Posts Tagged ‘Anthony Hopkins’

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)

februari 27, 2011

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)
Med Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Robert Portal, Richard Dixon, Paul Trussell, Adrian Scarborough, Andrew Havill, Charles Armstrong, Anthony Andrews, Roger Hammond, Calum Gittins, Jennifer Ehle, Dominic Applewhite, Ben Wimsett

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), Bästa manliga biroll (Geoffrey Rush), Bästa kvinnliga biroll (Helena Bonham Carter), Bäst scenografi (Ewe Stewart, Judy Farr), Bäst filmfotografi (Danny Cohen), Bäst kostym ( Jenny Beavan), Bästa filmklippning (Tariq Anwar), Bästa filmmusik (Alexandre Desplat), Bästa ljud (Paul Hamblin, Martin Jensen, John Midgley), Bästa originalmanuskript (David Seidler)

En hel film kan förvandlas till ett mästerverk av de båda huvudrollsinnehavarna, men flera krav måste uppfyllas. Att de båda måste vara extremt skickliga och känsliga skådespelare är självklart. Men de ska också kunna spela mot varandra, utan att den ene överglänser den andre. De ska spela med personliga men inom ramen för tema och intrig harmonierande uttryckssätt. De ska båda ge djupa personporträtt. Och de ska enastående väl gestalta ett mycket känsligt och mycket svårspelat tema. På samtliga dessa punkter gör Colin Firth och Geoffrey Rush en förundransvärd insats.

Både Colin Firth och Geoffrey Rush är skådespelare som har den sällsynta förmågan att gestalta känslor – och framförallt motstridiga känslor, vilket är mycket svårt – utan att säga ett ord, utan att ens röra på sig. De gör det i närbild. I jättelika porträttbilder. Genom mycket subtilt minspel, genom närmast obegripligt stor uttryckskraft i små skiftningar i ansiktet. Få andra skådespelare behärskar den konsten. En annan är Anthony Hopkins. Ytterligare en annan är Kate Winslet.

I det ena av de mycket svårgestaltade och mycket gripande teman – omöjlig vänskap, som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap men av nöden uttrycks med mycket stor återhållsamhet – rör sig Colin Firth och Geoffrey Rush med en känslighet som griper även en van cineast till tårar. Dels för att det tema de gemensamt gestaltar är så gripande, så rörande, dels för att – och på ett annat plan – de gör det så enastående väl, med sådan vidunderlig inlevelse och förmåga att låta inlevelsen komma till fullt uttryck med ytterst små medel.

Colin Firth gestaltar dessutom en människa som är snärjd i en tillvaro av ofrånkomliga, benhårda regelverk som har orsakat honom ett svårt handikapp – en svår stamning – som gör det omöjligt för honom att uppfylla den outhärdligt tunga uppgift som mot hans vilja läggs på honom: att vara kung över det brittiska imperiet. Han gestaltar en människa som på förhand vet att han är slagen, vad han än gör. Som på förhand vet att han kommer att få leva ett liv i en förnedring så fullständig, inför undersåtar som vid den tidpunkt då han tillträder tronen utgör halva världens befolkning, att han kommer att krossas. Inifrån och ut. Men han spelar också en människa som driven av pliktkänslan gör sitt allra yttersta för att kämpa mot en övermakt han vet är omöjlig för honom att besegra. Eller två övermakter. Stamningen och kungatiteln.

Den senare kan han inte besegra, eftersom det enda sättet vore att abdikera. Och det är för honom omöjligt. Han har ärvt kungatiteln av sin abdikerande bror. Och pliktkänslan skulle hur som helst fullständigt förbjuda honom. Men hans bottenlösa sorg speglas – under några sekunder i hans uttrycksfulla ansikte – då han efter kröningen kommer hem och hans små döttrar, som är ungefär tre och fem, i stället för att som vanligt komma rusande och glädjestrålande krama om honom mycket allvarliga niger inför honom och säger ”Your Royal Highness”.

