Posts Tagged ‘Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival’

DIVERGENT av Neil Burger (2014)

april 1, 2014

DIVERGENT av Neil Burger (2014)
Med Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Jai Courtney, Ray Stevenson, Zoë Kravitz, Miles Teller, Tony Goldwyn, Ansel Elgort, Maggie Q, Mekhi Phifer, Kate Winslet, Ben Lloyd-Hughes, Christian Madsen, Amy Newbold, Ben Lamb, Janet Ulrich Brooks, Clara Burger, Ryan Carr, Rotimi, Justine Wachsberger

Förhandspremiärvisad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När man hisnar inför ett väldigt anslag blir förväntningarna stora. Det gör man när science fiction är som bäst, både som litteratur och som film. Öppningssekvenserna i Divergent får en att hisna, för även om premissen ärligt talat är närmast arkaiskt gammal inom science fiction-genren – efter det förödande världskriget har en ny världsordning införts – presenteras det mäktigt i början av Divergent, i form av en ung kvinnas berättarröst och storslagna scenerier av ett sönderbombat men ändå bebott Chicago.

Därefter övergår Divergent till att bli science fiction av ett slag som man nog strängt taget i skriven form fann i sf-kioskmagasinen (flera av dem betydligt bättre än vad benämningen ger vid handen) under förra halvan av 1900-talet, med undantag av, förstås, att huvudperson och hjältinna är en ung kvinna (hon med berättarrösten). Det var sannerligen inte vanligt i äldre tiders sf-litteratur och det känns förstås befriande att man inte ens rycker till när så nu är fallet i en väldigt blockbusterfilm från Hollywood.

Fast därefter börjar vi mycket fort stöta på problem, tyvärr. Divergent skulle med den nya världsordning som presenteras i filmens inledande sekvenser ha kunnat bli en mycket intressant spekulation i ett framtida efter apokalypsen-samhälles nya ordning, men som så beklämmande ofta förut har man i stället på nytt plockat upp vad som måste vara en av världens mest slitna böcker: Hollywoods handbok för hur man tillverkar en science fiction-film. Och så har man läst regel 1A och regel 1B och regel 1C, och stannat där. Och gjort filmen.

Så den unga hjältinnan, i och för sig mycket väl spelad av begåvade Shailene Woodley, börjar omgående studsa och springa och hoppa och slå volter, och utföra de mest benknäckande stunts, alltsammans i syfte att tillsammans med killen hon förstås blir kär i välta omkull ondskingarnas revolution mot den rådande världsordningen.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

Såg ni vad jag skrev där?

Vi tar det en gång till.

Jag ska inte spoliera intrigen genom att avslöja hur det går.

För alla som sett fler än tre science fiction-filmer från Hollywood där huvudpersonen studsar och springer och hoppar och slår volter, och utför de mest benknäckande sunts, alltsammans i syfte att bekämpa ondskingarna, förutsätter jag att den meningen framstår som oförskämt fnittrig.

Det är klart att alla på förhand vet hur det går.

Och det är ett stort problem när man pratar om ett verk inom en genre vars själva syfte är att vara spekulativt nyskapande, att bryta ny mark, att svänga ur gamla hjulspår.

Det är tur att Shailene Woodley inte bara är ett vackert ansikte, utan som nämnts en begåvad skådespelerska.

Jag ser fram emot att få se henne i en roll som gör hennes uppenbara begåvning rättvisa.

Kör hårt,
Bellis

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)

april 1, 2014

THE AWAKENING av Kostas Metaxas och Alix Jackson (2010)
Med Kristian Beddow, Ange Arabatzis, Alix Jackson, Antonia Vekic, Jim Koutsoukos

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014.

När den ene regissören – den av dem man träffat – till en film är gemytligt sympatisk, är det inte alldeles lätt att säga vad man verkligen tycker om filmen när man skriver om den. I alla fall om man inte tycker om den. Men det måste man ju göra i alla fall.

