Posts Tagged ‘Barry Levinson’

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)

maj 9, 2011

THE NATURAL av Barry Levinson (1984)
Svensk titel: Den bäste
Med Robert Redford, Glenn Close, Kim Basinger, Robert Duvall, Wilford Brimley, Barbara Hershey, Robert Prosky, Richard Farnsworth, Joe Don Baker, John Finnegan, Alan Fudge, Paul Sullivan jr., Rachel Hall, Robert Rich III, Michael Madsen, Jon Van Ness, Mickey Treanor

The Natural är i det närmaste ett religiöst crescendo. Fast religionen här är inte någon av de vanliga, utan den amerikanska drömmen – i det här fallet dessutom kretsande kring baseboll, som i USA omfattas med om möjligt ännu religiösare fanatism än fotboll i Europa men är en i grunden lika fånig verksamhet.

När den amerikanska drömmen förverkligas på film sker det i ultrarapid och motljus. Och så går intrigen alltid ut på att huvudpersonen, som ligger i hopplöst underläge redan från början, ändå lyckas förverkliga sin dröm, för att halvvägs in i filmen stöta på väldigt många problem varpå allt faller samman som ett korthus innan han – så gott som alltid en han – på nytt reser sig och slutgiltigt förverkligar den amerikanska drömmen en gång till och filmen därför kan sluta i ett fyrverkeri av triumf. (Den här gången dyker fyrverkeriet dessutom upp rent bokstavligt och drypande sirapssockrigt, i form av exploderande ljusramper på en basebollstadion.)

Förresten blir det plus i marginalen för att huvudpersonen i The Natural kommer från den amerikanska landsbygden och är av farmarsläkt, för inget är så amerikanskt som den enkle nybyggarsonen som mot alla odds lyckas i den stora staden. Nybyggare och baseboll. Det är tjusigt, det. En oslagbar amerikansk-patriotisk kombination, särskilt i ultrarapid och motljus.

På den här beskrivningen, minus farmarpojken, känner de fletsa säkert igen Rocky, som oavsett vilken av de i det närmaste identiska filmerna i serien man väljer är en av de mest klichébemängda varianterna av den här historien som någonsin berättats på vita duken.

The Natural är Rocky på amfetamin.

Byter man ut boxningen mot baseboll och lägger till trettiofyra amerikanska drömmen-klichéer är intrigen identisk med Rockyintrigerna, med ett mycket intressant undantag – det finns en chockartat överraskande scen i The Natural som dessutom är den axel kring vilken hela handlingen roterar, därför att det är där och då allt tvärvänder för Robert Redford. Intressant omständighet: denna nyckelscen ges aldrig någon som helst förklaring. Varför det som utspelas i scenen inträffar får man aldrig veta och därför blir den helt obegriplig och känns bara som ett mycket påklistrat försök att motivera resten av filmen, som går ut på Robert Redfords kamp för att på tok för sent i livet och trots den katastrof som inträffat bli världens bäste basebollspelare. I ultrarapid och motljus, förstås.

Fast några små marginalanteckningar kan man göra om The Natural.

Jag har träffat Glenn Close. Hon är mycket kort. Jag skulle gissa på att hon är något under en och sextio. Därför matchar hon Robert Redford, som är strax över en och sextio. Det gör scenerna mellan dem naturligare än till exempel scenerna mellan Robert Redford och Meryl Streep i Out of Africa, där det finns sekvenser med en onaturlig prägel som beror på lådan Robert Reford står på när han kysser henne eller över huvud taget befinner sig i bild tillsammans med henne.

Robert Redford har en imponerande tjock kalufs, naturtroget färgad blond. Den har möjligen fått inte bara honom utan även hans omgivning att tro att han ser väldigt mycket yngre ut än han är. När The Natural spelades in var Robert Redford 48 år gammal. I första delen av filmen (före den där katastrofen som aldrig får sin förklaring) spelar han 28 år yngre, i den andra delen spelar han 12 år yngre. Han övertygar inte i någondera rollen, eftersom han har ett fullkomligt osannolikt nätverk av rynkor i absolut hela ansiktet – ett nätverk som syns framförallt i närbild och som väldigt få människor brukar ha ens tillstymmelse till före 70 års ålder. Det känns inte helt begripligt att Robert Redford hade det redan vid 48 års ålder, men det hjälper honom inte att se ut som 20 eller ens 36. Och varför envisas man med att filma honom i extrema närbilder i mycket stark belysning, när han nu ska föreställa mycket yngre än han är?

I The Natural blixtrar med jämna mellanrum rader av stora tidningsrubriker om New York Knights – laget Robert Redford spelar för i filmen – förbi i bild. I detta tidevarv, när man kan frysa bilden eftersom man ser filmen på DVD, kan man roa sig med att se vad artiklarna under rubrikerna handlar om. De handlar inte om New York Knights. De handlar inte ens om baseboll. Och ibland har nog filmteamet haft ganska roligt.

Av Bernard Malamaud har jag bara läst novellsamlingen Rembrandt’s Hat, men om den är på något sätt representativ för hans författarskap var han en ganska originell författare. Jag vågar därför gissa att hans roman The Natural är en originell roman, men kan bara konstatera att man när man filmatiserat den av någon anledning valt att göra en ooriginell film. Undantagandes, då, att filmens enda oförutsägbara och därför enda intressanta scen aldrig får någon förklaring. Det är ju rätt originellt.

Glenn Close är en mycket begåvad skådespelerska. Robert Duvall, som även han har en biroll i The Natural, är en mycket begåvad skådespelare.

Robert Redford har gjort mycket gott för filmkonsten i egenskap av ordförande för The Sundance Film Festival.