Den övermakt som återstår honom att bekämpa är den svåra stamningen, som får honom att låta debil.

De två teman som genomsyrar The King’s Speech – omöjlig vänskap som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap, en handikappad människas outhärdliga (därför att den egentligen är omöjlig att vinna) kamp mot sitt svåra handikapp – gestaltas så utomordentligt väl att filmen trots en intrig som är en ren schablon kommer att bli en av filmkonstens stora klassiker.

För den övermakt som intrigen utgörs av besegrar Colin Firth och Geoffrey Rush fullständigt.

Mot alla odds.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)

november 9, 2010

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)
Svensk titel: Höstlegender
Med Anthony Hopkins, Brad Pitt, Aidan Quinn, Julia Ormond, Henry Thomas, Karina Lombard, Gordon Tootoosis, Christina Pickles, Paul Desmond, Tantoo Cardinal, Robert Wisden, John Novak, Kenneth Welsh, Bill Dow, Sam Sarkar, Bart the Bear

Hjärta och smärta. Smäktande stråkar. Våldsam strid. Ond, bråd död. Ädelmod. Sorg. Hjältemod. Motljus. Storslagna naturscenerier. De machomanliga västernidealen.

Det ligger i den amerikanska folksjälen, eller någon annan sådan där klyscha, att gestalta de gamla vilda västern-idealen, eller den förvrängda skrattspegel av dem som Hollywoodversionen utgör, och visa upp den enstörige, tjusige hjälten som är just hjälte trots att han förfärande nog för varje hjälpligt civiliserad, tänkande människa visar sig vara en psykotisk massmördare.

Och så de omvälvande kasten i intrigen. En sådan här film går i vågor. Först är allt väldigt idylliskt och så slår katastrofen till. Därefter visar de stolta, tjusiga, hjältemodiga huvudgestalterna hur stolta, tjusiga och hjältemodiga de är, och då blir det idylliskt i tio minuter igen. Varpå en ny katastrof följer. Och så där håller det på, i vågdalar och vågtoppar, i två timmar eller om det var tre. Det gör det alltid i de här filmerna, för viddernas man, den psykotiske massmördaren, måste framstå som en stolt, tjusig, hjältemodig och – så var det, ja – ädelmodig helylleamerikan som står för alla de rätta idealen, inklusive att man ska vara snäll mot indianer och skjuta allt och alla som inte faller en i smaken. Och trots att man är en vit man skalpera dem man skjuter, för att visa hur vidsynt indiansk och därför fördomsfri man är. (Just det här med att klappa indianer får ses som ett av de mer förljugna utslagen av den hollywoodska skrattspegeln, men man ska för all del lägga märke till att indianerna aldrig är lika tjusiga som den vite hjälten. De är bara ett slags staffagefigurer som han kan vara snäll mot.)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att flaggviftande, fanatiskt patriotiska rednecks från Mellanvästern hittar något slags identifikationstrygghet i filmer av den här typen. Och tydligen är de rätt många, eftersom de utgör en så pass stor publik att man i Hollywood har råd att producera jättespektakel som Legends of the Fall.

För civiliserade européer framstår spektaklen som dels motbjudande, dels bombastiska, dels outhärdligt, långsamt, malande tråkiga. Och banala.

Och i det här spektaklet blir det inte bättre av att Anthony Hopkins av någon anledning bestämt sig för att spela pajas. I första halvan av filmen gör han en stundtals lyckad men mycket malplacerad parodi på Sean Connery. I andra halvan har han fått en stroke och grimaserar självparodiskt överdrivet och haltar runt med väldigt långt, grått hår som fladdrar som en fana även inomhus.

Alltsammans till smäktande stråkar. I motljus.

Även inomhus.

Kör hårt,
Bellis

NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)

januari 12, 2010

NATTPORTIEREN av Liliana Cavani (1973)
Originaltitel: Il portiere di notte
Med Charlotte Rampling, Dirk Bogarde, Philippe Leroy, Gabriele Ferzetti, Guiseppe Addobbati, Isa Miranda, Nino Bignamini, Marino Masé, Amedo Amodio, Piero Vida, Geoffrey Copleston, Manfred Freiberger, Ugo Cardea, Hilda Gunther, Nora Ricci

Nattportieren är svåruthärdlig.

