Posts Tagged ‘Alexandre Desplat’

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)

februari 28, 2014

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)
Med Dame Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clarke, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Peter Hermann, Sean Mahon, Anna Maxwell Martin, Michelle Fairley, Wunmi Mosaku, Amy McAllister, Charlie Murphy, Cathy Belton, Kate Fleetwood, Charissa Shearer, Tadgh Bowen, Saoirse Bowen

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll: Dame Judi Dench, Bästa soundtrack: Alexandre Desplat, Bästa manuskript efter förlaga: Steve Coogan och Jeff Pope

Det är tråkigt att en cocktail av tårar med en så begåvad huvudrollsinnehaverska som Dame Judi Dench ska behöva vara regisserad av en så begåvad regissör som Stephen Frears och bli som Philomena. Kanske i synnerhet när den dessutom är en i den långa raden av filmer som bygger på verkliga händelser – även om man den här gången varit ärlig nog att i stället ange att filmen är inspirerad av en del verkliga händelser – och som man ändå sett i otaliga varianter tidigare, dock mycket sällan en så platt.

För Philomena innehåller inget emotionellt djup, trots ett tema och en intrig som borde vara svindlande – för att inte säga våldsamt och omtumlande – gripande. Rent stilistiskt är filmen faktiskt bara besynnerlig, för med samma hetsiga känslolöshet som i en intrigbaserad thriller med massor av action staplas scener på varandra där rollfigurerna hela tiden gör och säger det de ska för att föra en intrig med ständigt nya vändningar framåt, men utan att förmedla några av de känslor som temat och intrigen kräver. En djup livssorg, en enorm och livslång förlust, får här samma emotionella betydelse som en rad slagsmål exekverade av Arnold Schwarzenegger.

Och det är ju bara konstigt. Den här filmen är regisserad av Stephen Frears, som en gång i tiden gjorde Dangerous Liasions, och huvudrollen spelas av Dame Judi Dench, som tidigare mycket övertygande bland otroligt mycket annat gestaltat ett annat livsöde som kom att bli mycket tragiskt även om det till en början bestod i ett enastående framgångsrikt liv, nämligen Iris Murdochs.

Och tillsammans fungerar dessa båda begåvningar – Frears och Dench – uppenbarligen inte alls.

Man försöker faktiskt föreställa sig vilka regiinstruktioner Dame Judi Dench fick av Stephen Frears. Om några alls. Eller om hon helt enkelt inte lyssnade på honom. Eller vad det är som inte har klaffat.

För en sak är tyvärr alldeles uppenbar.

Filmen Philomena klaffar inte.

Jag kunde inte låta bli att komma att tänka på en annan på sin tid Oscarsnominerad film som har beröringspunkter med Philomena och som regisserades av debutanten Tom Ford och som kom 2009. Den heter A Single Man och nominerades endast i en kategori – Bästa manliga huvudroll: Colin Firth – men uppvisar med ett mycket likartat tema hela den svindlande avgrund av emotionellt djup som Philomena fullständigt saknar.

Jag kan väl säga så här, att A Single Man skulle på sin tid ha förtjänat att nomineras även i kategorin Bästa film.

Kör hårt,
Bellis

Addendum ett drygt år senare: Jag mindes inte att jag sågat Philomena så fullständigt. Det var nog rättvist, men möjligen inte helt. För så här ett år senare minns jag som i blixtbelysning vissa sekvenser, vissa scener, och inte minst Dame Judi Denchs ansikte. Så filmen gjorde på något plan ett större emotionellt intryck på mig än vad jag först trodde. Intressant.

Addendum tre år senare: Förra året såg jag om Philomena. Och att jag sågat filmen på detta sätt hade jag fullständigt glömt. Jag kan inte längre ärligt säga att jag instämmer i den här recensionen. Philomena gav när jag såg om den ett helt annat intryck, inte minst vad beträffar det emotionella djupet. Jag förstår inte att jag inte såg det från början, men fenomenet är inte okänt för mig. Ibland har det dock fungerat åt så att säga andra hållet. De tre första gångerna jag såg Stanley Kubricks The Shining tyckte jag filmen var fenomenal. Fjärde gången såg jag plötsligt hur mycket Jack Nicholson spelar över och hur halvhabil dramaturgin är. Fast slutbilden är fortfarande bra.