The Awakening fungerar inte på något plan.

När jag såg den på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, inleddes den av Kostas Metaxas – australienare med grekiska rötter – och på visningen följde en frågestund med publiken. Under den senare avslöjade Kostas Metaxas vad jag hela tiden misstänkt; filmens märkliga estetik är bara påklistrad och fyller inget syfte.

Och som så många andra sådana innovationer genom historien, som den under sextiotalet barmhärtigt flyktiga trenden med split screen, är den här bara irriterande. Vad poängen med att dela upp bilden i smala, rektangulära fält vid scenbyte och låta de smala, rektangulära fälten fyllas med svart färg och glida fram och tillbaka – kort sagt, svarta ränder glider fram och tillbaka över duken från båda sidorna – är fullkomligt obegripligt, men Kostas Metaxas meddelade i och för sig vältaligt att det finns givna parametrar för den cinematiska konstens estetik och att det alltid är samma sak och att han och hans team medvetet ville göra något nytt.

Här är problemet: att göra något nytt bara för att det ska vara nytt, men utan att ha något annat syfte med det än att det ska vara nytt, är katastrofalt vilken konstform det än gäller. Nytt är inte definitionsmässigt bra; nytt är bara definitionsmässigt nytt.

Det vore även ”nytt” att i en roman för varje nytt stycke lägga tjocka, svarta band över de första tre eller fyra meningarna och därmed göra dem oläsliga, men den spännande frågan är väl om det skulle tjäna romanens syftet med romanen.

Men till det kommer i The Awakening en förbluffande besynnerlig intrig. Det känns väldigt mycket som om man presenterar det ena intrigelementet efter det andra, men inte låter något av dem utvecklas. Allt är endast presentationer av intrigtrådar, som man får en stark känsla av ska komma att utvecklas. Och, milda makter, visar det sig inte också att så är fallet?! För under frågestunden efter visningen fick vi av Kostas Metaxas veta att filmen i själva verket är pilotavsnittet till en tänkt TV-serie, men så som marknaden fungerar numera släpper man pilotavsnittet som biograffilm och hoppas sedan på att få göra TV-serien. Utan att vilja vara oförskämd, men om det är så marknaden fungerar så vågar jag påstå att det nog bara gäller i kvarteret i Australien där Kostas Metaxas bor, för såvitt jag vet har ingen annan i filmbranschen någonsin hört talas om den här besynnerliga lanseringsmodellen för en icke existerande TV-serie. Men under alla omständigheter blir resultatet en höggradigt besynnerlig film, som tvärt och mycket oväntat slutar precis när en hisnande intrigvändning just ägt rum och intrigen i och med den äntligen blivit både halvt begriplig och mycket intressant. Och det här är tyvärr bokstavligt talat sant – i precis det ögonblicket tvärslutar filmen. Och någon TV-serie har det alltså inte blivit.

Fast personligen är jag måttligt dyster över den saken. I alla fall om även TV-serien skulle ha framförts av skådespelarna i den här filmen. Det är alltid generande att se så tafatt skådespeleri att man för sitt inre öra hör precis vad regissören har sagt åt skådespelarna att göra och säga, något som de därefter gör till punkt och pricka men utan varje som helst förmåga att identifiera sig med – leva sig in i – den rollfigur som ska gestaltas. Det blir ett livlöst, tondövt, tonlöst framförfande av en regissörsinstruktion som inte känns som något annat än ett livlöst, tondövt, tonlöst framförande av en regissörsinstruktion, utan varje uns till egen förmåga att föra något till instruktionen. Maskinlikt är ett adjektiv som osökt dyker upp i huvudet. Eller möjligen ”första dagen på skådespelarskolan”.

Och allt detta är egentligen väldigt synd, för Kostas Metaxas är en väldigt gemytlig och trevlig människa. Man hade önskat honom ett bättre resultat. Eller kanske en större budget, så att han haft råd att anlita riktiga skådespelare.