Kör hårt,
Bellis

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)

maj 13, 2009

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)
Med Ryan Philippe, Jesse Bradford, Adam Beach, John Benjamin Hickey, John Slattery, Jamie Bell, Barry Pepper, Melanie Lynskey

Att eftersträva realism är bra, att berätta en historia är bättre. Flags of Our Fathers lider av något som drabbat allt fler filmer under de senaste kanske tio åren och som fått även amerikaner att välja att se dvd-filmer från hemlandet med textremsor – man hör inte vad de säger. Det är så mycket mullrande bakgrundsljud och slammer och skrammel och explosioner att stora sjok bärande (och ibland meningslös) dialog helt enkelt försvinner. Det är idiotiskt. Film är film, inte verklighet. När någon säger något ska det höras. Då ska skådespelarens röst ges en volym som överröstar till och med de mest magnifika bombkrevader. Så gjorde man på den tiden då man gjorde film i stället för att försöka göra verklighet. Så borde man börja göra igen.

Temat för Flags of Our Fathers är den politiska propagandans – i det här fallet den politiska krigspropagandans – inneboende och nödvändiga förljugenhet och ihålighet. Filmen kretsar kring en av nittonhundratalets ikonografiska stillbilder och hur den kom att bokstavligen påverka krigsförloppet. Stillbilden på soldaterna som höjer amerikanska flaggan på Iwo Jima:

En bild som i likhet med vad som förmodligen är nittonhundratalets mest kända bild, den på den massmördande terroristen Che Guevara, skänkte allmänheten en fullkomligt falsk föreställning om vad det egentligen var frågan om. Iwo Jima-bilden har blivit nästan lika känd som Che Guevara-porträttet och den klassiska stillbilden på Neil Armstrongs första steg på månen. Som bara ett exempel på detta kan nämnas att minst två världsberömda rockband, Uriah Heep och Status Quo, har använt den som förebild för skivomslag, medvetna om att så gott som alla känner igen den:

Flags of Our Fathers blottar vad som är den förmodat sanna historien – jag har medvetet låtit bli att kontrollera det innan jag skriver recensionen och filmen bygger på en litterär förlaga, men soldaterna den porträtterar fanns i verkligheten – om den väldiga propagandamaskin som drogs igång för att samla in pengar till krigsinsatsen när bilden grasserat som en skogsbrand i pressen över hela USA och vänt befolkningens förtvivlan och krigströtthet till hopp och förtröstan. Och tro på seger. Det är i alla fall vad som påstås i filmen.

Det här är intressant, för det blottar hur man hänsynslöst utnyttjar vad som till stora delar är en ren lögn för att uppnå politiska syften. Men Flags of Our Fathers känns ändå inte som en särskilt vare sig engagerande eller angelägen film. För den gör flera misstag.

Flags of Our Fathers tar inte hänsyn till att biopubliken alltsedan Oliver Stones Platoon med viss rimlighet har sett otaliga, mullrande och allt mer fasansfullt realistiska stridsscener i allt mer storvulna krigsfilmer (Stanley Kubricks Full Metal Jacket, Steven Spielbergs Saving Private Ryan, och så vidare). De scenerna behövs knappt längre, i synnerhet inte om de blir så många och så långa att de leder bort från filmens egentliga tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet. Några av stridsscenerna från Iwo Jima ska förstås finnas med, men filmen skulle vara en halvtimme kortare om de onödiga klippts bort. De tillför inget och är – för att vara brutalt uppriktig – inte hälften så intressanta som de partier av filmen som handlar om den gradvis allt mer bisarra turné genom USA för vilken man i propagandasyfte utsätter de tre överlevande soldater som var med och reste den amerikanska flaggan på Iwo Jima.

Fast även de delarna av filmen förfelas, för man har sett det här förut. Många gånger. I olika slags filmer och ur olika synvinklar. Och Clint Eastwood och hans manusförfattare har inte kunnat hålla klichéerna borta. Den soldat som förtvivlad över förljugenheten genomför turnén berusad för att alls stå ut, och som politiskt korrekt dessutom råkar vara tjusig indian och alltså tillhör en utsatt minoritet. Den naive soldat som inte förstår att berömmelsen är femton minuter lång och tror att han verkligen ska få jobb hos något av alla de storföretag vars vicedirektörer under turnén givit honom sitt visitkort och bett honom höra av sig. Den desillusionerade fältläkaren som aldrig mer i sitt liv nämner Iwo Jima, inte ens för sina barn. Alltsammans är förutsägbart, ända fram till den ofrånkomliga, patriotiska voice overn i slutet som förklarar varför amerikanska antihjältar ändå är hjältar bara man ser dem i rätt ljus, ser dem som de verkligen var och … tja, fanfarer och trumpetsnäckor.

En väldigt mycket effektivare och mer sardoniskt avslöjande film på samma tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet – är den lysande Wag the Dog av Barry Levinson. Även där finns ett krig med i bilden. Men ett krig som bara är påhittat. Vilket väl får sägas vara att ta det propagandistiska steget fullt ut.

Så Clint Eastwood kunde ha besparat oss sin möjligen välmenta men i slutändan sentimentala, tröttsamma och klichéfyllda Flags of Our Fathers.

Fast jag undrar om det är ett slags hyllning till forna tiders filmkonst att han låter de storslagna bakgrunderna i stridsscenerna från Iwo Jima vara endimensionella projiceringar på filmdukar, så kallad back projection?

Och jag måste medge min häpnad över att han själv har komponerat musiken till filmen. Det visste jag inte att han kunde.

Kör hårt,
Bellis