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)

februari 27, 2011

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)
Med Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Robert Portal, Richard Dixon, Paul Trussell, Adrian Scarborough, Andrew Havill, Charles Armstrong, Anthony Andrews, Roger Hammond, Calum Gittins, Jennifer Ehle, Dominic Applewhite, Ben Wimsett

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), Bästa manliga biroll (Geoffrey Rush), Bästa kvinnliga biroll (Helena Bonham Carter), Bäst scenografi (Ewe Stewart, Judy Farr), Bäst filmfotografi (Danny Cohen), Bäst kostym ( Jenny Beavan), Bästa filmklippning (Tariq Anwar), Bästa filmmusik (Alexandre Desplat), Bästa ljud (Paul Hamblin, Martin Jensen, John Midgley), Bästa originalmanuskript (David Seidler)

En hel film kan förvandlas till ett mästerverk av de båda huvudrollsinnehavarna, men flera krav måste uppfyllas. Att de båda måste vara extremt skickliga och känsliga skådespelare är självklart. Men de ska också kunna spela mot varandra, utan att den ene överglänser den andre. De ska spela med personliga men inom ramen för tema och intrig harmonierande uttryckssätt. De ska båda ge djupa personporträtt. Och de ska enastående väl gestalta ett mycket känsligt och mycket svårspelat tema. På samtliga dessa punkter gör Colin Firth och Geoffrey Rush en förundransvärd insats.

Både Colin Firth och Geoffrey Rush är skådespelare som har den sällsynta förmågan att gestalta känslor – och framförallt motstridiga känslor, vilket är mycket svårt – utan att säga ett ord, utan att ens röra på sig. De gör det i närbild. I jättelika porträttbilder. Genom mycket subtilt minspel, genom närmast obegripligt stor uttryckskraft i små skiftningar i ansiktet. Få andra skådespelare behärskar den konsten. En annan är Anthony Hopkins. Ytterligare en annan är Kate Winslet.

I det ena av de mycket svårgestaltade och mycket gripande teman – omöjlig vänskap, som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap men av nöden uttrycks med mycket stor återhållsamhet – rör sig Colin Firth och Geoffrey Rush med en känslighet som griper även en van cineast till tårar. Dels för att det tema de gemensamt gestaltar är så gripande, så rörande, dels för att – och på ett annat plan – de gör det så enastående väl, med sådan vidunderlig inlevelse och förmåga att låta inlevelsen komma till fullt uttryck med ytterst små medel.

Colin Firth gestaltar dessutom en människa som är snärjd i en tillvaro av ofrånkomliga, benhårda regelverk som har orsakat honom ett svårt handikapp – en svår stamning – som gör det omöjligt för honom att uppfylla den outhärdligt tunga uppgift som mot hans vilja läggs på honom: att vara kung över det brittiska imperiet. Han gestaltar en människa som på förhand vet att han är slagen, vad han än gör. Som på förhand vet att han kommer att få leva ett liv i en förnedring så fullständig, inför undersåtar som vid den tidpunkt då han tillträder tronen utgör halva världens befolkning, att han kommer att krossas. Inifrån och ut. Men han spelar också en människa som driven av pliktkänslan gör sitt allra yttersta för att kämpa mot en övermakt han vet är omöjlig för honom att besegra. Eller två övermakter. Stamningen och kungatiteln.

Den senare kan han inte besegra, eftersom det enda sättet vore att abdikera. Och det är för honom omöjligt. Han har ärvt kungatiteln av sin abdikerande bror. Och pliktkänslan skulle hur som helst fullständigt förbjuda honom. Men hans bottenlösa sorg speglas – under några sekunder i hans uttrycksfulla ansikte – då han efter kröningen kommer hem och hans små döttrar, som är ungefär tre och fem, i stället för att som vanligt komma rusande och glädjestrålande krama om honom mycket allvarliga niger inför honom och säger ”Your Royal Highness”.

Den övermakt som återstår honom att bekämpa är den svåra stamningen, som får honom att låta debil.

De två teman som genomsyrar The King’s Speech – omöjlig vänskap som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap, en handikappad människas outhärdliga (därför att den egentligen är omöjlig att vinna) kamp mot sitt svåra handikapp – gestaltas så utomordentligt väl att filmen trots en intrig som är en ren schablon kommer att bli en av filmkonstens stora klassiker.

För den övermakt som intrigen utgörs av besegrar Colin Firth och Geoffrey Rush fullständigt.

Mot alla odds.

Kör hårt,
Bellis