Och ett team som varit professionellt nog att få honom att avhålla sig från den besynnerliga streckestetiken.

Kör hårt,
Bellis

ABDUCTED av Lucy Phillips och Glen Scantlebury (2013)

mars 31, 2014

ABDUCTED av Lucy Phillips and Glen Scantlebury (2013)
Med Joe Bohn, Vivan Dugré, Tessa Ferrer, Emily Graham-Handley, Doug Haley, Jelly Howie, Trevor Morgan, Aidan Park, Ross Thomas, May Turnure

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival 2014, där den vann publikpris som mest kontroversiella film

Att någon enda människa i dag kan få för sig att göra en science fiction-film utan specialeffekter känns fräscht, även om det kan hända att det beror på att det är en lågbudgetproduktion. Att till och med våga använda ondskingar som är så billigt gjorda att de är förklädda i amerikanska militärens gasmasker modell första världskriget är förbluffande nog också på sitt sätt fräscht, eftersom det uttalat klargörs i filmen att så är fallet. Det görs inga försök att dölja faktum.

Fast fräschare ändå är kanske att göra en sf-film med flera olika tolkningsmöjligheter, även om jag tänker undvika att gå in på dem eftersom det skulle medföra att spoliera intrigen. Men när jag såg den här filmen på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival och den introducerades av den ena av regissörerna, Lucy Phillips, som efter filmen svarade på frågor, ställdes frågan vad slutet egentligen betyder, eftersom frågeställaren inte förstått det. Jag höjde genast rösten och sa åt Lucy Phillips att inte svara på frågan, eftersom hela poängen ju är att filmen är öppen för en rad olika tolkningar och att ingen därför bör ges. Hon tackade mig faktiskt.

Ur dessa synvinklar är alltså Abducted en rätt ovanlig science fiction-film. Så därför är det lite synd att den faller i några av de vanliga filmfällorna när det gäller den här sortens filmer, helt oavsett om de är science fiction eller inte.

För med den här sortens filmer menar jag nu primärt thrillers och/eller actionfilmer, och Abducted är lite av båda delarna. Kanske lite för mycket av actionfilm, för trots att stor desperation under svåra förhållanden utan tvivel kan orsaka möjligen till synes övermänskaliga fysiska insatser, känns det ändå inte trovärdigt att en ung man som mycket tydligt klargjort att han aldrig ens varit i slagsmål plötsligt förvandlas till en högeffektiv kommandosoldat som inte bara förmår hantera vapen med avsevärd kompetens utan röjer just stridsdugliga proffs – eller det trodde man, i alla fall – ur vägen i en fart av en var trettionde sekund. Varför behövs det? Varför kan inte rymningen i stället få ske på något annat smart sätt, exempelvis så som rymningar normalt brukar ske ur högsäkerhetsfängelser, alldeles i verkligheten? De fysiska påfrestningarna kan vara stora och imponerande trots det, om de nu är så nödvändiga.

Fast man måste kanske förlåta den biten som tyvärr ofrånkomlig i dagens filmkulturella klimat och ges man försonande omständigheter som begåvade unga skådespelare som så gott som hela tiden är mycket trovärdiga blir det i alla fall lättare att förlåta, i synnerhet om filmens unga huvudrollspar faktiskt kan ligga bredvid varandra i en säng och övertygande bete sig som om de älskar varandra och just idkat sexuellt umgänge, trots att de har förbluffande många klädesplagg på sig.

Förresten var det en tittare i publiken på Athens filmfestival som när jag fått Lucy Phillips att tacksam slippa berätta vad som är innebörden i filmens slut ställde följande kluriga fråga:

”Mrs. Phillips, om ni inte vore filmens manusförfattare och en av dess regissörer, hur skulle ni då ha tolkat dess intrig och tema?”