Den är i själva verket så påfrestande att det kan vara svårt att se hela filmen utan pauser.

Under mycket extrema omständigheter kan människor förändras mycket extremt och relationer mellan dem kan kan bli så extrema att de blir sinnessjuka. En mycket tänkbar sådan extrem omständighet är ett nazistiskt koncentrationsläger och ett nazistiskt koncentrationsläger utgör fonden i Nattportieren.

Filmen utspelas 1957, då en före detta koncentrationslägervakt, numera nattportier på ett lyxhotell, av en ren slump träffar en av sina före detta fångar, numera hustru till en världsberömd dirigent, när hon i sällskap med sin man tar in på hotellet. Den före detta fången var i lägret koncentrationslägervaktens särskilt utvalda, mycket unga glädjeflicka. Hans sexslavinna.

Den intrig som därefter rullas upp är i bästa – om man kan uttrycka sig så – mening ohygglig. Nattportieren är en film som obehagligt krypande tränger in under huden på tittaren och plötsligt har dragits åt som ett skruvstäd. Det är svårt att sluta titta, men det blir allt svåruthärdligare att fortsätta.

I likhet med The Reader av Stephen Daldry är Nattportieren av Liliana Cavani en film som inträngande berättar vad ohämmade kränkningar och ohygglig fasa av det slag som koncentrationslägren utgjorde kan förvandla människor till. Såväl bödlar som offer. Rollerna kan suddas ut. I Nattportieren, som utspelas mer än ett decennium efter krigsslutet, är båda huvudpersonerna ofrånkomligt fastlåsta i en dödsdans direkt sprungen ur koncentrationslägret. De är nu, 1957, båda lika mycket offer som förövare. Därför att de båda är ohjälpligt och extremt förändrade av åren i koncentrationslägret.

Charlotte Rampling har ett av filmvärldens säregnaste ansikten. Hennes ögon är närmast överjordiska. En uttrycksfullare skådespelerska är svår att tänka sig. Det finns några, men inte många. Louise Brooks. Kate Winslet. Enstaka andra.

Dirk Bogarde kan, i likhet med Anthony Hopkins, förtälja en halv intrig med sitt minspel. Han är en av filmkonstens känsligaste och mest inkännande skådespelare.

Dessa båda i förening är vidunderlig filmkonst.

Men i det här fallet även ohygglig. Därför att det Nattportieren inträngande säger om den extrema situationens bödel och offer, det den säger om vilka handlingar i form av kränkningar och underkastelser vi alla kan vara förmögna till under sinnessjukt påfrestande omständigheter, det den säger om upplösningen av bödelns och offrets roller, träffar rakt i psyket även hos dem av oss som inte råkar vara sadomasochister.

Kör hårt,
Bellis

STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)

oktober 3, 2009

STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)
Svensk titel: Främlingar på tåg
Med Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Patricia Hitchcock, Kasey Rogers, Marion Lorne, Jonathan Hale

SPOILERVARNING

I recensionen av American Psycho skriver jag om psykopater på film. I Strangers on a Train återfinns ett av de få trovärdiga och mycket otäcka filmporträtten av en psykopat, ett porträtt mästerligt målat av Robert Walker och Alfred Hitchcock. Den moderna filmpsykopaten är gärna som Christian Bale i American Psycho eller Anthony Hopkins i filmerna om Hannibal Lecter – ett osannolikt vidrigt monstrum, slaskande i inälvor och bloddrypande hjärnor. Fast den bilden är nu inte särskilt rättvisande. Psykopati är mer utbredd än vad man i förstone kan tro och inte så få psykopater blir framgångsrika politiker och företagsledare, medan andra – en klar minoritet – blir något slags motbjudande brottslingar, dock mycket sällan så motbjudande som i American Psycho eller Hannibal Lecter-filmerna.

