Posts Tagged ‘Al Pacino’

SEA OF LOVE av Harold Becker (1989)

september 3, 2013

SEA OF LOVE av Harold Becker (1989)
Med Ellen Barkin, Al Pacino, John Goodman, Michael Rooker, William Hickey, Richard Jenkin, Paul Calderon, Gene Canfield, Larry Joshua, John Spencer, Christine Estabrook, Barbara Baxley, Patricia Barry, Mark Phelan, Michael O’Neill, Michael Fischetti

Stora städer gör någonting med människor. Inte med alla. Inte med dem som lever vad man kanske kan kalla en normal tillvaro, i alla fall inte i lika hög grad. Men de gör något med människor som är utsatta, som är ensamma, som kanske lever på nätterna i stället för på dagarna, som ser och upplever stadens inte bara bokstavligt utan även bildligt talat mörka sida. Människorna som sitter vid bardisken klockan 3 på natten, människorna som sömnlösa sitter hemma och stirrar ut över det nattliga stadslandskapet och gång på gång lyssnar på samma låt, människorna som vandrar längs de öde gatorna i nattmörkret.

Stora städer gör någonting med människor och det finns filmer som lyckas porträttera det så träffande att människor som städerna gjort något med känner igen sig. Människor som skyr starkt solljus men finner nattens mörker lindrande, människor som omgärdas av ensamhet till och med omgivna av vänner, människor som med sin av staden förvärvade cynism luttrade får sina misstankar om svek och ibland fara bekräftade gång på gång.

Sea of Love handlar om två sådana vinddrivna existenser.

Och det här är en smart film.

För den är dels en hårt åtdragen thriller om en seriemördare, dels en trovärdig och delvis våldsam kärlekshistoria mellan de båda vinddrivna existenserna, skickligt gestaltade av Ellen Barkin och Al Pacino – som båda, på olika sätt, är indragna i malströmmen som omger seriemördaren. En av dem kanske till och med är seriemördaren, vilket så småningom går upp för den andra av dem.

Det låter nog ganska banalt och det skulle det ha kunnat vara och det har det varit otaliga gånger på vita duken. Men som sagt, det här är en smart film. Den faller inte i den enkla fällan, utan koncentrerar berättandet på vad som händer mellan två människor som blir förälskade när ett i det närmaste oöverstigligt hinder i form av något så ohyggligt som seriemord reses emellan dem. För kriminalgåtan är sekundär, relationen mellan de båda vinddrivna existenserna primär.

Här finns ingen utväg i sötsliskig sötma, för det här är människor som staden har gjort något med. De lever inte vad man kan kalla vanliga, trygga liv. De vacklar båda fram i en kantrande tillvaro.

Sea of Love gestaltar samma tema som As Good as It Gets av James L. Brooks, med Jack Nicholson och Helen Hunt i huvudrollerna. Den gestaltar temat ur en helt annan synvinkel, men den handlar om samma sorts vinddrivna existenser, där det är framförallt mannen i parhalvan som lider av problem – alkoholmissbruk i Al Pacinos fall, tvångssyndrom i Jack Nicholsons – och kvinnan som är en ensamstående, hårt slitande mor med ett litet barn, en kvinna som i sin tur får hjälp av sin mor för att alls klara tillvaron. Det senare gäller alltså både Ellen Barkin och Helen Hunt.

Och båda de här smarta filmerna bär på ett löfte.

Om män och kvinnor som är så vinddrivna och rotlösa som dessa klarar av att slutligen ändå bli tillsammans och få förhållandet att fungera, så finns det hopp för oss alla.

