Posts Tagged ‘Arnold Schwarzenegger’

300 av Zack Snyder (2006)

juli 24, 2016

300 av Zack Snyder (2006)
Med Gerard Butler, Lena Headey, Dominic West, David Wenham, Vincent Regan, Michael Fassbender, Tom Wisdom, Andrew Pleavin, Andrew Tiernan, Rodrigo Santoro, Giovani Cimmino, Stephen McHattie, Greg Kramer, Kelly Craig, Ely Snider, Tyler Neitzel, Tim Connolly, Peter Mensah, Marie-Julie Rivest

I en oändlig parad av gigantiska blockbusterspektakel där Hollywoods högst betalde skådespelare, Mr. Visual Special Effects, har lagt beslag på över 95% av budgeten och nästan hela filmen, finns mycket sällan utrymme för något annat än de endimensionella, syntetiska landskapen på datorskärmar som efterbehandlade rörliga bilder på skådespelare skuttar omkring och actionsekvensar sig framför.

Något man sällan har utrymme för är intrig, dialog, och skådespeleri. I själva verket kan man fundera över varför skådespelare över huvud taget hyrs in, eftersom man lika gärna kunde datorgenerera dem allihop när man nu ändå datorgenerar 95% av dem (för tro inte för en enda sekund att de jättelika horderna i 300 består av riktiga människor, vilket ju för övrigt blir pinsamt uppenbart när den handfull som är riktiga människor står framför den alldeles platta horden på skärmen bakom sig).

Det autentiskt fascinerande med 300 är att man lyckats skruva till datorprogrammeringen på något sätt, vilket medfört att bergen precis som i en billig gammal C-rulle från 1950-talet ser ut att vara gjorda av skumgummi (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av skumgummi, men det är oklart varför man velat imitera den effekten i det här datorgenanteriet) och byggnaderna av papier maché (i de gamla C-rullarna *var* de gjorda av… ja, och så vidare).

Så här går det till när man gör en sådan här blockbusterfilm:

Man spelar in en lång rad pompösa, storvulna actionsekvenser, där folk skuttar, springer, viftar med vapen, och slåss med varandra. Om vapnen är svärd, klistrar man något slags historisk etikett på filmen – i det här fallet valde man det vittbesjungna slaget vid Thermopylae i antikens Grekland – eller plockar en etikett från lämplig fantasybok, till exempel Tolkiens Lord of the Rings-trilogi.

Om vapnen i actionsekvenserna är pistoler, kulsprutor, handgranater, och annat sådant oknytt, och man färdas i bilar, förlägger man i stället filmen till nutiden, hyr in Arnold Sylvester Bruce Willis Schwarzenegger Stallone, och gör en film om en ensam hjälte som ägnar två timmar åt att skutta runt och skjuta tretusen skurkar.

Om vapnen är strålpistoler och lasersvärd, och man färdas i rymdskepp och hjältarna är robotar, stora teddybjörnar, och i förekommande fall prinsessor med kringlor över öronen, kallar man filmen för Star Wars del 8965.

Som synes hamnade 300 i den första kategorin.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka läsare som möjligen kan tänkas vilja kravla igenom den här katatoniframkallande kalkonen, men för dem av er som nöjer sig med ett handlingssammandrag har jag åstadkommit ett sådant. Kodnycklarna först, sedan sammandraget:

A = Kung Leonídas står på en klippa och skriker ”Spartans!” åt sina mannar så att spottet duschar ur munnen

B = Ett gäng nakna karlar springer runt framför en platt landskapsbild genererad på en datorskärm. De viftar med svärd och vrålar så spottet duschar.

C = Stora monster i både ”mänsklig” och ”djurisk” skepnad kommer rusande och morrar åt karlarna i punkt B, tillsammans med ett jättegäng andra konstiga karlar med mässingsmasker.

D = Alla karlarna och monstren slåss, skuttar, morrar och fäktas med svärd, och skuttar ännu mer, i 15 minuter.

E = Drottning Gorgo av Sparta står i sin stad och kväker ur sig plattityder, omgiven av datorgenererade byggnader som fascinerande nog ser ut att vara gjorda av papier maché.

F = Filmen är slut.

Intrigschema:

A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, A, B, C, D, E, F.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)

februari 28, 2014

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)
Med Dame Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clarke, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Peter Hermann, Sean Mahon, Anna Maxwell Martin, Michelle Fairley, Wunmi Mosaku, Amy McAllister, Charlie Murphy, Cathy Belton, Kate Fleetwood, Charissa Shearer, Tadgh Bowen, Saoirse Bowen

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll: Dame Judi Dench, Bästa soundtrack: Alexandre Desplat, Bästa manuskript efter förlaga: Steve Coogan och Jeff Pope

Det är tråkigt att en cocktail av tårar med en så begåvad huvudrollsinnehaverska som Dame Judi Dench ska behöva vara regisserad av en så begåvad regissör som Stephen Frears och bli som Philomena. Kanske i synnerhet när den dessutom är en i den långa raden av filmer som bygger på verkliga händelser – även om man den här gången varit ärlig nog att i stället ange att filmen är inspirerad av en del verkliga händelser – och som man ändå sett i otaliga varianter tidigare, dock mycket sällan en så platt.

För Philomena innehåller inget emotionellt djup, trots ett tema och en intrig som borde vara svindlande – för att inte säga våldsamt och omtumlande – gripande. Rent stilistiskt är filmen faktiskt bara besynnerlig, för med samma hetsiga känslolöshet som i en intrigbaserad thriller med massor av action staplas scener på varandra där rollfigurerna hela tiden gör och säger det de ska för att föra en intrig med ständigt nya vändningar framåt, men utan att förmedla några av de känslor som temat och intrigen kräver. En djup livssorg, en enorm och livslång förlust, får här samma emotionella betydelse som en rad slagsmål exekverade av Arnold Schwarzenegger.

Och det är ju bara konstigt. Den här filmen är regisserad av Stephen Frears, som en gång i tiden gjorde Dangerous Liasions, och huvudrollen spelas av Dame Judi Dench, som tidigare mycket övertygande bland otroligt mycket annat gestaltat ett annat livsöde som kom att bli mycket tragiskt även om det till en början bestod i ett enastående framgångsrikt liv, nämligen Iris Murdochs.

Och tillsammans fungerar dessa båda begåvningar – Frears och Dench – uppenbarligen inte alls.

Man försöker faktiskt föreställa sig vilka regiinstruktioner Dame Judi Dench fick av Stephen Frears. Om några alls. Eller om hon helt enkelt inte lyssnade på honom. Eller vad det är som inte har klaffat.

För en sak är tyvärr alldeles uppenbar.

Filmen Philomena klaffar inte.

Jag kunde inte låta bli att komma att tänka på en annan på sin tid Oscarsnominerad film som har beröringspunkter med Philomena och som regisserades av debutanten Tom Ford och som kom 2009. Den heter A Single Man och nominerades endast i en kategori – Bästa manliga huvudroll: Colin Firth – men uppvisar med ett mycket likartat tema hela den svindlande avgrund av emotionellt djup som Philomena fullständigt saknar.

Jag kan väl säga så här, att A Single Man skulle på sin tid ha förtjänat att nomineras även i kategorin Bästa film.

Kör hårt,
Bellis

Addendum ett drygt år senare: Jag mindes inte att jag sågat Philomena så fullständigt. Det var nog rättvist, men möjligen inte helt. För så här ett år senare minns jag som i blixtbelysning vissa sekvenser, vissa scener, och inte minst Dame Judi Denchs ansikte. Så filmen gjorde på något plan ett större emotionellt intryck på mig än vad jag först trodde. Intressant.

Addendum tre år senare: Förra året såg jag om Philomena. Och att jag sågat filmen på detta sätt hade jag fullständigt glömt. Jag kan inte längre ärligt säga att jag instämmer i den här recensionen. Philomena gav när jag såg om den ett helt annat intryck, inte minst vad beträffar det emotionella djupet. Jag förstår inte att jag inte såg det från början, men fenomenet är inte okänt för mig. Ibland har det dock fungerat åt så att säga andra hållet. De tre första gångerna jag såg Stanley Kubricks The Shining tyckte jag filmen var fenomenal. Fjärde gången såg jag plötsligt hur mycket Jack Nicholson spelar över och hur halvhabil dramaturgin är. Fast slutbilden är fortfarande bra.

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)

november 26, 2013

BLADE RUNNER av Ridley Scott (1982)
Med Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Edward James Olmos, M. Emmet Walsh, Daryl Hannah, William Sanderson, Brion James, Joe Turkel, Joanna Cassidy, James Hong, Morgan Paull, Kevin Thompson, John Edward Allen, Hy Pyke, Kimiko Hiroshige, Robert Okazaki, Carolyn DeMirijan

Det finns två problem med kultklassikern Blade Runner.