Så egentligen är den betydligt trovärdigare psykopaten i Strangers on a Train på sitt sätt mycket otäckare, för han har ett charmigt vinnande sätt och blir snabbt populär i sällskapslivet (ett mycket utpräglat drag hos flertalet psykopater) och förefaller alltså samtidigt som han är i total avsaknad av all empati vara traktens trevligaste och mest förekommande kille. Om man inte råkar vara bekant med honom och ofrivilligt dras in i hans planer.

Som så ofta hos Hitchcock är emellertid så gott som alla rollgestalter endimensionella staffagefigurer, eftersom deras enda funktion strängt taget är att likt spelbrickor i demonregissörens händer driva den hårt vävda intrigen framåt. Hitchcock visade sällan intresse för inträngande personporträtt, men desto större för ibland osannolika men alltid hypnotiskt fängslande intriger som gradvis, likt ett skruvstäd, kramas åt runt tittaren. Så även i Strangers on a Train, där man inte minst under upplösningen kan lägga märke till hur lite enskildas liv kan betyda när de underställs det övergripande syftet att driva en Hitchcock-intrig framåt – för hur sannolikt känns det, egentligen, att en polisman i ett försök att skjuta skurken i ryggen avsiktligt skulle skjuta rakt in bland folk, inklusive kvinnor och barn, på en fullsatt karusell på ett nöjesfält? Med följd att karuselloperatören träffas av kulan och avlider?

Ofta förekommande hos Alfred Hitchcock är också den oskyldige, hygglige, vanlige medborgaren som mot sin vilja dras in i en brottshärva han till en början inte behärskar men i slutändan, tvingad av omständigheterna, lyckas ta sig ur. Strangers on a Train är en av de bästa varianterna på temat och i synnerhet de första kanske femton minuterna kryper likt insekter in under huden på tittaren. Upplösningen är effektiv, men har man sett Orson Welles’ The Lady from Shanghai innan man ser Strangers on a Train kommer den ofelbart att idémässigt om än inte i utförandet att framstå som en kopia i tredje karbongenomslaget. Vilket å andra sidan inte säger så hemskt mycket – det är och förblir för mycket begärt att ens en regissör av Alfred Hitchcocks obestridligen monumentala kaliber ska kunna matcha Orson Welles. Det går bara inte.

Strangers on a Train finns i en amerikansk och en brittisk version. Den förra är originalversionen och den senare, som är en annan klippning, skiljer sig såvitt jag vid en snabb kontroll kan bedöma inte från originalet på något avgörande sätt.

Kör hårt,
Bellis

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)

april 12, 2009

DÖDEN I VENEDIG av Luchino Visconti (1971)
Originaltitel: Morte a Venezia
Med Dirk Bogarde, Björn Andresen, Mark Burns, Romolo Valli, Marisa Berenson, Nora Ricci, Carole André, Silvana Mangano, Leslie French

Kameråkningarna är katastrofala.

Björn Andresen blev när filmen kom 1971 omedelbart känd som världens vackraste pojke. Det var med all säkerhet syftet med Luchino Viscontis val av honom till rollen och nu skulle han vid Gud visa upp sitt fynd. Så fort Björn Andresen dyker upp i bild sker det på avstånd från kameran, varpå kameran rusar fram mot honom som ett expresståg. Det här händer inte en gång. Det händer varje gång.

Fast inte bara då. Kameraåkningarna flödar hämningslöst. För Luchino Viscontis producent hade kostat på otaliga, praktfulla, tidstypiska – förra sekelskiftet – kläder. Så de måste förstås också visas upp. Panoreringarna över matsalen och badstranden för att visa upp damer i stora hattar känns så många och långa att Döden i Venedig skulle bli hälften så lång om man klippte bort tre fjärdedelar av dem.

Den allra dummaste kameraåkningen inträffar en dryg halvtimme in i filmen, där kameran utgör Dirk Bogardes blick som sveper genom matsalen … varpå Dirk Bogarde plötsligt själv dyker upp i bild. Ridå.