Men jag säger om.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

CRUISING av William Friedkin (1980)

juli 24, 2009

CRUISING av William Friedkin (1980)
Svensk titel: Lockbetet
Med Al Pacino, Paul Sorvino, Karen Allen, Richard Cox, Don Scardino, Joe Spinell, Jay Acovone, Randy Jurgensen, Barton Heyman, Gene Davis, Arnaldo Santana, Larry Atlas, Allan Miller, Sonny Grosso, Ed O’Neill

Härförleden skrev jag i recensionen av Scent of a Woman om den endimensionelle Al Pacino. Den vrålande tuffingen som antingen är skurk eller snut, men alltid Al Pacino. Han är snut i Cruising också men gör den rätt förbluffande helomvändningen att även spela bög. I filmen, alltså. Han arbetar under täckmantel som bög för att lösa en rad mord på bögar som ser ut ungefär som han. Och det verkligt förbluffande är att den italienskättade machoikonen Al Pacino inför ögonen på oss tittare förvandlas till övertygande bög. Inte så begåvat och inkännande som Sean Penn i Milk, men tillräckligt begåvat och inkännande för att man ska börja inse att den vrålande tuffingen Al Pacino som alltid bara spelar Al Pacino trots allt kan spela någon annan också. Möjligen för att hans roll då han arbetar under täckmantel i Cruising är så diametralt motsatt hans egen personlighet – genom att göra en helomvändning kan han så att säga utnyttja sin mycket endimensionella skådespelarförmåga till att tämligen övertygande gestalta en helt annan persona, genom att göra det med uppbringande av all sin ensidighet men med kraften inriktad på den personan. Kanske. Jag vet inte. Men jag vet att han går på ett helt annat sätt, talar annorlunda och använder ett kroppsspråk som gör att han framstår som mycket trovärdig bög.

Cruising utspelar sig bland läderbögar och redan under inspelningen drabbades filmen av så stor motvilja att grupper av bögar försökte sabotera arbetet när man spelade in på autentiska bögklubbar. Den är därför försedd med en brasklapp i början. Fast eftersom den handlar om läderbögar som dessutom är lagda åt S/M-hållet är det kanske inte så konstigt att den inte är representativ för bögvärlden i helhet och i själva verket är det inte ens särskilt intressant huruvida den är det eller inte. Hur många spelfilmer porträtterar i varje detalj verklighetstroget de föregivna miljöer där de utspelar sig? Omständigheter som rör både intrig och inspelningsförhållanden dikterar inte så sällan avsteg från verkligheten, vilket för det mesta inte är mycket att orda om – film är film, inte verklighet.

Fast å andra sidan kan man undra vilka omständigheter kring i alla fall intrigen som kan ha föreskrivit sådana avsteg den här gången, eftersom filmen på det planet inte på minsta vis lever upp till Al Pacinos skådespelarinsats. Det här är en skäligen enkel kriminalhistoria som mycket väl skulle kunna vara ett avsnitt i någon av de mindre begåvade deckarserierna på tv. Den där som sänds på tidiga tisdagkvällar i stället för på bästa sändningstid på lördagkvällen.

Och därför känns Cruising trots allt mycket ambivalent och inte fullt begriplig.

För givet den generande klichéfyllda kriminalintrigen, varför gjorde man sig allt besväret med att under protester och sabotageförsök låta filmen utspelas i läderbögvärlden? När det nu ändå inte i någon intressant mening påverkar intrig och tema, alltså?

Kör hårt,
Bellis

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)

juli 2, 2009

SCENT OF A WOMAN av Martin Brest (1992)
Svensk titel: En kvinnas doft
Med Al Pacino, Chris O’Donnell, James Rebhorn, Gabrielle Anwar, Philip Seymour Hoffman, Richard Venture, Bradley Whitford, Rochelle Oliver, Margaret Eginton, Tom Riis Farrell, Nicholas Sadler, Todd Louiso, Matt Smith, Gene Canfield, Frances Conroy

SPOILERVARNING

Det finns ett problem med Al Pacino. Han är en ikon. Han är endimensionell. Och han är två personer.

Den unge Al Pacino har aldrig övertygat mig. När han slår igenom i filmer som The Godfather och Serpico ser han med sitt babyansikte ut som en liten pojke och intrycket förstärks förödande av att han är så kort till växten. Som ung förmådde den endimensionelle Al Pacino helt enkelt inte övertyga, eftersom han redan då spelade stenhårda mafiosos, gangstrar och snutar – som tittare fick vi veta att vi nu såg en iskall, hårdhamrad tuffing, och ut på duken kom en stultig liten pojke med månrunt ansikte och uppsyn som en ledsen hundvalp.

