Posts Tagged ‘Barry Pepper’

SAVING PRIVATE RYAN av Steven Spielberg (1998)

september 17, 2011

SAVING PRIVATE RYAN av Steven Spielberg (1998)
Svensk titel: Rädda menige Ryan
Med Tom Hanks, Tom Sizemore, Edward Burns, Barry Pepper, Adam Goldberg, Vin Diesel, Giovanni Ribisi, Jeremy Davies, John Sharian, Matt Damon, Ted Danson, Paul Giamatti, Dennis Farina, Joerg Stadler, Maximilian Martini, Dylan Bruno, Daniel Cerqueira, Demetri Goritsas, Ian Porter, Gary Sefton, Julian Spencer, Steve Griffin, William Marsh, Marc Cass, Markus Napier, Adam Shaw, Rolf Saxon, John Walters, Dorothy Grumbar, Harrison Young

Jag förstår faktiskt inte poängen. De omtalade första tjugofem minuterna av Saving Private Ryan strävar mycket uppenbart efter att så realistiskt som möjligt skildra den fasansfulla landstigningen på Omaha Beach under D-dagen. De amerikanska soldaterna trasas sönder till slamsor, armar och bakhuvuden och ben exploderar, inälvor väller fram, blodet duschar hela landskapet … och kameralinsen. Och det är det jag inte förstår. De röda fläckarna smattrar som regndroppar mot en fönsterruta och omintetgör därmed hela den realistiska effekt som så uppenbart eftersträvats. Vad är tanken med detta? Ett misstag är det självklart inte, för sådant här är mycket lätt att avhjälpa när man gör film. Särskilt när man gör film för hundra miljoner dollar. Sker det, så sker det avsiktligt. Frågan i det här fallet är alltså varför.

Till det kommer å andra sidan en undran över vad som över huvud taget är tanken med Saving Private Ryan, för det finns ingen rimlig möjlighet att skilja den från den fantastiska uppsjö av amerikanska filmer som gjorts om andra världskriget (så många, i själva verket, att de i sammanlagd produktionskostnad har kostat högst betydligt mycket mer än själva krigsinsatsen gjorde). Och det är faktiskt märkligt, för vad man än säger om Steven Spielberg så går det inte att påstå att han inte är ovanligt väl förtrogen med filmhistorien. Steven Spielberg är inte bara spektakelregissör, han är cineast också. För honom borde det alltså inte ha varit särskilt svårt att tillverka en film med något annorlunda infallsvinkel, en film som på något sätt skilde sig från den väldiga mängden i den stora mittfåran filmer om andra världskriget från USA, en film som tillförde något nytt.

Vad gör han i stället?

Brer på extra mycket med alla de utslitna klichéer som får patriotiska rednecks i Mellanvästern att jubla. Böljande amerikansk flagga i motljus, både som första och sista scen i filmen. Ohygglig slutstrid, där tittaren – alla fasor till trots – inte för ett enda ögonblick tillåts sväva i tvivelsmål om att amerikanerna är ädla och goda och hjältemodiga, medan tyskarna är svartmuskigt ondskefulla och fega och rent allmänt mest påminner om reptiler (visserligen var Nazi-Tyskland fasansfullt, men jag envisas ändå med att tro att dess soldater var människor). Okuvlig lojalitet mot land och flagga, oavsett hur stora påfrestningarna är och oavsett hur fullständigt befängda order man får. Och minsann, visar sig inte till och med den mest krigsskadade och begripligt nog livrädde amerikanske fältsjukvårdaren vara en sann hjälte han också till slut, när han egenhändigt driver ett helt gäng ondskefulla tyskar på flykten. I amerikanska krigsfilmer hamras det in hur tjusiga de äppelpajsätande amerikanska soldaterna är och på ett mycket otäckt plan rättfärdigas i själva verket krig som verksamhet, för oavsett hur realistiskt fasansfullt det framställs går det aldrig att ta miste på det övertydliga budskap som klargör att det är tack vare krigen som de ädla, amerikanska soldaterna får tillfälle att med sina liv som insats försvara friheten, demokratin och McDonald’s. Och därför är krig egentligen av godo, för om det aldrig vore krig, hur skulle då de högresta, ädla McDonald’s-pojkarna kunna rensa världen från ondskans avskum och på nytt rädda den amerikanska flaggan så att den kan fladdra i motljus?

Till detta kommer en premiss för Saving Private Ryan som jag finner osannolik, men jag är inte säker. Fast ändå – även om skälet är det goda att rädda en mors fjärde son när hennes tre övriga alla har stupat i strid, skulle man skicka ut en liten styrka om åtta man långt bakom fiendens linjer för att försöka få tag på den fjärde sonen och därmed alltså riskera åtta soldaters liv för att rädda en? Jag vet faktiskt inte, men jag känner mig inte övertygad om den premissens riktighet. I synnerhet inte när ordern kommer direkt från militärmaktens högsta ledning.

Däremot känner jag mig övertygad om att Saving Private Ryan faktiskt blixtrar till en kort stund efter en och en halv timme, för helt plötsligt dyker en minnesvärd scen upp. Det är scenen med den tillfångatagne tysken som tvingas gräva en grav åt de stupade amerikanerna och som blir bjuden på en cigarett av en av de amerikaner som inte har stupat. Tysken vet att han ska bli skjuten när han har grävt graven. I sken av den omständigheten är det som utspelas mellan honom och amerikanen under bara några korta ögonblick rörande, liksom den tyske soldatens gripande, desperata försök att rädda sitt liv när de övriga soldaterna ställer sig runt honom där han står i den grävda graven och höjer sina gevär. Vad som därefter händer är rätt ointressant, för då faller filmen på nytt tillbaka ned i klyschorna om ädelmodigt tjusiga amerikaner. Men just de ögonblicken, från det att tysken får cigaretten till det att han står i graven omringad av de amerikanska soldaterna och försöker rädda sitt eget liv, är gripande om än inte storslagen filmkonst.

Eftersom resten av Saving Private Ryan är så förvillande lik hundratals och åter hundratals andra amerikanska krigsfilmer håller den redan nu, i skrivande stund, en kvart efter det att jag sett filmen, på att flyta samman med dem i huvudet på mig och om en vecka kommer jag inte att kunna avgöra om de scener – om några – jag tycker mig minnas från Saving Private Ryan verkligen finns med i just den filmen eller i någon annan. Med undantag av just den där scenen med amerikanen som bjuder tysken på cigaretten. Och kanske får man, när man väljer att se en film som man redan på förhand har mycket starka skäl att misstänka är just en klichébemängd, patriotisk propagandafilm om hur tjusiga alla amerikaner är i krig, vara nöjd med att det finns i alla fall en minnesvärd scen?

Kör hårt,
Bellis

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)

maj 13, 2009

FLAGS OF OUR FATHERS av Clint Eastwood (2006)
Med Ryan Philippe, Jesse Bradford, Adam Beach, John Benjamin Hickey, John Slattery, Jamie Bell, Barry Pepper, Melanie Lynskey

Att eftersträva realism är bra, att berätta en historia är bättre. Flags of Our Fathers lider av något som drabbat allt fler filmer under de senaste kanske tio åren och som fått även amerikaner att välja att se dvd-filmer från hemlandet med textremsor – man hör inte vad de säger. Det är så mycket mullrande bakgrundsljud och slammer och skrammel och explosioner att stora sjok bärande (och ibland meningslös) dialog helt enkelt försvinner. Det är idiotiskt. Film är film, inte verklighet. När någon säger något ska det höras. Då ska skådespelarens röst ges en volym som överröstar till och med de mest magnifika bombkrevader. Så gjorde man på den tiden då man gjorde film i stället för att försöka göra verklighet. Så borde man börja göra igen.