Skrattande kunde Lucy Phillips alltså inte låta bli att svara längre.

Men vilket svar hon gav publiken låter jag stanna inom biografens fyra väggar.

Kör hårt,
Bellis

TRON av Steven Lisberger (1982)

mars 31, 2014

TRON av Steven Lisberger (1982)
Med Jeff Bridges, Bruce Boxleitner, David Warner, Cindy Morgan, Barnard Hughes, Dan Shor, Peter Jurasik, Tony Stephano, Craig Chudy, Vince Deadrick Jr., Sam Schatz, Jackson Bostwik, David S. Case Sr., Gerald Berns, Bob Neill

Visad på Athens internationella science fiction- och fantasyfilmfestival, 2014

Tron är fascinerande på flera sätt.

Det är fascinerande att en film som bygger på datorvärlden och främst dess spel fortfarande håller, 32 år efter att den gjordes, med tanke på hur ofantligt mycket datorvärlden utvecklats och förändrats sedan dess.

Det är fascinerande att här äntligen finns en science fiction-film där den överväldigande mängden grälla specialeffekter, som fullständigt behärskar hela duken nästan hela tiden, faktiskt är nödvändiga för intrigen och därför fullständigt befogade.

Det är fascinerande med en huvudperson, spelad av Jeff Bridges, som inte ens rycker på axlarna över att han som levande människa sugs in i den virtuella spelvärlden i datorernas inre och inte bara överlever utan dessutom upptäcker att de olika datorprogrammen i själva verket är självständiga intelligenser av mänsklig skepnad. Han bara ångar på som om precis ingenting har hänt och möjligen värre, flinar fånigt och vagt korsögt så fort han i de hisnande actionsekvenser som förstås genast tar vid lyckas omintetgöra någon fiende. Och efter det att han upptäckt detta parallella, virtuella universum befolkat av artificiella men mycket mänskliga intelligenser, bryr han sig inte om att nämna denna en av historiens i särklass största upptäckter ens för sina vänner.

Fast å andra sidan, när man tänker efter… är den reaktionen egentligen på något sätt osannolikare än filmens hela upplägg? Förmodligen inte. Och ur en synvinkel räddas Tron faktiskt av att vara så hisnande, fullständigt osannolik redan i utgångsläget att det i princip inte spelar någon roll hur många hinkar ytterligare osannolikheter filmmakarna hällt i den – när allt ändå är omöjligt från början, kan det ju liksom inte bli mer omöjligt. Omöjlighet saknar grader.

Och då finns det alltså omständigheter som trots allt gör Tron imponerande ur några synvinklar, inte minst den ovan nämnda att filmen fungerar trots att datorvärlden utvecklats så otroligt och oväntat mycket sedan det år då den hade premiär. Och ser man Tron metaforiskt, vilket kanske eller kanske inte är att göra filmen en för stor tjänst, blir dess tematiska framställning av människor som är beroende av datorernas virtuella värld både framsynt och talande – i synnerhet i dag, i en värld där miljoner människor framlever större delen av sin sociala tillvaro på datorskärmen, via sociala nätverk som Facebook och liknande. Men då får man alltså se Tron mycket metaforiskt och tänka bort alla de utdragna actionsekvenserna.

Fast trots att det även är imponerande med en science fiction-film – eller strängt taget fantasyfilm, eftersom dess premiss som sagt är en omöjlighet – där den väldiga specialeffektsgröten är befogad, blir det lite ansträngande efter ett tag att Tron utspelas nästan uteslutande i den virtuella datorvärlden, helt enkelt för att det blir påfrestande som tittare att se en film och hänga med i en intrig där absolut allting ser fullständigt artificiellt ut och blinkar och lyser hela tiden. Det blir påfrestande för ögonen, helt enkelt.

Ett tips är att sätta på sig ett bar Bausch & Lomb Ray-Ban Wayfarers.

Kör hårt,
Bellis