Det första problemet är att en tänkvärt spekulerande science fiction-film med ett relevant tema som går att behandla endast inom science fiction-genren, och till yttermera visso en film som bygger på en roman av Philip K. Dick (romanen heter Do Androids Dream of Electric Sheep?, på svenska som Androidens drömmar), även den … så tröttsamt … måste anfrätas av ett antal osannolikt omtumlande actionsekvenser. Var det verkligen nödvändigt? Slutuppgörelsen ser ut som slutuppgörelsen i vilken film som helst med Bruce Sylvester Arnold Schwarzenegger Stallone Willis. Med undantag av att det regnar, förstås.

Och det är strängt taget det andra problemet. Det regniga stadslandskapet, hämtat direkt ur film noir-genren och påklätt en framtidskostym. Ett problem som samtidigt inte är ett. På sätt och vis. Stadslandskapet i den här framtidsskildringen är så enastående suggestivt att det i princip tar över huvudrollen. Fast det är nästan omöjligt att som tittare inte gång på gång komma att tänka på filmen Ridley Scott gjorde före Blade Runner. Alltså, Alien. Som nog är den första film i historien där rymdskeppet i en framtid som är så avlägsen att rymdfart blivit en vardaglig företeelse är trovärdigt skamfilat, nedgånget och hoptejpat. Det är väldigt suggestivt. Problemet är att rymdskeppets interiör i Alien ser nästan precis ut som stadens exteriör i Blade Runner. Och när man kommer inomhus, i stadens fallfärdiga, sedan länge övergivna hyreshus där bisarra människospillror nu bosatt sig, är det lätt att få för sig att de helt enkelt plockade över rekvisitan från Alienstudion, spikade om den lite och körde på med den igen. För det ser ju nästan likadant ut.

Men om man bortser från de här båda omständigheterna, och i själva verket anammar den senare eftersom stadslandskapet som sagt är suggestivt, innehar Blade Runner förmodligen distinktionen av att vara den mest lyckade av alla Philip K. Dick-filmatiseringar (fast jag har inte sett alla, så jag ska inte svära på att jag verkligen tycker det). För faktum kvarstår att temat som kretsar kring när en konstgjord människa – en android – blir levande och jagmedveten på riktigt och därför bör ha samma människovärde som en biologisk människa är och förblir intressant och ännu mycket aktuellare idag, när vi kommit ännu mycket närmare den sortens maskin än när filmen gjordes.

Fast det är väsentligt att inte se originalversionen av filmen, utan antingen the director’s cut eller den andra specialversionen, vad de nu kallar den. Eller om det finns två. I vanliga fall skulle jag i princip aldrig säga något sådant, men i det här fallet stämmer det. För slutet i originalversionen är en påklistrad råttsvans som kommer farligt nära att paradoxalt motsäga hela den film som föregått det och som dessutom är sockersött lyckligt, vilket även det är en paradoxal motsägelse i sken – eller snarare mörker – av den ödesmättat dystra berättelse fylld av förtvivlan som filmen gestaltat.

Håller man bara allt det här i minnet känns det inte alls orimligt att Blade Runner kommer att kännas minnesvärd när man sett den.

Både för sin möjligen inte fullgångna men dock intelligenta behandling av temat och sitt suggestiva stadslandskap.

Kör hårt,
Bellis

TWILIGHT av Catherine Hardwicke (2008)

december 3, 2012

TWILIGHT av Catherine Hardwicke (2008)
Med Kristen Stewart, Robert Pattinson, Sarah Clarke, Matt Bushell, Billy Burke, Gil Birmingham, Taylor Lautner, Gregory Tyree Boyce, Justin Chon, Michael Welch, Anna Kendrick, Christian Serratos, Nikki Reed, Kellan Lutz, Ashley Greene, Jackson Rathbone, Ned Bellamy, Rachelle Lefevre, Cam Gigandet, Edi Gathegi

Jag har en god vän som heter Emelie. Vi blev vänner när hon skulle komma hem till mig mitt i natten. Beväpnad med sin stora häcksax. För att ge mig det straff jag förtjänar efter att ha slaktat Hostel II här på Kinematografi. Jag vet, jag har konstiga sätt att få vänner på.

