SWEET COUNTRY av Michael Cacoyannis (1987)
Med Jane Alexander, John Cullum, Carole Laure, Franco Nero, Joanna Pettet, Randy Quaid, Irene Papas, Jean-Pierre Amount, Spyros Mavides, Pierre Vaneck, Katia Dandoulaki, Ann Coleman, Giannis Voglis, Betty Valassi, Dimitris Poulikakos, Saun Ellis, Yula Gavala, Marianna Toli, Aspa Nakapoulou, Alexis Revidis, Myrto Liati, Tatiana Papamoschou, Emily-Rose Yiaxis, Yannis Kakleas, Alexandros Mylonas, Ann Hodgson, Christos Efthimou, Despina Tataki
Chefsfotograf och ljussättare: Andreas Bellis
Militärmaktens störtande av landets demokratiska regering och inrättande av en styrande militärjunta är sig ungefär likt var det än sker, så det känns knappast märkligt att greken Michael Cacoyannis förmådde göra en så inträngande realistisk film om vad militärkuppen i Chile innebar för landets invånare, såväl medborgare som utlänningar boende i landet. Det finns en uppenbar risk med den här sortens spelfilmer, som exempelvis Bernardo Bertolucci föll offer för med sin gigantproduktion 1900 – det djupt kända budskap man vill framföra kan ta över filmen och förvandla vad som trots allt är menat som spelfilm till propagandafilm. Oavsett hur gott syftet är, blir en sådan film sällan särskilt gripande.
Cacoyannis är subtilare än Bertolucci förmådde vara. Bertoluccis ondskingar är sinnessjuka monster, medan Cacoyannis ondskingar – betydligt trovärdigare – till exempel är en osäker, bortkommen människa som saknat framgång i sällskapslivet, och som plötsligt finner sig i egenskap av vanlig soldat ha fått väldigt mycket makt över civila invånare, inklusive de kvinnor han aldrig förmått intressera före militärkuppen. Tror han på de militära ledarnas ideologi? Knappast. Han känner förmodligen inte ens till den. Men han ser sina mycket reella möjligheter att plötsligt bli någon och kunna utnyttja sin nya ställning till att ta för sig av det han vill ha – inklusive kvinnors kroppar, mot deras vilja.
På motsvarande sätt porträtteras de civila människor som är tvingade att leva i det nya, paranoida samhället, och de som helt enkelt rakt ut blir misstänkta, fängslade, och torterade, självklart utan någon som helst rättegång, mycket trovärdigt. Människors rädsla och försiktighet och, i vissa fall, till en början hoppfulla avfärdande av att det trots allt inte kan vara så farligt, äger äkthetens prägel. Vilket alltså inte är märkligt. Michael Cacoyannis var grek och i Grekland hade han redan upplevt sju år av en militärjuntas styre när han gjorde Sweet Country.
Det finns scener som är så extremt obehagliga, utan att blod för den skull spills, att de tränger in under huden och inte lär lämna en. Men lika obehaglig är den märkliga tystnad som plötsligt lägger sig som ett täcka av rädsla över ett samhälle som mycket plötsligt och oväntat utsatts för en militärjuntas maktövertagande; allt är skräckslaget förändrat. Detta skildrar Sweet Country suggestivt.
I Sweet Country finns stora skådespelare som Jane Alexander och Irene Papas, men en brist hos filmen är ett antal av de mindre namnkunniga skådspelarna, som trots att de i kraft av intrigen och den bakomliggande avsikten spelar i sammanhanget trovärdiga personer, ibland gestaltar dem en stelt, en aning amatörmässigt. Det är synd, men förtar trots allt inte så mycket av den totala effekt filmen har på tittaren att det är ett stort problem.
Dessutom måste jag framhålla fotot och ljussättningen som förträffliga.
Fast möjligen är jag därvidlag något partisk, för som den uppmärksamme läsaren måhända redan har sett har jag för ovanlighetens skull under uppräkningen av skådespelare lagt till vem som var filmens chefsfotograf och ljussättare.
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 