Fast den gamle Al Pacino övertygar, mycket tack vare att han fortfarande är endimensionell. För nu ser han tuff ut. Fårad och hård och sliten. Al Pacino är inte en skådespelare med någon större förmåga att gestalta olika typer av människor. Han har ingen välutvecklad begåvning av det slag som tillåter honom att tränga in i en rollfigurs psyke och förvandlas till rollfiguren när han spelar honom. Han är Al Pacino och han spelar nästan alltid precis samma typ av roll, helt oavsett om han är gangster, snut eller, mycket sällan, något annat.

Det är emellertid mycket svårt att tro på honom som pensionerad, blind överste i Scent of a Woman, av framförallt ett skäl – förmodligen i ett ärligt men komplett misslyckat försök att bryta sig ur sin endimensionella rollgestaltningsförmåga har han lagt sig till med en överdriven dialekt som jag ofta hört olika figurer i tecknade filmer tala, helt enkelt för att de ska föreställa vara bisarra. Sådant behärskar inte Pacino. Meryl Streep kan byta dialekt på beställning och låta som om hon talat den senaste dialekten i hela sitt liv; härvidlag är Pacino hennes motsats. Det är synd, för det finns bitar i den här filmen som är bra, till och med gripande, även om den i helhet är en klichébemängd berättelse som på ett par ställen är helt obegriplig. Vad är till exempel skälet till hans förryckta oförskämdheter på Thanksgiving-middagen hemma hos brodern och dennes vuxna barn och deras fruar? Varför tillåts inte den långa och ganska frånstötande sekvensen på något sätt utveckla rollfiguren eller åtminstone ge en glimt av en annan sida hos honom? Varför har man uppenbarligen låtit bli att filma de scener som jag hoppas fanns i manus och som bör ha skänkt den här sekvensen en bakgrund som skulle ha gjort den begriplig? Som det är nu skulle den, liksom många andra, kunna klippas bort utan förlust men med stor vinst för filmen.

Scent of a Woman ska föreställa en film om två män – en gammal som blivit blind, en ung som är på väg ut i livet – som växer och återtar livet i kraft av att de tack vare omständigheternas spel lär känna varandra under en helg i New York. Och javisst, det är det den handlar om, men på samma mycket ytliga plan som så många Hollywoodproduktioner av i dag rör sig på och som så gripande och övertygande skulle ha kunnat undvikas om filmen varit regisserad av exempelvis en Mike Leigh. Pacino skriker och vrålar och är otrevlig (som i nio av tio av sina filmer); den unge grabben är rädd och försagd, men visar sig vara en kille med choklad i hela dagen i den bisarra och alldeles för utdragna scenen med pistolen i hotellrummet, mot slutet.

Och så överstens oväntade räddningsinsats när pojken ställs inför en besynnerlig tribunal i skolan och hotas av relegering. Den övertygar inte alls. Drypande sentimentalitet, men mycket fjärmat från den verklighetsförankring som krävs för att det ska bli gripande eller ens det minsta trovärdigt. Varje skolledning vid sina sinnens fulla bruk skulle omedelbart ha ringt psyket för att få den gamle översten omhändertagen. Han är ju uppenbarligen inte tillräknelig.

Fast det här är en snygg scen: när den blinde Al Pacino först pratar med och sedan dansar tango med den vackra unga kvinnan på restaurangen i New York. Rörande och elegant. Här övertygar Pacino.

Och här, i denna enda scen, skymtar man en film som skulle ha kunnat bli enastående. För här finns, som i ett mikrokosmos, en helt ny tematik, en helt ny intrig, något som skulle ha blivit trovärdigt och gripande.

Det känns lite tragiskt att samma tanke aldrig slog filmteamet.