Det slog hur som helst Emelie redan när hon stod utanför min ytterdörr att ett bättre straff var att uppfostra mig i riktig filmkonst, att utsätta mig för den verkliga tortyr det skulle innebära att tvinga mig att se den sorts filmer hon gillar och jag avskyr. Jag hade talat om för henne att jag i egenskap av cineast förstås bara gillar sådana där obegripliga filmer som inte handlar om någonting, vilket hon redan förstått av min slakt av det utmärkta mästerverket Hostel II.

Så med häcksaxen höjd placerade hon mig i soffan och tvingade mig att se Twilight. Jag. Har. Sett. Twilight. Det är så förbluffande att en fyrkantig cirkel ter sig vardaglig i jämförelse.

Men lika förbluffande är att jag faktiskt blev positivt överraskad. Av en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle som Twilight. För ok, Twilight är en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle. Eller snarare: Twilight skulle vara en outhärdlig, dussinproducerad skräprulle om den inte helt oväntat bjöd på en infallsvinkel som trots alla de många smetiga schablonerna faktiskt skänker den en dimension som de allra flesta vampyr- och monsterfilmer saknar.

Så här. Vampyren i den moderna, västerländska populärkulturen stammar i allt väsentligt från England och den viktorianska erans vampyrberättelser, främst bland dem förstås Bram Stokers roman Dracula. Poängen är att det vampyren i själva verket lösgör i de berättelserna är hämningslös, sexuell lusta, ett svårt tabubelagt ämne i den tidens England – Dracula är blodsugare, förvisso, men det som kittlade de strikta, viktorianska damerna och herrarna (helt oavsett vad som säkert försiggick bakom lyckta dörrar även i verkligheten) var den karismatiske Draculas hämningslösa och mycket lindrigt förtäckta sexuella utlevelse. Däri låg det sant förbjudna; däri låg fascinationen för den sinnligt njutande, förföriske vampyren.

Det här försvann ganska omgående i populärkulturen och redan i den första filmatiseringen av romanen, Nosferatu av F. W. Murnau från 1922 (recenserad här på Kinematografi), har Dracula förvandlats till något som mest av allt påminner om en blek, pestsmittad gnagare och därmed antitesen till en karismatisk förförare.

Edward Cullen, vampyren i Twilight, för vampyrgestalten tillbaka till romantikens livsfarlige älskare, den oemotståndligt fascinerande som så till den milda grad förmår fängsla filmens unga kvinna Bella att hon själv frivilligt vill bli och ber om att få bli vampyr. Men Edward representerar även, trots att filmen utspelas i vår samtid, det romantiska idealets lidande älskare, han är i det närmaste en ung Werther fast av helt andra skäl än Goethes Werther – Edward är vampyr, men inget monster. Han – och hans vampyrfamilj – tvingar sig att leva på djurblod, trots att det inte är tillnärmelsevis så närande och gott som människoblod, och trots ett närmast outhärdligt begär efter just människoblod. För de vill inte döda människor. Men deras val tillfogar dem ständigt lidande.

Allt detta kan förstås låta mycket banalt. Och det skulle det vara, om det inte så uppenbart bröt mot mönstret i den väldiga majoriteten av alla de hundratals och åter hundratals vampyrfilmer som gjorts sedan Nosferatu. Scenerna där Edward och Bella kämpar med en för båda oemotståndlig kärlek av samma slag som romantikens drömda idealkärlek med oöverstigliga förhinder är gripande, de är välgjorda och de är till och med väl spelade. Inte på något plan genialiska, men just välgjorda.

Där filmen förstås – och föga oväntat – brister är när ultraschablonen i form av ett gäng stygga vampyrer som i stället vill döda Bella och göra vampyr av henne dyker upp, varpå hetsig jakt och många slagsmål vidtar. Relationen mellan Edward och Bella är intressant, kanske i synnerhet i en tid som vår, då vampyrens lustar kan släppas friare än under den viktorianska eran, men när actionsekvenserna tar vid blir man som tittare lika katatonisk som av att stirra på Arnold Schwarzeneggers femtiofem minuter långa biljakter.

Men det kan man nog stå ut med, för det här är en formelfilm som måste vara en formelfilm. Någon annan möjlighet fanns inte, givet syftet med produktionen.

Och då är det faktiskt också ett mycket försonande drag att det förekommer en visserligen obetydlig men inte dum scen som i alla fall jag aldrig tidigare sett på film. Det är extremt ovanligt. Så gott som alla filmer jag ser består av scener jag sett i tiotals, tjogtals, kanske hundratals varianter tidigare. Det blir så när man ser väldigt mycket film. Men i Twilight finns en scen jag aldrig tidigare sett.

När Bellas pappa ska träffa Edward för första gången, ber Bella honom att vara snäll, trots sin ingrodda skepsis. Pappan lovar genom att med pekfingret rita en gloria ovanför sitt eget huvud i luften.

Det är en snygg, talande gest. Möjligen för första gången på filmduken någonsin.

Kör hårt,
Bellis

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES av Jonathan Mostow (2003)

april 8, 2009

TERMINATOR 3: RISE OF THE MACHINES av Jonathan Mostow (2003)
Med Arnold Schwarzenegger, Nick Stahl, Claire Danes, Kristianna Loken, David Andrews, Mark Famiglietti, Earl Boen, Moira Harris, Chopper Bernet

SPOILERVARNING

Alla som har sett den minns biljakten i Peter Yates Bullitt med Steve McQueen, från 1968.

En klassisk filmsekvens. Filmhistorisk. Och det beror på att den är hisnande. Och innovativ. Men även realistisk. Eller i alla fall möjlig. Och därför trovärdig. Så även om man med tvekan förstår syftet med biljakterna i enstaka av de filmer som följt på den, så är det obegripligt varför Terminator 3 inleds med en tjugofem minuter lång biljakt. Bilarna kör in i varandra och exploderar och börjar brinna och frontalkrockar och körs trots det vidare i rasande fart, och tittarens hjärna börjar sakta stänga av för att så småningom stänga av helt och hållet. Fast då är det nästan tjugotre minuter kvar av denna enastående långa sekvens, som inte för den skelettlika intrigen framåt en millimeter. Filmen, om än inte bilarna, tappar fart fullständigt. En död sekvens i rasande fart. Vilket borde vara en självmotsägelse men inte är det.

Och denna inledande, långa sekvens är i sig ett koncentrat av resten av filmen, för därefter exploderar i stället i tur och ordning en militär anläggning, mängder av futuristiska krigsmaskiner som finns i den militära anläggningen, ett par helikoptrar och därpå en militär anläggning till.

Sedan är filmen slut.

Arnold Schwarzenegger gör sig väl som filmens terminator, men det är förstås trivialt sant och inte märkligt. Den bisarre Schwarzenegger är – och det är också trivialt sant och inte en sarkastisk lustighet – en av de fyra mest enastående obegåvade skådespelare som någonsin dykt upp på filmduken. Han kan helt enkelt inte agera, han är en förvuxen jättebaby som rör sig precis som en maskin, eftersom hans groteska kropp gör det mycket svårt för honom att röra sig över huvud taget – och eftersom rollen som terminator föreskriver avsaknad av en vuxen människas intellekt och emotionella register är den bedövande livlöse Schwarzenegger perfekt för den. På något sätt förstår jag plötsligt den fråga jag fick av en filmtittande science fiction-fan vid en bardisk härförleden, om vem det nu är som ska ersätta Schwarzenegger i Terminator 4 verkligen kan fylla ut rollen som han. På det svarade jag att en roll som inte kräver något skådespeleri alls är helt ointressant och helt okomplicerad, och att frågan därför var ointressant och okomplicerad. Det spelar ingen roll vem som spelar en roll som inte kräver något. Fast nu är jag inte så säker längre. Att någon enda människa skulle klara av att agera lika livlöst ointressant som Schwarzenegger framstår plötsligt som mycket osannolikt. Det kan alltså hända att nästa Terminatorfilm, tydligen minus Schwarzenegger, blir en liten aning intressant, eftersom man kanske i alla fall får något slags skådespelare i rollen som den nye terminatorn.

Fast jag tvivlar ändå.

För de här oändliga cirkusparaderna av specialeffekter är och förblir lika tröttsamma oavsett vilka filmer utan intrig och skådespeleri och tema de presenteras i.

