Posts Tagged ‘Andreas Bellis’

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)

juli 25, 2016

SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)
Med Jane Alexander, John Cullum, Carole Laure, Franco Nero, Joanna Pettet, Randy Quaid, Irene Papas, Jean-Pierre Amount, Spyros Mavides, Pierre Vaneck, Katia Dandoulaki, Ann Coleman, Giannis Voglis, Betty Valassi, Dimitris Poulikakos, Saun Ellis, Yula Gavala, Marianna Toli, Aspa Nakapoulou, Alexis Revidis, Myrto Liati, Tatiana Papamoschou, Emily-Rose Yiaxis, Yannis Kakleas, Alexandros Mylonas, Ann Hodgson, Christos Efthimou, Despina Tataki
Chefsfotograf och ljussättare: Andreas Bellis

Militärmaktens störtande av landets demokratiska regering och inrättande av en styrande militärjunta är sig ungefär likt var det än sker, så det känns knappast märkligt att greken Michael Cacoyannis förmådde göra en så inträngande realistisk film om vad militärkuppen i Chile innebar för landets invånare, såväl medborgare som utlänningar boende i landet. Det finns en uppenbar risk med den här sortens spelfilmer, som exempelvis Bernardo Bertolucci föll offer för med sin gigantproduktion 1900 – det djupt kända budskap man vill framföra kan ta över filmen och förvandla vad som trots allt är menat som spelfilm till propagandafilm. Oavsett hur gott syftet är, blir en sådan film sällan särskilt gripande.

Cacoyannis är subtilare än Bertolucci förmådde vara. Bertoluccis ondskingar är sinnessjuka monster, medan Cacoyannis ondskingar – betydligt trovärdigare – till exempel är en osäker, bortkommen människa som saknat framgång i sällskapslivet, och som plötsligt finner sig i egenskap av vanlig soldat ha fått väldigt mycket makt över civila invånare, inklusive de kvinnor han aldrig förmått intressera före militärkuppen. Tror han på de militära ledarnas ideologi? Knappast. Han känner förmodligen inte ens till den. Men han ser sina mycket reella möjligheter att plötsligt bli någon och kunna utnyttja sin nya ställning till att ta för sig av det han vill ha – inklusive kvinnors kroppar, mot deras vilja.

På motsvarande sätt porträtteras de civila människor som är tvingade att leva i det nya, paranoida samhället, och de som helt enkelt rakt ut blir misstänkta, fängslade, och torterade, självklart utan någon som helst rättegång, mycket trovärdigt. Människors rädsla och försiktighet och, i vissa fall, till en början hoppfulla avfärdande av att det trots allt inte kan vara så farligt, äger äkthetens prägel. Vilket alltså inte är märkligt. Michael Cacoyannis var grek och i Grekland hade han redan upplevt sju år av en militärjuntas styre när han gjorde Sweet Country.

Det finns scener som är så extremt obehagliga, utan att blod för den skull spills, att de tränger in under huden och inte lär lämna en. Men lika obehaglig är den märkliga tystnad som plötsligt lägger sig som ett täcka av rädsla över ett samhälle som mycket plötsligt och oväntat utsatts för en militärjuntas maktövertagande; allt är skräckslaget förändrat. Detta skildrar Sweet Country suggestivt.

I Sweet Country finns stora skådespelare som Jane Alexander och Irene Papas, men en brist hos filmen är ett antal av de mindre namnkunniga skådspelarna, som trots att de i kraft av intrigen och den bakomliggande avsikten spelar i sammanhanget trovärdiga personer, ibland gestaltar dem en stelt, en aning amatörmässigt. Det är synd, men förtar trots allt inte så mycket av den totala effekt filmen har på tittaren att det är ett stort problem.

Dessutom måste jag framhålla fotot och ljussättningen som förträffliga.

Fast möjligen är jag därvidlag något partisk, för som den uppmärksamme läsaren måhända redan har sett har jag för ovanlighetens skull under uppräkningen av skådespelare lagt till vem som var filmens chefsfotograf och ljussättare.

Kör hårt,
Bellis

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)

mars 3, 2010

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)
Med Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl, Til Schweiger, Gedeon Burkhard, Jacky Ido, B. J. Novak, Omar Doom, August Diehl, Denis Menochet, Sylvester Groth, Bo Svensson, Hilmar Eichhorn

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (Christoph Waltz), Bästa originalmanuskript (Quentin Tarantino), Bästa fotografi (Robert Richardson), Bästa klippning (Sally Menke), Bästa ljudredigering (Wylie Stateman), Bästa ljudmixning (Michael Minkler, Tony Lamberti, Mark Ulano)

Jag tror att ytterst få tittare inser att Inglourious Basterds är en science fiction-film. Den är en alternativvärldshistoria, det vill säga en berättelse om vår värld men utifrån spekulationen att historien tagit ett helt annat förlopp än den gjorde i verkligheten. Det här är en gammal stapelvara inom science fiction-genren, men att filmen är science fiction tvivlar jag på att ens Quentin Tarantino har insett.