Kör hårt,
Bellis

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)

mars 4, 2009

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)
Svensk titel: Höst i New York
Med Winona Ryder, Richard Gere, Anthony LaPaglia, Elaine Stritch, Vera Farmiga, Sherry Stringfield, Jill Hennessy, J. K. Simmons, Sam Trammell, Mary Beth Hurt, Toby Poser, George Spielvogel III, Ranjit Chowdry

Hösten är min favorit bland årstiderna. Trädens prakt, den höga, kristallklara luften, det matta solskenet – hösten är den årstid jag aldrig missar i Sverige. Och ska jag någonstans under de sista veckorna i september eller under oktober måste det bli ett annat land på nordliga breddgrader, med höst.

New York – mer specifikt Manhattan – är en av de städer jag älskar högst i världen. Jag brukar kalla Manhattan för världens huvudstad, eftersom det är svårt att hitta någon stad som är mer stad än just Manhattan. Men för all del – vi kan säga hela New York.

Så kombinationen höst och New York är storslagen, även om New York råkar ligga på samma breddgrad som Athen. I New York blir det höst. På riktigt. De har rätt slags träd, till exempel. Och med sina väldiga skyskrapor är stadslandskapet i New York – mer specifikt på Manhattan – ett av de vackraste landskapen i världen, alla kategorier.

Med andra ord innehåller den här filmen ett antal vackra scener från hösten på Manhattan. Träden klädda i all sin prakt, Manhattans skyskrapor i bakgrunden.

Men här finns ett problem. För i förgrunden noterar man plötsligt Richard Gere. Nu är skönheten och magin som bortblåsta. Hur någon kan få för sig att ödelägga något så storslaget som höstscenerier från New York med Richard Gere övergår mitt förstånd och när man inser att de dessutom har skänkt honom flera miljoner dollar för att han ska träblocka sönder de här praktfulla scenerna blir man nästan andfådd. Det nyper i hjärtat.

Vilket kanske på sitt sätt är passande, för den här filmen spelar på alla hjärtesträngarna. Ganska bokstavligt talat, faktiskt, för den i vanliga fall lysande men i den här filmen hemska Winona Ryder lider i filmen av en dödlig hjärtsjukdom. Och kring det kretsar intrigen. Men den griper inte, för Winona Ryder är alldeles enastående miscast mot Richard Gere; inte ens hon lyckas gjuta liv i en roll mot det här osannolika träblocket, som får Clint Eastwood att framstå som lika sprattlig som Jerry Lewis.

Fast det förstås, intrigen kretsar även kring att Richard Gere är kvinnotjusare. Vilket någon kvinnlig läsare gärna får förklara för mig, för jag kan min själ inte förstå vad någon enda kvinna skulle kunna tänkas se hos Richard Gere. Minst av alla den mycket vackra, enastående begåvade (i vanliga fall) Winona Ryder. (Se henne i ”Reality Bites”, där hon nog gör sin bästa rolltolkning – kanske.) Jag kan mycket väl förstå vad kvinnor – och män lagda åt det hållet – ser hos Sean Connery eller Jack eller Cary Grant eller George Clooney eller Al Pacino eller Robert de Niro eller Willem Dafoe eller Gregory Peck eller Clark Gable (hm, nej, vänta, kanske inte) eller Humphrey Bogart eller… nå, ni förstår.

Men Richard Gere?! Richard Gere?!

Vilket gör den här hjärtesnörparen till en katastrof. Att alla som har sett minst tio filmer i sitt liv har sett intrigen sju gånger är i sig möjligen illa nog, men behöver ju inte vara något problem – inte alltid. Flera av tidens stora filmer har haft en många gånger tidigare upprepad intrig, men ändå blivit stora filmer. Av andra skäl eller helt enkelt för att de gestaltat intrigen bättre än någon av föregångarna.

Möjligen skulle det till och med ha kunnat bli fallet här.

Om inte någon fått för sig att sätta ihop den moderna filmhistoriens mest omaka och minst övertygande par, Richard Gere och Winona Ryder.

Bara tänk tanken, ni som inte har sett filmen – får den er inte att rysa?!

Om inte, se filmen.

