteter som gör den förstnämnda lysande och den senare till en kastastrof (freudiansk felskrivning som får kvarstå – den är en *kasta*strof, bara att kasta bort).

Och tänk att slumra till en stund när man ser en film och missa Orson Welles’ korta monolog i The Third Man. Lika klassisk i filmsammanhang som Hamlets monolog i teatersammanhang. Den scenen är helt omistilig, men man kan förvisso förstå intrigen i The Third man utan den. Faktum är att den inte ens fanns i originalmanuset av Graham Greene. Det var Orson Welles som la till den under inspelningen. Men missar man Orson Welles monolog om gökur, så kan man förvisso följa med i *intrigen* men man har missat *filmen*.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

2 svar to “Om intrigen”

  1. Jessica Says:

    Cineast! Jag har aldrig själv kallat mig det men jag tar det som en hedersbetygelse!

    Det är kul att du knyter an till våra diskussioner, men samtidigt känns det lite som om jag blir tillskriven åsikter som jag inte riktigt har. Ja, jag erkände i en skämtsam ton att det nog förekommit att jag mer eller mindre nickat till under filmer, helt ofrivilligt. Men detta är självklart varken något jag är stolt över eller tycker är någon sorts ideal!

    Visst, jag tror att det existerar filmer som är enkla nog för att man ska kunna ta dem till sig även om uppmärksamheten sviktat ett tag. Detta nämndes i anslutning av en recension till Tinker Tailor Soldier Spy, som jag visserligen gillade, men som jag hade väldigt svårt att hänga med i och förstå och som också var rätt sömndrivande. (En herre som satt i vår närhet sov sig igenom hela filmen, så jag var verkligen inte ensam om mina problem.)

    Så här skrev jag:

    ”Sadly enough this trick wasn’t enough to keep me on track throughout the entire film. It was the last show for the night and I was tired. I probably shouldn’t have bothered to watch anything more complicated than a sitcom show. It didn’t take too long before I had to start slapping myself on the chin once in a while, pinching my skin, chewing my nails and pulling out thread from my hair, once at a time, all of this just to keep me from falling asleep, which was tempting. I knew that if I did it would be a disaster. With some movies a little nap isn’t such it’s not a big deal; you can afford drifting away for a little while and catch up later, but this wasn’t one of them. If I wanted to have any chance whatsoever to solve the mystery alongside with Smiley I had to pay attention. Obviously I failed.”

    De filmer jag hade i åtanke när det gäller sådana som kan överleva även om man nickar till lite var i första hand enklare underhållningsfilmer typ Pirates of the Caribbean och liknande. Filmer som i sig inte heller är särdeles bra,

    Idealet är naturligivis att man alltid är 100 procent vaken under alla filmer.

    Jag förstår inte heller varifrån du fått detta att intrigen skulle vara det enda viktiga i en film. Det är något jag aldrig har sagt och absolut inte tycker.

    Som sagt: det är alltid trevligt att diskutera med dig men det är roligare om det är något vi verkligen tycker helt olika om. (Och det är jag helt övertygad om att vi kan hitta utan större ansträngning!)

    • Moviehead Says:

      Nu tog jag i och för sig härstädes upp ämnet mer allmänt, även om jag tog avstamp i diskussionen i några kommentarsfält på din blogg, men intrycket att intrigen intagit förarsätet var faktiskt inte svårt att få – förvisso skrev du det som du själv citerar i inlägget här ovan, men du framhöll också hur du och Tony sovit samtidigt under en visning av Himmel över Berlin och därför hade problem med att ens gemensamt ”catch up later” när ni vandrade hem efter filmen, något ni ju skulle ha haft problem med alldeles oavsett vad, eftersom man som sovande som sagt missar scener i en film, antingen dessa nu har med den tämligen sekundära intrigen att göra eller inte. Och inte ens scenerna kan man ”catcha up” i efterhand, för beskrivning av en scen är inte samma sak som att se den, uppleva den.

      Nåväl, intrycket jag fick förstärktes av maggropsreaktionen att filmen The Social Network inte hade något att tillföra boken, och där studsade jag verkligen till. För det absolut enda sätt man med någon enda – om än *ytterst* liten – rimlighet kan jämföra en bok och en film är genom att jämföra intigerna, på grundläggande abstraktionsnivå. Och då har möjligen filmen TSN inte mycket att tillföra boken TSN (jag vet inte, det skulle aldrig falla mig in att läsa boken). Men under alla omständigheter har den *väldigt mycket* att tillföra inte boken, men tittaren – nämligen allt det som gör den till *film* i stället för *bok*, det vill säga ett helt annat slags konstverk. Den tillför levande människor som rör sig och talar; den tillför visuella scener med tillhörande ljudspår och bakgrundsmusik; den tillför scenografi; den tillför filmfotografi; den tillför … ja, kort sagt, den tillför allt det som utgör en *film*. Alltså tillför den, liksom alla filmatiseringar som någonsin gjorts, väldigt mycket.

      Hur som helst var intrycket lätt att få, givet den ena – till synes, ur min synvinkel – maggropsreaktionen efter den andra som faktiskt tydde på intrigens dominerande ställning.

      Hur som helst, varför inte göra något intressant? Recensera en film på bloggen utan att på något sätt, ens antydningsvis, beröra intrigen! Och tala utifrån helt andra – och väsentligare! – faktorer om varför du gillar/inte gillar filmen. Ta ställning till den som *film*, inte som en påse som innehåller en intrig. Det vore autentiskt intressant att läsa, faktiskt.

      Nåväl, kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: