Posts Tagged ‘Bernard Lee’

THE THIRD MAN av Carol Reed (1949)

juni 29, 2011

THE THIRD MAN av Carol Reed (1949)
Svensk titel: Den tredje mannen
Med Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard, Alida Valli, Bernard Lee, Paul Hörbiger, Ernst Deutsch, Siegfried Breuer, Hedwig Bleubtreu, Erich Ponto, Wilfrid Hyde-White. Biträdande regissör: Guy Hamilton. Producerad av Carol Reed, Alexander Korda, David O. Selznick. Biträdande producent: Hugh Perceval. Filmmusik: Anton Karas. Foto: Robert Krasker. Manus: Graham Greene.

Jag kan inte börja, eftersom jag skulle behöva skriva en essay motsvarande den som Pauline Kael skrev om Citizen Kane. Fast mycket längre. Den här recensionen är inte den essayen. Men jag blir förmodligen tvungen att börja om gång på gång när jag skriver den. Så vad som följer är ett antal inledningar men inget slut.

Om TV visade något av filmhistoriens stora verk sent en kväll skrev min mor sjukintyg till skolan följande dag. Hon tyckte att det var viktigare för min uppfostran och utbildning att se klassiska filmer än att sitta av precis varenda dag i skolan. Första gången det hände var jag åtta år. Jag stannade uppe till sent på kvällen och såg en film som kom att göra mig omtumlad för resten av livet.

Filmen hette Den tredje mannen.

Jag hade aldrig i hela mitt liv sett något liknande. Det har jag inte gjort sedan dess heller. Förutom de 127 gånger jag sett om The Third Man av Carol Reed.

Jag kan hela dialogen utantill. Fast det har jag aldrig behövt bevisa. Ingen har orkat sitta igenom drygt en och en halv timmes dialograbblande med tillhörande redogörelser för i vilka scener de olika replikerna fälls.

En begåvad målande konstnär kan åstadkomma en enastående oljemålning. En begåvad författare kan skriva en enastående roman. En begåvad kompositör kan komponera ett enastående musikstycke. Men en begåvad någonting kan inte åstadkomma en enastående film. Därför är nästan alla enastående filmer enastående ur bara en eller ett par synvinklar. Skådespeleriet är fantastiskt. Intrigen är hisnande. Kameraarbetet är vidunderligt. Regin är lysande. Ledmotivet är oförglömligt.

Det är extremt sällsynt att alla pusselbitarna faller på plats i en enda film. Det händer så gott som aldrig. Det hände när man gjorde The Third Man.

De fyra huvudrollsinnehavarna – Joseph Cotten, Orson Welles, Trevor Howard och Alida Valli – gör alla vad som utan tvivel är deras respektive paradroll. Chefsfotografen Robert Krasker förnyar filmkonsten med sin ofta snedställda kamera, som förlänar The Third Man ett förskjutet, klaustrofobiskt perspektiv som ytterligare förstärker intrycket av det i filmens samtid ockuperade och instängda Wien under efterkrigstiden. Graham Greene skrev sin främsta berättelse, en intrig som dras åt med obevekligheten hos ett skruvstäd för att utmynna i den kanske mest spektakulära upplösningen i filmhistorien. Carol Reed regisserade vad som kommit att bli inte bara den definierande noir-filmen utan film noirs obestridliga höjdpunkt. Och Anton Karas, som av en ren händelse var anlitad att spela på sin cittra under välkomstfesten den kväll då filmteamet anlände till Wien, fascinerade Carol Reed så mycket med sin musik att han i ett hotellrum ljudisolerat med madrasser fick spela in åtta timmar och åstadkom musik som slutligen fick filmklipparen att övertyga Carol Reed om att helt överge den klassiska musik man från början tänkt använda sig av och ersätta den med Karas cittra … och det världsberömda The Harry Lime Theme har tillsammans med ledmotivet till James Bond-filmerna kommit att bli det mest suggestiva, det mest omedelbart igenkännbara i hela filmhistorien.

I The Third Man faller absolut allting på plats. Filmen är något så unikt som en film som saknar brister.

Fast det räcker inte. För att ett verk ska tala till generation efter generation efter generation måste dess gestaltade tema vara allmängiltigt. Och det måste gestaltas väl, det måste gestaltas på ett sätt som griper människor oavsett tid, plats och kultur. Det krävdes förmodligen Graham Greenes intrig för att så ytterligt väl gestalta den eviga frågeställning utan svar som förr eller senare drabbar snart sagt varenda människa, oavsett tid och plats – vad måste komma i första rummet, lojaliteten mot den närmaste vännen eller moralen? Frågan saknar förstås svar, men den gestaltas så väl i The Third Man att den aldrig ställts bättre. Vilket i sig på sätt och vis förvandlar den ställda frågan till ett svar.