Temat för Flags of Our Fathers är den politiska propagandans – i det här fallet den politiska krigspropagandans – inneboende och nödvändiga förljugenhet och ihålighet. Filmen kretsar kring en av nittonhundratalets ikonografiska stillbilder och hur den kom att bokstavligen påverka krigsförloppet. Stillbilden på soldaterna som höjer amerikanska flaggan på Iwo Jima:

En bild som i likhet med vad som förmodligen är nittonhundratalets mest kända bild, den på den massmördande terroristen Che Guevara, skänkte allmänheten en fullkomligt falsk föreställning om vad det egentligen var frågan om. Iwo Jima-bilden har blivit nästan lika känd som Che Guevara-porträttet och den klassiska stillbilden på Neil Armstrongs första steg på månen. Som bara ett exempel på detta kan nämnas att minst två världsberömda rockband, Uriah Heep och Status Quo, har använt den som förebild för skivomslag, medvetna om att så gott som alla känner igen den:

Flags of Our Fathers blottar vad som är den förmodat sanna historien – jag har medvetet låtit bli att kontrollera det innan jag skriver recensionen och filmen bygger på en litterär förlaga, men soldaterna den porträtterar fanns i verkligheten – om den väldiga propagandamaskin som drogs igång för att samla in pengar till krigsinsatsen när bilden grasserat som en skogsbrand i pressen över hela USA och vänt befolkningens förtvivlan och krigströtthet till hopp och förtröstan. Och tro på seger. Det är i alla fall vad som påstås i filmen.

Det här är intressant, för det blottar hur man hänsynslöst utnyttjar vad som till stora delar är en ren lögn för att uppnå politiska syften. Men Flags of Our Fathers känns ändå inte som en särskilt vare sig engagerande eller angelägen film. För den gör flera misstag.

Flags of Our Fathers tar inte hänsyn till att biopubliken alltsedan Oliver Stones Platoon med viss rimlighet har sett otaliga, mullrande och allt mer fasansfullt realistiska stridsscener i allt mer storvulna krigsfilmer (Stanley Kubricks Full Metal Jacket, Steven Spielbergs Saving Private Ryan, och så vidare). De scenerna behövs knappt längre, i synnerhet inte om de blir så många och så långa att de leder bort från filmens egentliga tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet. Några av stridsscenerna från Iwo Jima ska förstås finnas med, men filmen skulle vara en halvtimme kortare om de onödiga klippts bort. De tillför inget och är – för att vara brutalt uppriktig – inte hälften så intressanta som de partier av filmen som handlar om den gradvis allt mer bisarra turné genom USA för vilken man i propagandasyfte utsätter de tre överlevande soldater som var med och reste den amerikanska flaggan på Iwo Jima.

Fast även de delarna av filmen förfelas, för man har sett det här förut. Många gånger. I olika slags filmer och ur olika synvinklar. Och Clint Eastwood och hans manusförfattare har inte kunnat hålla klichéerna borta. Den soldat som förtvivlad över förljugenheten genomför turnén berusad för att alls stå ut, och som politiskt korrekt dessutom råkar vara tjusig indian och alltså tillhör en utsatt minoritet. Den naive soldat som inte förstår att berömmelsen är femton minuter lång och tror att han verkligen ska få jobb hos något av alla de storföretag vars vicedirektörer under turnén givit honom sitt visitkort och bett honom höra av sig. Den desillusionerade fältläkaren som aldrig mer i sitt liv nämner Iwo Jima, inte ens för sina barn. Alltsammans är förutsägbart, ända fram till den ofrånkomliga, patriotiska voice overn i slutet som förklarar varför amerikanska antihjältar ändå är hjältar bara man ser dem i rätt ljus, ser dem som de verkligen var och … tja, fanfarer och trumpetsnäckor.

En väldigt mycket effektivare och mer sardoniskt avslöjande film på samma tema – den politiska propagandans förljugna ihålighet – är den lysande Wag the Dog av Barry Levinson. Även där finns ett krig med i bilden. Men ett krig som bara är påhittat. Vilket väl får sägas vara att ta det propagandistiska steget fullt ut.

Så Clint Eastwood kunde ha besparat oss sin möjligen välmenta men i slutändan sentimentala, tröttsamma och klichéfyllda Flags of Our Fathers.

Fast jag undrar om det är ett slags hyllning till forna tiders filmkonst att han låter de storslagna bakgrunderna i stridsscenerna från Iwo Jima vara endimensionella projiceringar på filmdukar, så kallad back projection?

Och jag måste medge min häpnad över att han själv har komponerat musiken till filmen. Det visste jag inte att han kunde.

Kör hårt,
Bellis