Det finns ett problem med Quentin Tarantino, som någon enstaka gång även kan sägas vara hans styrka. Han är den moderna tidens främste kultregissör, vilket kan bero på att han själv är kultfilmsfan. Problemet är att i hans fall utgörs kultfilmerna av B- och C-thrillers ur filmhistorien. På väggen bakom skrivbordet i hans arbetsrum hänger filmaffischen till en gammal B-thriller vars filmfotograf var min far, Andreas Bellis. Quentin Tarantino älskar filmen. Det gör inte min far.

Förmodligen är den här vurmen för gamla B- och C-thrillers olycklig, för Quentin Tarantino envisas med att göra om dem fast med några tusentals liter mer blod än vad som var fallet i förlagorna. Den här gången har han strängt taget gjort en variant på en i och för sig mycket kompetent thriller, en film från 1968 som bäst kan karaktäriseras som en James Bond-film utan humorn och självdistansen, förlagd till andra världskriget – Where Eagles Dare av Brian G. Hutton. Men Quentin Tarantino tar förstås i mycket mer. Och inte bara vad hinkarna med blod beträffar (som dock i ärlighetens namn är färre här än i flera av hans tidigare filmer). Hans något mindre invecklade drama siktar in sig på att ta död på Tredje rikets alla regeringshöjdare, till och med Adolf Hitler själv. Alla på en gång. Det känns typiskt Quentin Tarantino.

Fast trots de rena skräpfilmer Quentin Tarantino gjort – den mycket motbjudande Reservoir Dogs och de plågsamt enfaldiga och bloddrypande Kill Bill vol. 1 och vol. 2 – är det svårt att påstå att han saknar talang. I själva verket har han gjort en, men bara en, helt enastående film, Pulp Fiction. Ur cineastisk synvinkel känns han väldigt mycket som ett one hit-wonder, för han förefaller inte kunna prestera något motsvarande igen.

Men med det sagt är Inglourious Basterds en berättelse som griper tittaren. För stunden. Den är autentiskt spännande, för att ta till en uråldrig men i det här fallet passande klyscha. Det går inte att komma ifrån att Quentin Tarantino håller tittaren i sitt grepp, för man vill helt enkelt veta hur det ska gå och det kan man inte vara säker på eftersom det är en Tarantino-film och man håller på godingarna som man hoppas ska vinna över ondingarna. Och man tycker inte ens att godingarna (en elitstyrka allierade soldater) är särskilt elaka som skalperar sina offer, alternativt slår ihjäl dem med basebollträ. Ur den mycket svartvita synvinkeln blir den här filmen som något slags mer eller mindre lyckad söndagsmatiné för vuxna, men – återigen – med onödigt blodslask. Poängen med att visa utdragna skalperingar i närbild förbigår mig helt.

Roligare är då Quentin Tarantinos enastående förtrogenhet med filmhistorien. Han började som hängiven cineast och jobbade som kassabiträde i en videobutik. Och såg absolut alla filmer han över huvud taget kunde, vilket var bokstavligt talat tusentals och åter tusentals. Och han har ett enastående filmminne. Han kan på rak arm rabbla repliker och i detalj beskriva scener ur hundratals filmer. Han är möjligen vad man skulle kunna kalla en nörd. Men det får den roliga effekten att han i sina egna filmer bakar in ofta kryptiska anspelningar på filmhistorien. Den fyndigaste i Inglourious Basterds tycker jag är när han låter en av rollgestalterna utbrista, om en fiktiv, kvinnlig filmstjärna, Bridget von Hammersmark, som är en av filmens huvudpersoner: ”There is no Dietrich, there is no Riefenstahl, there is only Bridget von Hammersmark.” Här parafraseras den franske filmhistorikern Henri Langlois’ utrop när han på femtiotalet sett ett antal filmer med Louise Brooks: ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks.”

Quentin Tarantinos filmer är alltså mer sofistikerade än vad de förefaller vara, men det är knappast en överdrift att påstå att den minoritet av hans publik som förstår det är försvinnande liten. Hans filmhistoriska anspelningar är som sagt – och som väl synes i exemplet ovan – tämligen kryptiska. Jag förmodar att han har hemskt roligt. Han och dem av hans tittare som förstår anspelningarna.

För även en hantverksmässigt ganska välgjord film (med för många pretentiösa och ansträngda kameravinklar och kameråkningar) som Inglourious Basterds är i övrigt snabbt glömd. Den är på intet vis något man inte har sett förut. Tvärtom, eftersom Quentin Tarantino medvetet har gjort ytterligare en film som plagierar och därmed hyllar den sorts thrillerfilmer han själv tycker så mycket om.

På det hela taget känns den rätt intetsägande, trots sådana utmärkta rollprestationer som Christoph Waltz’ och Mélanie Laurents. Fast var det verkligen nödvändigt att tvinga Brad Pitt att prata med en sydstatsdialekt som är så bred att den blir självparodisk, eftersom han inte behärskar den?

Kör hårt,
Bellis