Kör hårt,
Bellis

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

mars 25, 2009

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”

KISS ME DEADLY av Robert Aldrich (1955)

mars 20, 2009

KISS ME DEADLY av Robert Aldrich (1955)
Svensk titel: Natt utan nåd
Med Ralph Meeker, Maxine Cooper, Albert Dekker, Paul Stewart, Cloris Leachman, Juano Hernandez, Marian Carr, Wesley Addy, Gaby Rodgers, Nick Dennis, Jack Lambert, Jack Elam, Jerry Zinneman, Leigh Snowden, Percy Helton

SPOILERVARNING

Kommer ni ihåg den självgott leende mobbaren på skolgården, som inte försökte dölja sin egen inre osäkerhet eftersom han inte var osäker utan helt enkelt störst och starkast och med en förtjust dragning åt sadism, men samtidigt så korkad att hans blick var alldeles tom?

Han är ett av de stora problemen med den här filmen. Han har nämligen huvudrollen. Som Mickey Spillanes hårdföre privatdetektiv Mike Hammer. Ironiskt nog hette han Ralph Meeker i verkliga livet.

Det är inte många i filmhistorien som varit så fullständigt miscast och så fullständigt renons på utstrålning som Ralph Meeker. Han är ungefär lika lämpad att spela Mike Hammer som Arnold Schwarzenegger är lämpad att spela Catherine Earnshaw.

Eftersom Kiss Me Deadly faller redan i och med huvudrollsinnehavaren, finns det skäl att misstänka att filmens intrig – trots att den är baserad på Mickey Spillanes roman med samma titel – har anpassats därefter. För den självgott flinande Ralph Meeker beter sig lika imbecillt som hans tunghängande, dreglande stirrande låter förstå att han borde göra. När han finner sig jagad av ett gäng för honom okända mördare promenerar han runt i staden för att med mobbarens uppsyn och njutningsfyllt flinande ta reda på vad som hänt. Gott så. Fast redan när han första gången efter det att han börjat spana blir anfallen av en lönnmördare med kniv som han övertygande och eftertryckligt slår ned, glömmer han helt enkelt bort att pressa lönnmördaren på upplysningar – och promenerar i stället vidare, fortfarande famlande i mörker.

Jag har svårt att komma på en imbecillare metod att dra ut på intrigen så att den ska räcka till en hel film.

Fast så småningom kommer Ralph Meeker ihåg att han ska föreställa Mike Hammer och därför borde ställa frågor. Han är privatdetektiv och han är hotad till livet av ett gäng yrkesmördare. Han tar skadan igen med besked. Så fort han fått något slags ledtråd att nysta i, stormar han mer eller mindre på måfå in hemma hos någon – skärrade män som sitter och darrar i mörkret, skräckslagna unga kvinnor – och ställer en burdus fråga, godtar sedan utan vidare svaret, hur befängt det än är, och går därifrån igen. Jag vet inte hur många människor han stormar in hos och ställer en fråga till, men jag tror han klockar in på ungefär 107 stycken.

Sedan besöker han gangsternästet. Och där fortsätter han att promenera omkring, helt öppet, både bland yrkesmördarna som sitter runt simbassängen i trädgården med sina gangsterbrudar och inne i gangsterbossens stora villa, eftersom det är utanför den de sitter. Ingen gör något, förstås, utan Ralph Meeker (som fortfarande ska föreställa Mike Hammer) kan obehindrat göra lite vad som faller honom in, inklusive leta ledtrådar – vilket vid det laget borde vara överflödigt – i lådor och skåp. Fast visst ja, han får för sig att ta ett dopp i bassängen också. Eller låtsas att han tänker göra det. Fast när han ska byta om till badbyxor inne i huset dyker faktiskt två av gorillorna upp, fast den ene gör Ralph Meeker något med – vi får inte se vad – så att han blir förlamad i ett par timmar och då flyr den andre skrikande. När bossen kommer in för att se efter vad som har hänt glömmer han genast sitt ärende och sätter sig i stället och pratar i telefonen, och då kör Ralph Meeker därifrån.

Hela scenen är så bottenlöst korkad att man baxnar. Liksom den obegripliga, mycket senare scen där Ralph Meeker har åkt dit. Yrkesmördarna har just kommit ihåg att de ju skulle mörda honom, så när han dyker upp igen binder de honom liggande på mage vid sängstolparna i en säng. Fast han lyckas befria ena handen och med denna enda, befriade hand lyckas han vidare a) övermanna gangsterbossen, b) binda fast honom vid sängen i stället och c) ta död på en gorilla som kommer in för att se efter vad som hänt. Hur han bär sig åt? Det får vi aldrig se nu heller. Praktiskt. För filmmakarna.