Men visst. Det här är tjusigt. Det är praktfullt och storslaget, men till synnerligen påträngande musik av Gustav Mahler.*

Och det är nästan synd att Dirk Bogarde är magnifik.

För det är han. Denna djupt gripande berättelse om en medelålders man som ensam på semester på ett lyxhotell i Venedig blir ohjälpligt och hopplöst förälskad i en ung pojke gestaltas så väl – av Dirk Bogarde – att man som tittare rycks med inte bara i virvelstormen av känslor som behärskar honom utan också känner så mycket med honom att det nära nog blir smärtsamt. Dirk Bogarde är en av få skådespelare som i likhet med Anthony Hopkins och Kate Winslet kan låta en hel intrig utspelas i någon minuts minspel. Han är också en skådespelare som är så övertygande på emotionellt dubbelspel – att gestalta någon som fylld av motstridiga känslor lever ut en eller ett par av dem på ett sådant sätt att tittaren förstår att han hyser dem alla – att man blir i det närmaste mållös. Se exempelvis scenen inne på järnvägsstationen, när han desperat ska ge sig av för att undfly sin egen hopplösa kärlek och tar ut sin bottenlösa besvikelse, frustration och vrede på järnvägstjänstemannen som kommer för att meddela att hans koffert hamnat på fel tåg, för att när järnvägstjänstemannen har gått sin väg låta den enorma lättnaden och tillfredsställelsen och glädjen över att ha fått en anledning att stanna kvar i Venedig välla fram. Det här är så bra att man nästan saknar ord.

Fast den påföljande scenen i gondolen, där lättnaden och glädjen fortsätter att blomma, skulle ha klippts bort. Det blir övertydligt. Inte Dirk Bogardes fel, dock. Luchino Viscontis.

Björn Andresen var inte skådespelare. Han valdes enkom för sitt utseendes skull. Det är tyvärr mycket uppenbart. Av någon anledning får Dirk Bogarde nästan alltid syn på honom bakifrån, så att Björn Andresen blir tvungen att sakta vrida huvudet mot kameran för att vända ansiktet mot Dirk Bogarde. Och det gör han, gång på gång. Han står eller sitter i någon krystad pose som Luchino Visconti har beordrat och vrider sakta på huvudet. Så konstlat att man lider med honom, men felet var inte hans. Han var när filmen gjordes en femtonårig pojke som tidigare bara haft en biroll i Roy Anderssons En kärlekshistoria. Han var världens vackraste pojke, men han var inte skådespelare.

När jag nu efter oherrans många år såg om den här filmen kom jag att tänka på två andra filmer som båda minner om den och som båda är långt mer fullgångna. Den ena är Peter Weirs Picnic at Hanging Rock, den andra är Joseph Loseys The Go-Between. Båda utspelas, liksom Döden i Venedig, i miljöer hämtade från förra sekelskiftet. Även i Peter Weirs film kretsar intrigen kring en i det närmaste obegripligt vacker människa, spelad av Anne Lambert, och i Joseph Loseys film är temat detsamma som i Döden i Venedig – den omöjliga kärleken, men där ur en helt annan synvinkel. Fascinerande nog är de båda filmerna utan större tvivel sina respektive regissörers bästa.

Jag är rädd för att detsamma tyvärr gäller Luchino Viscontis Döden i Venedig.

Kör hårt,
Bellis

* Lustigt nog är den enda musik någon brukar minnas från filmen Für Elise av Ludwig van Beethoven, som Björn Andresen klinkar ut en förfärlig version av på ett piano på hotellet. Man kan undra vad det säger om Gustav Mahler, som strängt taget bara komponerade ett enda lysande musikstycke – tredje satsen i första symfonin.

