Posts Tagged ‘Andrew Tiernan’

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)

augusti 15, 2011

MURDERLAND av Catherine Morshead (2009)
Med Robbie Coltrane, Amanda Hale, Bel Powley, Sharon Small, Lorrain Ashbourne, Nicholas Gleaves, Lucy Cohu, Yasmin Paige, Andrew Tiernan, Guy Henry, Michael Bertenshaw, David Westhead, Paul Thornley, David Gyasi, Mali Harries, Jason Watkins, Endy McKay, Kali Connery

Robbie Coltrane gjorde ett outplånligt intryck som den alkoholiserade, spelberoende kriminalpsykologen Fitz i en av världens med rätta mest prisbelönta TV-serier, Cracker. I Murderland gör han – och mycket lyckat – en roll som är så snarlik att den här miniserien i tre delar, som klippts ihop till en långfilm, skulle kunna ingå i serien Cracker. Även tematiskt, för Fitz i Cracker löste inte eleganta giftmord i fina, engelska salonger – han vadade upp till knäna i realistiskt, mänskligt elände bland knarkare, horor, smågangsters och psyksjuka mördare.

Murderland är berättad på ett mycket märkligt sätt. Efter ungefär den första timmen börjar filmen om från början och de scener man dittills har sett visas nu igen, men kompletta – för tittaren avslöjas vad som hände efter varje scen, eller i bakgrunden eller i ett annat rum samtidigt som den utspelades. Experimentet är imponerande vågat och nyskapande, men förtjusningen hos filmskaparna i det för stor – det pågår för länge för att vara riktigt effektivt, även om det inte är hela den första timmen som tas om, bara delar av den.

Fast Murderland – titeln syftar på ett tillstånd som framförallt barn som varit med om att få en nära släkting mördad kan hamna i; de blir besatta av mordet, vill till varje pris veta allt om det och har mycket svårt att släppa det; tillståndet kan även drabba vuxna – utspelar sig i en sjaskig, tragiskt realistisk verklighet och kretsar kring det olösta, mycket brutala mordet på en prostituerad kvinna som lämnar efter sig en liten dotter. Lager efter lager av underliggande intriger och tragedier nystas upp och när mordet får sin lösning visar sig motivet vara sprunget ur en magvändande otäck verksamhet. Fast här finns också ett problem – mordet blir löst och lösningen är kusligt realistisk (något mycket likartat, minus själva mordet, har nyligen inträffat inom polisväsendet i Sverige) och där borde filmen ha slutat (med presskonferensen), men det gör den inte. Man klistrar på ytterligare ett slut, som däremot känns fullständigt befängt och ansträngt tragiskt i vad som redan är en bottenlös tragedi. Och som om det inte räckte, spikar man klumpigt dit *ännu* ett slut, som i sin ansträngda, hurtfriskt käcka optimism känns ohyggligt malplacerat, närmast förolämpande.

Jag är en hängiven förespråkare för att en film ska ses i helhet, varenda sekund, eller inte alls. Men i just det här fallet skulle jag vilja göra ett undantag och rekommendera att man stänger av filmen när Robbie Coltrane har ropat fram sin fråga under presskonferensen. För gör man det, blir Murderland en effektiv och ohyggligt nog mycket realistisk thriller.

Kör hårt,
Bellis