Den medvetet snärjiga intrigen, som inte lyckas fascinera eftersom den så uppenbart är snärjig för snärjighetens egen skull och eftersom den främst går ut på att Ralph Meeker (som alltså fortfarande ska föreställa Mike Hammer) promenerar runt och ställer allt imbecillare frågor och får allt dummare svar, blir i någon mån gripande när gåtan får sin lösning. Några lösa trådar dinglar fortfarande när filmen är slut, men slutsekvensen är mardrömsaktigt effektiv – från och med det att det klipps över till scenen där läkaren och gangsterbruden pratar med varandra i sommarstugan till det att Ralph Meeker och Maxine Cooper vadar i vågorna.

Och ni som har sett Kiss Me Deadly före 1997 blir kanske förvånade över det där med vågorna, för det slutet fanns inte med när filmen ursprungligen släpptes. Scenerna stod med i manus och filmades, men klipptes bort – vilket gjorde slutet dubbeltydigt, möjligt att tolka på två sätt. Jag känner mig oklar på om jag tycker att detta originalslut, ditklippt igen av Robert Aldrich strax innan han dog, är bättre – men annorlunda och mycket entydigare är det avgjort.

Det finns en pendang här. Till min haktappande häpnad fick jag på nätet se Robert Weston skriva så här i en nätpublicerad artikel om filmen:

”In 1955, Robert Aldrich, a director whose career is filled with genre films, produced what is arguably the greatest example of American noir cinema. Film historian Steven Scheuer called Kiss Me Deadly ‘the apotheosis’ of the classic film noir period. More than once, the film has been called the best film noir ever made.”

The Third Man, The Asphalt Jungle, The Big Heat, Gilda, The Maltese Falcon, The Lady from Shanghai, To Have and Have Not, White Heat, The Man Who Wasn’t There, Double Indemnity, Act of Violence, Miller’s Crossing, The Big Sleep, Key Largo, Angels With Dirty Faces, Touch of Evil, Chinatown …

Kör hårt,
Bellis

MR. AND MRS. SMITH av Doug Liman (2005)

mars 4, 2009

MR. & MRS. SMITH av Doug Liman (2005)
Med Brad Pitt, Angelina Jolie, Vince Vaughn, Adam Brody, Kerry Washington, Keith David, Chris Weitz, Rachael Huntley, Michelle Monaghan, Stephanie March, Jennifer Morrison, Theresa Barrera, Perrey Reeves, Melanie Tolbert

Nasigorgeng, typ. Ni vet, den där indonesiska rätten som i själva verket består av dagens alla överblivna matrester i restaurangköket och som på kvällen, nedskrapade av personalen i en hink, ställs i kylskåpet och följande dag slevas upp när någon beställer ”nasigoreng”.

Fast här är det nasigorgeng på celluloidrester. Först tar vi Prizzi’s Honor av John Huston. Många bitar. Sedan tar vi The War of the Roses av Danny Devito. Många bitar. Och så tar vi valfri actionfilm där allt exploderar hela tiden och där Bruce Arnold Schwarzenegger Willis har huvudrollen. Många bitar. Och så klipper vi ihop alla de många bitarna i mer eller mindre slumpvis utvald ordning och serverar filmnasigorengen Mr. & Mrs Smith av Doug Liman.

Och det gör den här filmen till en film som hoppar likt en av de där jönsarna som tror sig kunna gå på glödande kol men som inte kan och som börjar dansa krigsdans när de försöker. Den vet inte vilken av sina många nasigorgengfötter den ska stå på, för den börjar som ett relationsdrama om ett äktenskap som har gått i stå och den fortsätter som en artificiell historia om två yrkesmördare som råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras yrken och den avrundas som en våldsamt överdriven ka boom-allt-exploderar-och-det-mullrar-jättemycket actionfilm där rollfigurerna utför chockstunts à la James Bond men fullständigt utan den självdistans och humor som är den allt förmildrande omständigheten i de bättre av James Bond-filmerna. Fast slutscenen överraskar, för då är vi tillbaka i relationsdramat och det fascinerande och rätt oväntade är att den dels är fyndig, dels för första gången i filmen visar prov på att Brad Pitt och Angelina Jolie faktiskt kan agera i alla fall lite grann bara de får chansen och till och med fälla rätt roliga repliker med viss känsla för timing.

Vilket inte betyder att det här är en film man bör se eller så.

Kör hårt,
Bellis