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)

mars 4, 2009

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)
Med Christian Bale, Willem Dafoe, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Josh Lucas, Chloë Sevigny, Bill Sage

VISS SPOILERVARNING

Om den kitschiga American Psycho är ett filmporträtt av en seriemördande psykopat, vilket den kanske är, misslyckas den helt enkelt därför att den inte är otäck. Den saknar både emotionellt fokus och intrigfokus, och lyckas därför varken skrämma, tankeväcka eller ens underhålla med något slags spänning. Som tittare förblir man lika oberörd av både den ohyggligt illa spelade psykopaten som av dennes nästan lika tafatt spelade offer och frånvaron av intrig gör filmen till ett slags osammanhängande kavalkad av tablåer från överklassmiljöer varvade med blod och knivar.

Fast det kan hända att psykopaten inte mördar någon av alla de där människorna. Filmens brist på intrig och tema gör det svårt att avgöra. Tre omständigheter talar för att han i själva verket bara mördar i fantasin:

1) Psykopatens sekreterare hittar i psykopatens kalender alla morden i form av teckningar. Kan tänkas att han alltså bara dagdrömde.

2) En av de mördade männen visar sig i slutet av filmen ha ätit middag – två gånger – med psykopatens egen advokat. Flera veckor efter det att han blivit mördad.

3) Det är mycket svårt att på öppen gata skjuta inte bara en mängd civilister utan även de fyra poliser som utgör två utryckande radiobilpatruller utan att någon reagerar. Bland annat resten av poliskåren. Och de morden – om de begås – är knappast osynliga. I själva verket exploderar polisens radiobilar och börjar brinna, och sådant brukar synas. Ibland till och med på flera meters håll. Rent bortsett från att kringströdda döda poliser och civilister sällan är osynliga de heller. Och det därhän så förefaller det osannolikt att omgivningen inte uppfattade psykopatens tidigare dåd. Om de begicks, alltså.

Fast om den här tolkningen stämmer är filmen å andra sidan obegriplig. Exakt vilken är i så fall dess poäng?

Så den kanske är en komedi. Vem vet? Och i så fall lider den rätt mycket av att inte locka till skratt mer än högst någon enstaka gång, som i den pajasartade scen där psykopaten bloddrypande och spritt språngande naken jagar en prostituerad med motorsåg. Det här är rätt skojigt, faktiskt, eftersom hela scenen är inte bara så löjlig utan så klantigt spelad av Christian Bale att man har svårt att låta bli att le – alternativt drabbas av ställföreträdande skamkänslor över att den inte klipptes bort innan den ens togs. Det vill säga ur manus.

Några fler teorier om filmens intrig och syfte har jag svårt att åstadkomma, eftersom det här är en av de mest häpnadsväckande meningslösa filmer jag någonsin sett. En film av den sort som faktiskt gör en sömntung i huvudet, alldeles på riktigt.

Att porträttera psykopater på film är förstås i sig inte oväsentligt. Psykopati är en realitet, även om den seriemördande varianten lyckligtvis är sällsynt. Fast ändå – Anthony Hopkins är övertygande i filmerna om Hannibal Lecter, men då menar jag främst när han pratar med folk i stället för att slakta dem. Där kommer hans enastående skådespelartalanger till sin rätt. Filmerna i sig är försumbara med inte så sällan förbluffande enfaldig intrig, men framförallt scenerna där Lecter sitter inspärrad i en cell i den första han gjorde – Silence of the Lambs – utgör ett övertygande porträtt av en svårt psykopatisk och samtidigt extremt intelligent och bildad människa.

Och i Alfred Hitchcocks Psycho gör Anthony Perkins ett mycket övertygande och mycket skrämmande porträtt av ett annat slags, men likaledes seriemördande, psykopat. Som filmkonst står denna skyhögt över filmer som dem om Hannibal, men de många uppföljarna och framförallt refaken i färg bör undvikas.

Mycket oväntat är det emellertid den i vanliga fall begränsade skådespelaren Clint Eastwood som står för ett av de i mitt tycke allra bästa och mest skrämmande porträtt som finns av en psykopat på film, i sin lysande Unforgiven (rättvist belönad med en Oscar som bästa film). En starkt bidragande orsak till både trovärdigheten och den krypande ohyggligheten är frånvaron av blod och inälvor. Unforgiven är den enda film som givit mig feberheta mardrömmar i vuxen ålder.