Det är inte bara ledmotivet från The Third Man som blivit världens mest berömda. Filmen innehåller även filmkonstens motsvarighet till teaterkonstens Hamlet-monolog. Orson Welles monolog om Borgia, Italien, Schweiz och gökur. Monologen stod inte i manuskriptet, den improviserades på ögonblickets ingivelse av Orson Welles. Och den är oöverträffad i filmhistorien. Det kommer den att förbli.

Men till det kommer att The Third Man innehåller ett antal scener som är så suggestiva, så välspelade, så väl filmade, så välregisserade, så välskrivna, så stämningsfulla att de kommit att bli inte bara klassiska utan arketypiska. Den scen som föregår ovan nämnda monolog, när Joseph Cotten och Orson Welles extremt välspelat träffas och pratar med varandra i vagnen i pariserhjulet. Den spektakulära, hisnande upplösningen på den mest oväntade av platser. Slutscenen, som strider mot hela den dåtida filmfilosofin och som därför möttes av våldsamma protester från producenthåll och som förstås är hypnotiskt gripande. Och så naturligtvis den mest outplångligt oförglömliga av dem alla – scenen där Orson Welles gör entré i filmen. Som filmscen är den av det slaget att generationer av filmskapare har försökt åstadkomma något lika suggestivt, utan att någonsin lyckas.

Det är natt i The Third Man. Gatorna i efterkrigstidens utbombade Wien är regnvåta. Staden ligger i ruiner. Kameran står på sned. Perspektiven är förskjutna, staden klaustrofobisk, tillvaron hopplöst instängd. Och med den grekiska tragedins obeveklighet, samma obeveklighet som alltid varit den inbyggda mekanismen i film noir, dras skruvstädet av omständigheter utanför huvudpersonernas kontroll åt allt hårdare och deras egna ofrånkomliga övertygelser, som tvingar dem att handla precis så som de gör, leder med tragisk obönhörlighet fram till den oundvikliga upplösningen. Fortfarande 128:e gången man ser filmen är den hypnotiskt suggestiv men också kvävande, eftersom det sannolikt inte finns någon annan film som är så obevekligt följdriktig och där andrummet sakta men säkert blir så litet att man till slut kvävs i det klaustrofobiskt lilla, emotionella utrymme som återstår innan upplösningen exploderar i all sin dubbeltydighet, i en handling som utförs både av barmhärtighet och hämndbegär.

The Third Man.

Det är lika bra att jag medger det. Det finns inget sådant som en favoritfilm, för filmkonsten är så mångfacetterad och det görs och har gjorts så många olika slags filmer att man inte kan jämföra dem alla med varandra och utpeka en som favorit framför alla andra.

Men med det sagt är det lika bra att jag säger som det är.

The Third Man av Carol Reed är historiens bästa film.

Därför att den på absolut alla plan – skådespeleri, foto, regi, intrig, musik, dialog, scenografi, miljöer – är fullständigt enastående. The Third Man är en formfulländad definition av filmkonsten. Varenda pusselbit faller på plats och de passar perfekt ihop med varandra. The Third Man är ett av de ytterligt få tillfällen i mänsklighetens historia då man skapat ett perfekt konstverk.

The Third Man saknar helt enkelt brister.

Det gör däremot inte den här recensionen, som bara är ett antal lösa anteckningar. Den är därför en recension stadd i utveckling. Det här är bara några fragment. Den kommer löpande att utökas, säkert under mycket lång tid.

Jag såg som sagt The Third Man för första gången när jag var åtta år. Sedan dess har jag som sagt sett filmen ytterligare 127 gånger. Därför att den hypnotiskt suggestiva kraften förföljer mig. Därför att jag blir som besatt. Därför att The Third Man som film är lika obevekligt ofrånkomlig när man en gång har sett den som den skruvstädslika upplösningen är för huvudpersonerna i filmen.

Kör hårt,
Bellis

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)

april 9, 2010

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)
Svensk titel: Agent 007 ser rött
Med Sean Connery, Lotte Lenya, Eunice Gayson, Daniela Bianchi, Pedro Almendariz, Robert Shaw, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, Bernard Lee, Anthony Dawson, Walter Gotell, Vladek Sheybal, Peter Madden, Francis De Wolff, Nadja Regin, Aliza Gur

Det är Eunice Gayson. Inte Maud Adams.

Som varit Bondbrud två gånger, alltså. Jag har aldrig sett någon skriva om det någonstans och själv upptäckte jag det inte förrän nu, när jag såg om From Russia With Love för kanske tredje eller fjärde gången. Jag har inte tänkt på det tidigare. Men den första Bond-filmen, Dr. No, och den andra, From Russia With Love, är väl sammanlänkade.

