Om specialeffekter

Min uppfattning är att det började med Star Wars, den första – numera fjärde, eftersom de numrerar om dem – filmen från 1977. Ungefär då, i mitten på sjuttiotalet, började speciaeffektsverkstaden bli så pass tekniskt avancerad att den hämningslösa lekstugan tog över från filmskapandet.

I en väldig andel filmer av i dag, främst från Hollywood men även från andra håll, har världens genom tiderna högst betalde skådespelare, Mr. Special Visual Effects, beståtts ett utrymme som är stundtals katastrofalt kontraprouduktivt. Det finns strängt taget inte en spelfilm i historien som helt saknar specialeffekter av något slag, men syftet med specialeffekter är, bör och ska vara att underbygga intrigen och bidra till gestaltningen av temat, inte att vara en films hela raison d’etre.

Och det senare är numera så ofta fallet att de megaproduktioner som varje år sveper ut över världen egentligen är samma – ka-boom! – film allihop. Inte så sällan med – ka-zaam! – försök till trovärdighet genom lån av titel från – badda-gung-bang! – känd litterär förlaga, men varje gång precis – shadda-bam-boom! – samma spektakel.

Byggnader, bilar, rymdskepp, drakar, monster, fartyg, flygplan – KA-SCHOFF! – exploderar och rasar och skakar och mullrar – BOOOM-BOOOM-BOOOOOM-BAAAAAAANG! – och den väldiga cirkusparaden av allt grällare specialeffekter ser mindre ut som en film än ett fyrverkeri som avslutas med den atombomb som håller på att ödelägga stora delar av filmkonsten.

När själva syftet med en film blir att ståta med allt större och allt grällare specialeffekter är skillnaden mellan de olika produktionerna inte längre så stor. Antingen man väljer att titta på Independence Day eller Star Wars The One Thousandth Sequel eller Terminatorfilmerna eller Die Hard-filmerna eller de filmer som försöker roffa åt sig lite respektabel kulturfaktor genom att påstå sig bygga på kända, litterära förlagor, som refaken av War of the Worlds eller Troy eller Lord of the Rings eller Narniasviten, så ser man ju faktiskt samma film. Vad man får är en lång rad – KAAAAADA-BOOOOM-KA-ZAAAAAAM-SCHOFFA-BAAANG-BOOOOM-BAAAANG – fullständigt meningslösa specialeffekter, inte så få av dem uppenbart artificiella, tvådimensionella datoranimationer (här är Lord of the Rings det monstruösa praktexemplet), men däremot obefintligt skådespeleri (ofta har man på grund av den högt betalde Mr. Special Visual Effects helt enkelt inte råd med mer framstående skådespelare, utan nöjer sig med nyutexaminerade elever från filmskolan som flunkat avgångsprovet), absolut ingen annan intrig än att de som är goda angrips av dem som är onda och som spränger allt i luften, varpå jaktscener och fullständigt osannolik action vidtar och godingarna vinner i slutet när absolut allt har exploderat.

En (o)intressant delgenre är den tidigare marginella, numera fullständigt dominerande som bygger på serietidningar utgivna av Marvel Comics eller DC Comics. Spider Man, Iron Man, Superman, Batman, The Avengers, The Incredible Hulk, Fantastic Four… listan är oändlig men görs trots det konstant längre. Och i det här fallet är filmerna så likartade att det är svårt att lista ut vilken av dem man egentligen ser om man inte råkar vara expert på vilken färg på trikåerna de olika hjältarna har. Ett färgschema vore av nöden. Kinematografi, som ständigt strävar efter att bistå trogna cineaster med all nödvändig hjälp, kan här presentera ett första utkast som gärna får byggas på med hjälp från läsekretsen.

Röda och blå trikåer: Spider-Man eller Superman.
Gula och röda: Iron Man.
Grönt, utan trikåer för han är grön själv: The Incredible Hulk.
Svart: Batman.

Som sagt, kompletteringar välkomnas.´

I den mån någon nu orkar titta sig igenom ännu fler D-filmer där den egentlige huvudrollsinnehavaren är – KAA-ZAAAMA-DAAAAAA-BOOOOM-BAAANG!!!! – tröttsamme Mr. Special Visual Effetcs.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

3 svar to “Om specialeffekter”

  1. Patrik Centerwall Says:

    Glöm inte den röda läderdräkten Ben Affleck drar på sig i Daredevil – kanske en av de sämsta superhjältefilmerna (nej, det är ingen undertitel, det är mitt omdöme).

  2. Hans G Brüggener Says:

    Det här är ett tema jag känner särskilt starkt för.
    Dels har specialeffekter alltid fascinerat mig, men företrädesvis då de var resultatet av ett hantverk, och inte så våldsamt överdrivna som idag. Jag har själv jobbat en del med smink, effekter och rekvisita. Tyvärr blev en ”död kropp” så realistisk att den nitiske och halvblinde rättsläkaren Jovan Rajs trodde den var riktig, något som uppmärksammades i massmedia: ”filmade styckade kropp!” var en av de uslaste rubrikerna. Det förstörde mycket av mitt liv.