Kör hårt,
Bellis

THE READER av Stephen Daldry (2008)

mars 4, 2009

THE READER av Stephen Daldry (2008)
Med Kate Winslet, Ralph Fiennes, David Kross, Bruno Ganz, Jeanette Hain, Susanne Lothar, Alissa Wilms, Flora Bartholomäi, Friederike Becht, Mattias Habich, Frieder Venus

Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.

Av samma skäl har de filmer som visar den osannolika brutaliteten i närbild, som Schindler’s List av Steven Spielberg, aldrig gjort mig lika ohyggligt illa berörd som de filmer som med små medel lyckas visa upp den maskinella och ibland till och med oförstående ondskan hos de människor som bedrev verksamheten.

Detta senare gör The Reader så övertygande och så maggropskväljande att jag började gråta. Det händer mig nästan aldrig när jag ser en film – jag är för van vid att se film, helt enkelt.

Moraltematiskt ställer den här filmen samma fråga som Carol Reeds The Third Man. Vad kommer i första rummet – moralen eller vänskapen? Hur ställer man sig till en god vän – eller, som i det här fallet, en tidigare älskarinna – om det visar sig att den människa som är en närstående är en hänsynslös massmördare, som bedriver verksamheten för egen, ekonomisk vinnings skull (The Third Man) eller för att man har order att bedriva den så effektivt som möjligt (The Reader) och, skräckinjagande nog, inte ens riktigt förstår vad det är man gör, eftersom order – i det här fallet ingen bortförklaring – måste lydas?!

Men i den här filmen finns ett tema till. Berättelsernas – det vill säga skönlitteraturens – förmåga att förlösa oss. Berättelsernas betydelse för att förstå vår tillvaro, för att orientera oss i den, eller för att söka oss bort från den. Är de berättelserna till även för de maskinellt onda människorna? Har de ens rätt till dem?

The Reader överraskar med flera oväntade, hisnande förvecklingar i en intrig som oerhört väl målar upp temat och försöker ge den moraliska frågeställningen ett slags svar. Men något entydigt budskap finns inte här – filmen ställer i slutändan fler frågor än den besvarar. För svaren ger upphov till nya frågor.

Och Kate Winslet gör en rollprestation som tillhör filmhistoriens stora. Inga överord. Hon gör sitt livs paradroll, hon är extremt övertygande, hon lyckas enastående väl alltifrån inledningens romans med en tonårspojke till den fas i filmen där hon står inför rätta och slutligen den sista fas där hon sitter i fängelse. Tänk på Anthony Hopkins rollprestation i en av nittiotalets tre bästa filmer, The Remains of the Day. Minns hur halva filmens intrig utspelas i hans mycket subtila minspel, i närbilderna på hans ansikte. Det är vad Kate Winslet gör här. Hennes ansikte berättar historien. Det är, minst sagt, imponerande. Hon visar att hon, tillsammans med Tilda Swinton och Susan Sarandon, är en av dagens allra främsta skådespelerskor.

Och två scener tidigt i filmen är omtumlande. Den första har jag aldrig sett tidigare på film, i någon variant. Det är när Kate Winslet ger den unge pojken handduken när han tar ett bad i hennes badkar, för att han blivit smutsig när han hämtat kol åt henne. Totalt överraskande och enastående effektiv och mycket vacker. Och så när hon, senare i filmen, sitter i badkaret och besvarar hans tre frågor genom att nicka respektive skaka på huvudet. Titta på hennes ansikte. Och gör det i hela filmen.

Det här är en skicklig, vacker, fasansfull, sorglig och mycket gripande film.

En film av det slag som får en att som svar på påståendet “They don’t make ‘em like that any longer” med emfas utbrista:

Yes, they do.

Kör hårt,
Bellis