Maud Adams är visserligen med i både The Man With the Golden Gun av Guy Hamilton och Octopussy av John Glen, men det finns två invändningar mot att hon ska ha varit Bondbrud två gånger.

För det första är hon inte regelrätt Bondbrud, i alla fall inte i Octopussy. Där är hon skurken. Men till det kommer att hon, till skillnad från Eunice Gayson i rollen som Sylvia Trench, inte spelar mot Bond. James Bond.

Sean Connery.

Fast även om allt detta stämmer är det också ett exempel på den sorts recension man i normala fall består en James Bond-film. Här på Kinematografi finns en genomgång, i form av recensionen av Dr. No, av vad som utgör en James Bond-film. Läs den nu. Friska upp minnet.

Och när det är gjort, övergår vi till From Russia With Love…

…som skiljer sig från alla andra James Bond-filmer. Som *film* betraktad kan den vara den bästa i serien. Om det även gör den till den bästa av James Bond-filmer är inte lika självklart, eftersom en James Bond-film bör innehålla alla de intrigelement som räknas upp i nollnollsju-punktslistan i recensionen av Dr. No.

Å andra sidan inser jag att ska man rekommendera en enda James Bond-film till någon som i övrigt inte är intresserad av den här sortens visserligen humoristiskt självdistanserade men dock actionfilmer, så blir det From Russia With Love – som i stället är en elegant thriller.

Jag kom flera gånger på mig med att tänka på Alfred Hitchcock. Hela den långa tågresan i From Russia With Love, där nerverna spänns alltmer för varje minut som går och där tågets roterande hjul flera gånger ligger infällda i en bild av en karta för att visa hur tåget rusar fram över kontinenten, är i princip en hedersbetygelse till Alfred Hitchcock. Ett direkt citat följer därpå, när Sean Connery springande över en bergsplatå jagas av en flygande helikopter. Scenen är direkt hämtad ur Alfred Hitchcocks förmodligen förnämsta film, North by Northwest. I original föreställer den Cary Grant jagad av ett växtbesprutningsplan på ett majsfält. Det känns talande att Cary Grant ursprungligen var påtänkt som James Bond men själv ansåg sig för gammal och tackade nej, varför rollen i stället gick till den då i filmvärlden nästan helt okände Sean Connery.

From Russia With Love, den andra av James Bond-filmerna, saknar många av de standardkomponenter som i princip och till helt nyligen ingått i alla filmer i serien, men är en elegantare och trovärdigare thriller. Den är inte alls så självdistanserad som de övriga, men å andra sidan stundtals autentiskt både exotisk och nervpåfrestande. Scenerna från Konstantinopel känns exotiska än i denna dag, besöket i zigenarlägret är både färgstarkt och väldigt mycket James Bond, tågresan är utan tvivel en av filmhistoriens stora, mycket välspelade thrillersekvenser och när de övriga actioninslagen – jakter med helikopter och motorbåt, följda av mordförsök – inträffar känns de alla betydligt trovärdigare än motsvarande scener i de övriga Bond-filmerna. Eftersom From Russia With Love – med sin eleganta signaturmelodi, sjungen av Matt Monroe, och sina utsökta förtexter (inte oväsentliga i sammanhanget) – är just en trovärdig thriller snarare än en självdistanserad action-extravaganza.

Här görs ingenting som en välutbildad kommendörkapten och hemlig agent, eller för den delen professionella skurkar, inte faktiskt skulle kunna göra. Och intrigspelet känns, om man accepterar S.P.E.C.T.R.E., övertygande även det. Det här är kalla kriget. Det här är västvärlden mot Sovjetimperiet. Det här är de båda sidornas säkerhetstjänster i oupphörlig kamp mot varandra.

Och det här är Sean Connerys egen favorit bland James Bond-filmerna.

Och som om det inte vore nog spelas den utsökt motbjudande, i hemlighet avhoppade chefen för ryska säkerhetstjänsten S.M.E.R.S.H. – Rosa Klebb – av Lotte Lenya. Ja, den Lotte Lenya. Sjörövar-Jenny från Tolvskillingsoperan, en gång gift med Kurt Weill. Den Lotte Lenya vars insjungning av en av världshistoriens autentiskt stora sånger, Mack the Knife, måste sägas vara det original mot vilka alla andra ska jämföras. Och i de flesta fall befinnas vara undermåliga.

Och vad James Bond-filmerna beträffar befinnes nästan – om än inte riktigt – alla vara undermåliga i jämförelse med From Russia With Love.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)

april 6, 2009

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)
Svensk titel: Älskade spion
Med Roger Moore, Barbara Bach, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Bernard Lee, Richard Kiel, Curt Jurgens, Caroline Munro, Walter Gotell, Geoffrey Keen, George Baker, Michael Billington, Olga Bisera, Edward de Souza, Vernon Dobtcheff

SPOILERVARNING

James Bond hängande i en discoboll. Glidande längs en skena i taket. Inne i ett kärnvapenbestyckat slagskepp.

Det är en scen som man vid första påseende förmodligen skulle tro kom från en James Bond-parodi. Fast i själva verket är det förstås en scen som kommer från vad man måste kategorisera som om inte en äkta James Bond-film, eftersom James Bond inte är med, så i alla fall en riktig James Bond-film – eftersom den, minus Bond, innehåller alla de ingredienser som en äkta James Bond-film ska innehålla. Inte minst de löjliga, självparodiska scenerna som gav de riktiga Bond-filmerna, med sin självdistans och humor, det kanske viktigaste av de kännemärken som skilde dem från alla andra actionfilmer. Och som numera, i och med Casino Royale och Quantum of Solace med Daniel Craig, helt har försvunnit.

Filmen heter The Spy Who Loved Me och är utan större tvivel den bästa av Bond-filmerna Roger Moore gjorde. De övriga ingredienserna finns också här, inklusive det väldiga maskinkomplexet avsett att ödelägga hela världen, eftersom skurken är en ofantligt rik, monoman galning som – i det här fallet – ska förpassa mänskligheten till havets botten. Och det är ur havet hans väldiga maskinkomplex stiger upp i slutuppgörelsen. Och naturligtvis innehåller även hans maskinkomplex det obligatoriska förrådet av sprängämnen och en knapp på väggen där det står ”Tryck här så sprängs hela anläggningen”, som fanns med redan i den första filmen i serien, Dr. No. Det Bond alltså varje gång ska göra är att ta sig fram till knappen och trycka på den och det tittaren ska göra är att låta bli att fråga varför sprängämnena och knappen finns där. För det här är James Bond.

Och en annan grej. Den här filmen utspelas i Egypten. Där har James Bonds uppdragsgivare, den brittiska säkerhetstjänsten MI5, inrättat ett högkvarter. Inuti en av pyramiderna. Varför de har gjort det och hur det har gått till utan de egyptiska myndigheternas kännedom är förstås fullständigt obegripligt, men högkvarteret är fullt utrustat – till och med teknikgeniet Q är där (varför det, egentligen?) och testar i sitt fullt utrustade laboratorium kaffebrickor som viner genom luften och hugger huvudet av folk. Och för säkerhets skull har det här högkvarteret inrättats i samarbete med ryssarna, så ryska säkerhetstjänsten är *också* där. Fullt utrustad, förstås.

Och en tredje grej. 007 och hans ryska, kvinnliga kollega Trippel-X är ute och kör bil. Plötsligt blir det nödvändigt att med bilen dyka ned i havet. Med ett knapptryck förvandlas den förstås till en liten miniubåt och de far fram genom vattnet ända tills de kommer till en badstrand, där de med nytt knapptryck förvandlar bilen till vanlig bil igen och ur havet kör upp på stranden, bland mängder av badgäster. En vardaglig självklarthet i den hemliga agent-världen.

Det var sådant här och de fyndiga replikerna och de stående replikerna (”My name is Bond. James Bond” och ”Shaken, not stirred”) som gjorde de gamla Bond-filmerna till Bond-filmer. Den slapstick-artade humorn, de osannolika intrigerna och de hisnande men pajasartade stuntsen, som genomfördes med ett kontrasterande allvar som framhävde det löjliga i alltsammans och därmed gav filmerna en välgörande självdistans som fick James Bond-serien att överleva i årtionden.

Och därför kunde man förlåta sådant som det ofta styltiga skådespeleriet, som i den här filmen när – just det, en fjärde grej – den metalltandade jätten Jaws håller på att slita och bita sönder skåpbilen som 007 och Trippel-X sitter i, och de häver ur sig de fyndiga replikerna men tyvärr inte har glasögonen på sig och därför sitter stela som pinnar för att försöka se vad det står på skyltarna som filmteamets allt-i-allo håller upp utanför bild.

The Spy Who Loved Me är en av den gamla tidens vidunderliga, osannolika, självdistanserade James Bond-filmer. Och som sig bör förför James Bond den kvinnliga huvudrollen i slutet, något han från och med Daniel Craig inte längre gör.

Med andra ord, i stället för att låta Bond förföra har man numera valt att Bond förgöra.

Kör hårt,
Bellis