Kör hårt,
Bellis

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)

mars 4, 2009

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)
Svensk titel: Den innersta kretsen
Med Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin, Tammy Blanchard, Billy Crudup, Robert de Niro, Keir Dullea, Michael Gambon, Martina Gedeck, William Hurt, Timothy Hutton, Mark Ivanir, Gabriel Macht, Lee Pace, Joe Pesci, Adolf Hitler, John F. Kennedy

LITEN SPOILERVARNING

Det finns begåvade skådespelare som tror att de också är begåvade regissörer. Ibland har de rätt. Det finns obegåvade skådespelare som också tror att de är begåvade regissörer. Ibland har till och med de rätt. En skådespelare som hamnar i den första kategorin är Jack. En skådespelare som hamnar i den andra kategorin är Clint Eastwood.*

Att placera Robert de Niro i någon av kategorierna är svårare. Är han en begåvad eller obegåvad skådespelare? Lite oklart, faktiskt. Han har gjort några bra rolltolkningar, men ärligt talat – har de filmerna inte alltid varit skräddarsydda för honom? För är han inte – i likhet med sin likaledes italienskättade kollega Al Pacino – alltid sig själv? Ser man honom någonsin porträttera någon annan än just Robert de Niro? Med de typiska manéren, det typiska sättet att tala, det typiska allting som är just Robert de Niro?

Icke desto mindre är han en ikon som, om jag minns rätt, vid en omröstning häromåret bland tusentals amerikanska biobesökare knep tredje eller om det till och med var andra platsen i en omröstning om just störst skådespelarikon i Amerika.

Men även om Robert de Niros skådespelartalanger kan diskuteras så tror jag inte att det kan råda några större tvivel om hans talanger som regissör. De är obefintliga.

The Good Shepherd, som handlar om CIA:s tidiga historia i ett virrvarr av tillbakablickar och sekvenser från filmens ”nutida” (60-talets) historia, gör ett mycket uppenbart försök att vara ”konstnärlig”. Ett av knepen är just hoppandet mellan decennier. Konstnärligt och till och med effektivt kan det vara om man behärskar den berättartekniken. Det tror Robert de Niro förbluffande nog att han gör. The Good Shepherd avslöjar honom omgående. Ett annat knep är den väl framkallade tidsandan, som dock brister något i sken av att Matt Damon ser precis likadan ut på 30-talet som på 60-talet, trots att han med något slags rimlighet borde vara ungefär 30 år äldre under det senare decenniet. Fast det är nog konstnärligt det också. Att folk inte åldras, menar jag. Och så är det säkert konstnärligt att hålla sig så långt bort från den meningslösa action som så ofta befläckar filmer om underrättelsetjänster att man tar steget fullt ut och befriar filmen från intrig helt och hållet. För någon sammanhållen intrig finns faktiskt inte här. De schematiska, fläckvisa scenerna om en underrättelseagents liv med CIA har svårt att komma överens – de säger inte varandra så mycket, och därför inte heller tittaren. Så den intrig som kvarstår och som kanske kan väcka något slags intresse är romansen med den döva flickan, som Matt Damon överger när han av pliktkänsla gifter sig med Angelina Jolie eftersom han gjort henne på smällen. Och sedan serveras man ett antal scener från ett olyckligt äktenskap, men naturligtvis har de här båda förhållandena ingenting med den övriga filmen att göra. Över huvud taget. Fast det är nog konstnärligt det också.

Till slut blir den på tok för långa – den klockar in på ungefär två och en halv timme, om jag gäspade mig rätt – The Good Shepherd så enastående tråkig att man knappt orkar hålla blicken fäst på duken/TV-skärmen. För till råga på allt är skådespelarinsatserna fadda på gränsen till uppblött kartong. Vilket i och för sig inte överraskar. Matt Damon har alltid varit en träbit och Angelina Jolie borde över huvud taget inte ägna sig åt film på något sätt. Alec Baldwin gör – det ska medges – en hedervärd insats, men han har bara en biroll. Fast förmodligen är det konstnärligt att göra film med folk som inte kan agera.

Eller något.

Kör hårt,
Bellis

* Med det förbehållet att Clint Eastwood har gjort några enastående skådesepelarinsatser. Framförallt i ”Unforgiven”, men även i ”Bridges of Madison County”.