    Men nu handlar inte detta om mig, utan hur effekterna från Marcel Delgados’ ”King Kong”, via de allt löjligare effekterna i post-Connery filmerna om James Bond och den övermättnad som jag tycker drabbat filmen av idag: ALLT kan göras, och tyvärr helst samtidigt. Detta resulterar i att man struntar i om skådespelarna har någon som helst talang, om manuset är bra – och kör hela rasket i en dator istället. Allt kan animeras. Dock ej på det sättet som Ray Harryhausen gjorde med sina egenhändigt tillverkade modeller eller Jack Pierce gjorde i fråga om Make-Up för de klassiska Universal-filmerna ”Frankenstein” och ”Mumien Vaknar”.

    Från att ha varit mycket intresserad av specialeffekter är jag nu uttråkad och anser det mesta är gräsliga blodorgier eller helt enkelt onödigt uppblåst. Det imponerar inte längre, för det är inte frågan om konst i betydelsen gott hantverk.

    Jag behöver inte se varenda porslinstallrik på ”Titanic” krossas och veta att de var exakta kopior av de verkliga (fast datamanipulerade för att verka vara fler…) eller inälvor som flyger genom luften i den senaste nyinspelningen av ”The Wolfman” (Större katastroffilm än ”Titanic” s a s…). Jag föredrar att se något som känns sannolikt, men får en att häpna. Och slippa huvudvärk
    för att bilderna är alltför påfrestande – liksom ljudet.

    Exempel:

    ”The Haunting” av Robert Wise 1963 är en av de mest skrämmande filmer som gjorts. Man ser inte ett spöke, och effekterna är få men sitter där de ska. De förhöjer stämningen.
    I nyinspelningen, som faktiskt är helt idiotisk, är effekterna så
    många och överdrivna att det mest ser ut som en industrial accident på bolagets ”SFX-deparment”.

    Jag vill även nämna att ”Dillinger” med Warren Oates från 1973 engagerade pga Oates skådespeleri som trängde igenom de då överdrivna eldstriderna. Man stod ut för att personerna helt enkelt hade karaktär och engagerade. I ”Public Enemy” som är en av de senaste filmerna om Dillinger med Johnny Depp i huvudrollen havererar allt för att man skiter fullständigt i vem som är vem – om man ens begriper det – och allt går förlorat i överarbetade och omöjliga eldstrider som ser ut som ett dåligt levande rollspel. För
    mycket pang-pang, blod och våld, samt en kamera som är i ständig rörelse kan aldrig ersätta skådespeleri eller framkalla en
    känsla av att man är med och ser något sensationellt.
    Det blir bara pannkaka av alltihop.

    Tyvärr gäller detta samtliga genrer idag. För många filmer blir vulgära spektakel utan mening. Tycker jag.

    Bästa hälsningar!!

    Hans B.

    • Moviehead Says:

      Det finns en aspekt till på det här. När man förr i tiden behövde tiotusen romerska legionärer som kom stormande över en slätt, anlitade man tiotusen statister och hängde på dem romerska rustningar och lät dem komma stormande över en slätt. Det såg mycket autentiskt ut, för det *var* autentiskt. Numera placerar man huvudpersonen och några gubbar till framför en blå skärm och datoranimerar den väldiga horden romerska legionärer bakom dem på en platt yta, vilket blir väldigt uppenbart hur mycket de än anstränger sig. Mitt favoritexempel är orcherhorden i den första Lord of the Rings-filmen, som är direkt pinsam – att det är fråga om två gubbar i gummidräkter framför en skärm med femtusen datoranimerade orcher är lika uppenbart som om det här hade varit en backdrop av det slag man ibland använde under filmkonstens första decennier när man exempelvis ville ha ett storslaget alplandskap eller något som fond. (Man spelade som bekant ofta in i studio på den tiden, mer sällan on location.)

      Här är tanken. I sken av hur mycket Mr. Special Visual Effect faktiskt kostar att anlita, skulle det i dagens läge faktiskt vara billigare att anlita de tiotusen statisterna och hänga på dem rustningar och låta dem komma stormande över slätten.

      Det säger rätt mycket om filmindustrins skeva prioriteringar i dag att man inte gör det. Specialeffekterna har tagit över och blivit själva försäljningsargumentet – under senare år allra tydligast exempliefierat av den imbecilla Avatar – och att göra *film* är inte längre lika intressant.

      Det enda goda jag kan se komma ur piratfildelning av filmer där upphovsmännen inte får ersättning för sitt arbete är att man kanske inte kommer att ha råd med sådana här specialeffektsspektakel i gigantformat på lite längre sikt, utan tvingas ned till mindre budget men bättre filmer.

      Kör hårt,
      Bellis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: