Posts Tagged ‘Bette Davis’

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)

maj 29, 2011

EFTER REPETITIONEN av Ingmar Bergman (1984)
Med Erland Josephson, Lena Olin, Ingrid Thulin, Nadja Palmstierna-Weiss, Bertil Guve

”Hör inte pappa hur oäkta hon låter!” utbrister Lena Olin någonstans mitt i Efter repetitionen. Tanken om än inte den ordagranna formuleringen har då och då slagit mig när jag sett filmer av Ingmar Bergman. ”Hör han inte hur oäkta det låter!” Fast när jag ser Efter repetitionen tror jag att han gjorde det. Det måste han förstås ha gjort. Det jag fortfarande inte förstår är varför han ibland skrev dialog som är så högtravande och så konstlad att inte ens ovanligt skickliga och intensivt förmedlande skådespelare som Erland Josephson och Lena Olin kan fälla replikerna utan att de låter tonlöst platta och dunsar i scengolvet som om de bestod av gjutjärn och vägde femton kilo styck. Ingrid Thulin slipper det problemet. Hon har fått repliker som är vardagsnära och naturliga. Så min undran är vad som är tanken med de otympligt artificiella repliker som skapar ett tonlöst löjets avstånd mellan skådespelarna och tittaren och gör att man som tittare går miste om en del av innebörden i det som sägs, fullt upptagen som man är med att förundras över hur groteskt det formuleras?

Efter repetitionen är ett slags uppgörelse med teatern. Eller en redogörelse för teatern. Eller ett porträtt av arbetet med teatern. Eller i själva verket en inträngande bild av de mellanmänskliga relationerna hos människor som arbetar med och på teatern. Egentligen alltsammans och därtill ytterligare många något slags /valfria substantiv/ för/på/med teatern. Inte så få regissörer och inte så få skådespelare och inte så få manusförfattare och producenter och andra människor som verkar inom kultur- och nöjesindustrin har gjort sådana uppgörelser med branschen, i form av pjäser och filmer där de ur olika synvinklar blottar och belyser verksamheten och dess konsekvenser för inte minst privatlivet. Lyckad är Ronald Harwoods pjäs The Dresser, förträffligt filmatiserad av Peter Yates med Albert Finney och Tom Courtenay i huvudrollerna. En annan är den drypande cyniska All About Eve, en av vita dukens superklassiker, regisserad av Joseph L. Mankiewicz och med den oöverträffade Bette Davis i huvudrollen. En tredje är den självbiografiska utbrändhetens och cynismens All That Jazz av Bob Fosse, och en fjärde, femte och sjätte är de tre versionerna av A Star is Born, respektive 1937, 1954 och 1976 (de båda förstnämnda enastående, den sistnämnda förglömlig). Och en sjunde är István Szabós kanske bästa film, Meeting Venus. Men i det sistnämnda fallet måste jag i ärlighetens namn tala om att jag är partisk, eftersom förebilden för Glenn Closes rollfigur är min mor Aina Bellis.

Efter repetitionen är Ingmar Bergmans uppenbarligen delvis självbiografiska (inte i detaljer, men i generella drag) gestaltning av förhållandet mellan regissör och skådespelare på framförallt det privata planet under repetitionsarbetets gång, före premiären. Det känns inte djärvt att påstå att Ingmar Bergmans liv i stora delar var hårt sammantvinnat med och kretsade kring filmen och teatern, och att större delen av hans umgänge och hans intima relationer ägde rum inom film- och teatervärlden. I Efter repetitionen diskuteras förhållandet mellan verkligheten och skådespeleriet känsligt och ingående och man får som utomstående en fascinerande inblick i hur en skicklig skådespelare kan använda sig av sin förmåga även i privatlivet, ända tills de spelade känslorna möjligen är de enda som fortfarande går att uttrycka. Om det är överdrivet eller inte har jag ingen aning om, men det är skickligt sammanvävt med gestaltningen av det märkliga, påfrestande triangeldrama som utspelas under bara någon timme en eftermiddag efter repetitionen. Sammanvävt därför att det förstås ofta är så för människor som är passionerat hängivna teatern och som intimt arbetar med varandra dag ut och dag in på en produktion, i månader. Att saker och ting utspelas känslomässigt mellan människor under sådana omständigheter är närmast självklart. Ingmar Bergman var bättre skickad än nästan någon annan att trovärdigt gestalta det, men med en glimt i ögat som plötsligt, mot slutet, rycker ut skildringen ur det trovärdigas grepp och just därför plötsligt, i en intensiv, fantastisk dialog (utan konstlade repliker) mellan Erland Josephson och Lena Olin om vad som skulle ha skett om det hade skett, belyser alltsammans så mycket sanningsenligare. Den dialogen skulle aldrig ha ägt rum i verkligheten, men den ger en bild av det ömsesidiga, känslomässiga beroendet och det ömsesidiga maktspelet och den emotionella verkligheten – delvis spelad (något båda parter är väl medvetna om) – som känns mycket trovärdig.

Och så avväpnar Ingmar Bergman fullständigt tittaren med filmens slutreplik, som tydligt sätter alltsammans i mycket plötsligt fokus och samtidigt fick i alla fall mig att brista ut i både lättat och beundrande gapskratt.

För naturligtvis är det så. Självklart är det så. Hur skulle det annars kunna vara?

Kör hårt,
Bellis

ALL ABOUT EVE av Joseph L. Mankiewicz (1950)

mars 5, 2010

ALL ABOUT EVE av Joseph L. Mankiewicz (1950)
Svensk titel: Allt om Eva
Med Bette Davis, Anne Baxter, George Sanders, Celeste Holm, Gary Merrill, Hugh Marlowe, Gregory Ratoff, Barbara Bates, Marilyn Monroe, Thelma Ritter, Barbara White

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Historisk återblick, belönades 1951 med Oscarstatyetten i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (George Sanders), Bästa originalmanuskript (Joseph L. Mankiewicz), Bästa kostymör (Edith Head och Charles Le Maire), Bästa ljudspår (Thomas T. Moulton). Nominerades även i följande kategorier: Bästa kvinnliga huvudroll (Anne Baxter), Bästa kvinnliga huvudroll (Bette Davis), Bästa kvinnliga biroll (Celeste Holm), Bästa kvinnliga biroll (Thelma Ritter), Bästa scenografi för svartvit film (George W. Davis, Thomas Little, Walter M. Scott, Lyle R. Wheeler), Bästa fotografi (Milton R. Krassner), Bästa filmmusik (Alfred Newman), Bästa filmklippning (Barbara R. MacLean)

Jag blir tvungen att utbrista i det utrop jag närmast per automatik fäller när jag sett en film där hon är med. Så vi kan lika gärna få det undanstökat:

Bette. Davis.

We. Love. You.

Om jag pressas och trots att jag inte tror på att utnämna någon till absolut bäst, eftersom metoderna och egenskaperna är så individuella och mångskiftande, så kommer jag att säga att Bette Davis är den största skådespelerska som någonsin förärat vita duken sin begåvning. Nu är det sagt. Jag kan inte förhålla mig ens tillnärmelsevis opartisk till henne, men å andra sidan förtjänar hon inte att man gör det. Panegyriken kan inte utebli när man skriver om henne. På gott. Inte ont.

I en tid när de stora, glamorösa skådespelerskorna, vilket onekligen hade sin poäng, var tjusigt sminkade och hade håret lagt även när de på film vaknade om morgonen, gör Bette Davis i denna den kanske största av sina många paradroller, som den något åldrade teaterskådespelerskan Margo Channing i All About Eve, entré i filmen sittande i sin sminkloge med hela ansiktet inkladdat i något slags foundation eller vad det kan vara och håret hårt uppsatt med tygband. Hon ser allt annat än glamorös men däremot extremt trovärdig ut. För det är så här en teaterskådespelerska ser ut i logen innan hon ska upp på scenen. Den enda som på den tiden vågade visa sig så oglamorös på vita duken var Bette Davis.

Men till detta kommer något som är betydligt väsentligare. Hennes gestaltningsförmåga. Hon är fullkomligt trovärdig och hon förmedlar i manér och utstrålning perfekt den låtsat blaserade inställning under vilken döljer sig den exhibitionistiska vällusten i att vara omåttligt beundrad av den hängivna fan, Anne Baxter (titelns Eve), som just beretts tillträde till logen. Hon skådespelar i lager på lager. På en och samma gång. Bette Davis var absolut klockren mästare på att gestalta motstridiga känslor, något hon gör genom hela All About Eve. Och hon levererar replikerna närmast oefterhärmligt träffsäkert. Därför att hon får dem att låta helt naturliga trots att de är kulsprutesnabba och mycket uppenbart manuskriptskrivna. Så här pratar ingen i verkligheten. Utom Bette Davis. För när hon gör det blir det i verkligheten. Även på film. Ställd inför någon som Bette Davis blir det mycket svårt att förneka det i vanliga fall gamla tradiga och förljugna påståendet ”They don’t make ‘em like that any longer”.

Nu är det alltså sagt. Nu kan vi övergå till själva filmen.

Det har gjorts ett antal mycket lyckade filmer om just filmbranschen och dess villkor. Filmer där filmbranschen öppet kritiserar sig själv. En är A Star is Born av av William A. Wellman. En annan är den första nyinspelningen av den filmen, av George Cukor. En tredje är The Player av Robert Altman. Det finns fler.

Överlägset bäst är All About Eve. Här har man förflyttat sig till teatervärlden, men villkoren är desamma. Det här är showbiz.

All About Eve kretsar kring den hänsynslösa konkurrensen – full av svek, falska förespeglingar och ryggdunkar som i själva verket är knivhugg – i nöjesvärlden. Därför att här är nästan alla hänsynslöst ambitiösa, här vill man ta sig fram till snart sagt vilket pris som helst, här betyder karriären inte så sällan mer än något annat, inklusive vänskap. Självklart är detta inte alltid och förmodligen inte ens för det mesta fallet, men exemplen ur verkligheten är trots det legio. Människor som på allvar vill bli världsberömda stjärnor måste vara i det närmaste besatta av sin karriär och beredda att offra nästan vad som helst. Beredda att kliva över talesättets lik. Biografierna – och i enstaka fall till och med självbiografierna – där man avslöjar de mörka hemligheterna bakom enastående framgång är många.

Som den uppburna teaterskådespelerskan Margo Channing i All About Eve faller Bette Davis offer för den här sortens hänsynslösa intriger och får se sin ställning undergrävas allt mer, även sin ställning som vän bland de närmaste vännerna. Hon spelar en gradvis allt mer skärrad och osäker människa som desperat kämpar för att hålla sig ovanför ytan, men som förstås inte visar sin osäkerhet och rädsla utåt annat än i svaga ögonblick då fasaden rämnar. En fasad som består av överlägsen sarkasm och dräpande repliker riktade mot snart sagt alla i omgivningen, inklusive de helt oskyldiga. Till och med dem som försöker hjälpa henne. Därför att hon blir så desperat att hon till slut inte litar på någon. Av goda skäl.

Det drama som rullas upp är blixtrande. Intrigen är lika hårdkokt som en thriller, men samtidigt fylld av övertygande känslostormar och trovärdigt skildrade sammanbrott i relationerna mellan vänner, mellan äkta hälfter, mellan kollegor. Den mänskliga skörheten hos även den mest järnarmbågat framgångsrika blottas obönhörligt. Hänynslöst. Ibland så naket att man som tittare nästan blir förlägen över att tränga in i något så privat.

Bette Davis’ – ja, nu är vi ofrånkomligen där igen i alla fall – gestaltning av Margo Channing är en av filmhistoriens främsta rollprestationer. Hon spelar med allt från knappt märkbara skiftningar i ansiktsuttryck till våldsamma utbrott och behärskar hela registret där emellan. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad och hur hon gör, för gestaltningen är av det slaget att den knappt låter sig analyseras. Den är helgjuten.

När Bette Davis med tåg anlände till Hollywood för sin första filminspelning, efter någon provfilmning, skickades en kontorspojke från filmbolaget iväg att möta henne på stationen. Han återvände utan Bette Davis. Och meddelade att han inte hade sett någon som såg ut som en filmstjärna. Om den här anekdoten är sann eller inte må vara osagt, men den sätter fingret på ett faktum som är talande. Bette Davis var, till skillnad från sina samtida kollegor, ingen klassisk skönhet. Tvärtom såg hon, särskilt ur vissa vinklar, närmast häxlik ut. Att hon trots det blev en av filmens klarast lysande fixstjärnor säger väldigt mycket om hur begåvad hon var. På den tiden var det egentligen omöjligt för någon som såg ut som hon. Men som hon själv påpekade, om hon inte hade lyckats bli filmstjärna skulle hon ha nöjt sig med att bli världens bästa sekreterare.

Nu blev hon i stället världens bästa filmskådespelerska. I själva verket inte bara en fixstjärna. Bette Davis var en hel galax.

Till dem av er som ännu inte har sett All About Eve skulle jag vilja ge följande råd när ni står i begrepp att göra det:

”Fasten your seatbelts. It’s going to be a bumpy night.”

Kör hårt,
Bellis

THE POSTMAN ALWAYS RINGS TWICE av Tay Garnett (1946)

augusti 20, 2009

THE POSTMAN ALWAYS RINGS TWICE av Tay Garnett (1946)
Svensk titel: Postmannen ringer alltid två gånger
Med John Garfield, Lana Turner, Cecil Kellaway, Hume Cronyn, Leon Ames, Audrey Totter, Alan Reed, Jeff York

SPOILERVARNING

Problemet är Lana Turner. Hennes roll kräver så mycket mer än hon förmår, eftersom hon med sitt begränsade register, som visserligen tillåter henne att spela psykopatisk isstod men inget annat, bara övertygar när hon blivit besatt av hämnd. Som älskarinna är hon så skrämmande att det är ofattbart att John Garfield inte flyr fältet fem minuter in i filmen. Trots sitt eget brutala sken visar han nämligen, och kanske lite oväntat, då och då prov på ett visst mått av känsloliv.

Fast bortser man från det faktum att Lana Turner var en obegåvad skådespelerska känns hon ändå inte fullständigt malplacerad (men tänk en Bette Davis eller en Rita Hayworth i rollen – eller för den delen Audrey Totter, som här bara har en liten biroll som John Garfields tillfälliga vänsterprassel). Scenografiskt är det här inte typisk film noir, för det är nästan aldrig natt i The Postman Always Rings Twice och det finns inte en enda regnvåt gata för neonreklamen att spegla sig i. Men filmens cyniska, kallhamrade rollfigurer, fångade i ett snärjigt nät av ständigt oväntade förvecklingar lika ofrånkomligt ödesmättat som intrigen i en grekisk tragedi, placerar omedelbart filmen i noirfacket. Fast märkligt nog, i sken av att The Postman Always Rings Twice är från 1946, görs enstaka ansatser att få till något slags skir romantik i den med tanke på tidens moraliska uppfattning fullständigt förkastliga kärlekshistorien mellan John Garfield och Lana Turner, en kärlekshistoria som även med dagens moraliska mått mätt förblir tvivelaktig. Och det redan innan den obönhörligt, i kombination med de bådas cynism, drar dem och Lana Turners man med sig ned i det slutgiltiga fördärvet.

Att sitta på stolskanten alternativt bita på naglarna är alltför slitna klyschor för att beskriva en intrig som är hypnotiskt fascinerande, så jag nöjer mig med att i denna dvd-epok säga som jag sagt om andra filmer tidigare – när man tar ett par timmars paus, till exempel för att det blivit för sent på natten för att man ska våga ha ljudvolymen för högt uppskruvad, är det med väldig förväntan man ser fram emot att se resten av filmen. Det här är en hårdkokt intrig av ett slag som obönhörligt griper tag i tittaren och inte släpper taget, och det trots att det inte finns en enda person i hela filmen att identifiera sig med – eller för den delen sympatisera med. Enligt inte oväntat noirmanér visar sig rättsväsendets tjänare – åklagare och advokater – vara mer cyniskt utnyttjande och känslokalla än några andra, eftersom de till skillnad från Lana Turner och John Garfield till och med saknar egentligt motiv för sina handlingar. Lägg för all del märke till att Lana Turners advokat inte ens tar hennes 10 000 dollar i arvode, trots att han förstås mycket väl skulle kunna göra det. Hans bottenlösa cynism skänker honom ett annat slags tillfredsställelse när han genom effektiva bedrägerier och intrigspel kringgår lagen och mot bättre vetande får ett par mördare försatta på fri fot.

John Garfield är en märklig filmdukens älskare. Till utseendet är han knappast en typisk leading man från den tidens glamorösa Hollywoodera – tvärtom ser han ut som en brutal, primitiv, kallhamrad filmmafioso. Men det ligger något i det liksom i Lana Turners isstod. Om han såg ut som den hyvens killen med sliskig choklad i hela dagen från längre nedåt gatan skulle han inte fungera i rollen och om något blir de känslor och tvivel han visserligen flyktigt men dock visar prov på närmast malplacerade. De går inte riktigt ihop med hans rollfigur, även om det är uppenbart att han verkligen älskar Lana Turner och inte – vilket är det ursprungliga motivet – nöjer sig med att ha förfört henne.

Och som all effektiv noirfilm förför The Postman Always Rings Twice tittaren, på ett kusligt känslokallt sätt. Och med bottenlös cynism och en intrig som med sina många oväntade, tvära kast ständigt förändrar spelets förutsättningar, ett spel som man sugs in i utan att kunna värja sig. Och möjligen värre, för att det säger mer om en själv än man kanske vill veta – utan att vilja värja sig.

Kör hårt,
Bellis

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)

mars 26, 2009

THE MALTESE FALCON av John Huston (1941)
Svensk titel: Riddarfalken från Malta
Med Humphrey Bogart, Mary Astor, Peter Lorre, Sydney Greenstreet, Elisha Cook jr., Lee Patrick, Barton Maclane, Ward Bond, Jerome Cowan, Gladys George, Murray Alper, John Hamilton

Det finns två gestalter ur filmhistorien som blivit så självklara delar av det allmänna medvetandet att de närmast kan betraktas som arketyper. Den ena är Charlie Chaplins luffare. Den andra är Humphrey Bogarts privatdetektiv.

Den klassiske, hårdföre privatdetektiven i trench coat, hatt med stukat brätte och cigarett, den gestalt som är själva sinnebilden för begreppet privatdetektiv, är Humphrey Bogart. Han var inte först på filmduken med den här gestalten, men det var ändå han som skapade den – för det var hans gestalt som arketypiskt kom att rota sig i allmänhetens medvetande och det var hans gestalt som kom att stå förebild för praktiskt taget alla efterföljande privatdetektiver på film och i skönlitteratur. Det är Humphrey Bogart som blivit sinnebilden och förebilden för den cyniske, hårdföre, gatusmarte hårdingen – som indragen i stundtals livsfarliga situationer inte är orädd men aldrig viker sig. Och som därför spelar trovärdigt modig – det har sagts att mod inte är frånvaro av rädsla, utan förmåga att bete sig som om man inte vore rädd. Som Sam Spade gestaltad av Humphrey Bogart, med andra ord.

Det där senare har inte så sällan förflackats, för Humphrey Bogart – aldrig underskattad som ikon, ständigt underskattad som skådespelare – spelar den hårdföre privatdetektiven med en fingertoppskänsligt välavvägd dimension av mänsklighet och ett framskymtande känsloregister som gör honom just trovärdig. Humphrey Bogart gör i själva verket något mycket raffinerat; när han porträtterar Sam Spade porträtterar han en människa som förvisso är hårdfört och cyniskt tuff och självsäker, men som även spelar tuffare och mer cynisk och mer självsäker än han i själva verket är – den kallhamrade ytan rämnar stundtals och hans rädsla och mänskliga brister lyser igenom. Humphrey Bogart spelar den här rollfiguren på två plan och lyckas skapa ett övertygande porträtt av någon som måste spela sig själv som ännu tuffare än vad han är för att överleva i en brutal och hänsynslös tillvaro.

Det finns en scen i The Maltese Falcon som är ett av de bästa exemplen på filmduken på detta alltför sällsynta sätt att spela trovärdigt hårdför. Humphrey Bogart har just för första gången träffat Sydney Greenstreet – The Fat Man, storskurken – på dennes hotellrum, där han låtsats få ett raserianfall för att pressa Sydney Greenstreet på upplysningar och inte varit säker på vad som skulle hända, om han ens skulle komma levande därifrån. När han kommer levande därifrån och ska ta hissen ned, får han se att hans egen hand darrar när han ska öppna hissdörren – och ler sardoniskt åt sig själv. Den ögonblickskorta scenen är en av filmens mest talande, den (och ett antal andra) röjer Humphrey Bogarts hårde Sam Spade som trovärdigt mänsklig, och det är beklagligt att Bogarts hundratals för att inte säga tusentals efterföljare så gott som aldrig lägger in förmänskligande detaljer av det slaget, utan nästan alltid spelar hårdföra robotar.

The Maltese Falcon, byggd på Dashiell Hammetts roman med samma titel, är en nyinspelning av en nyinspelning. Det finns två tidigare filmversioner av romanen (The Maltese Falcon från 1931 och Satan Met a Lady från 1936). Båda de tidigare versionerna är i princip bortglömda. John Hustons The Maltese Falcon befinner sig i det exklusiva sällskap filmer som gjort sig förtjänta av att karaktäriseras som historiska milstolpar. Som superklassiker.

Och på ett sätt är det kanske märkligt. För The Maltese Falcon är den 35-årige John Hustons debutfilm. För att det övriga filmteamet skulle få för sig att han visste vad han höll på med ritade han upp ett väldigt storyboard som han tejpade upp på väggarna inne på sitt kontorsrum. Fast i själva verket hade han ingen aning om vad han gjorde. Enligt egen och uppenbarligen uppriktig utsago. Ibland – vid de sällsynta tillfällen då filmkreatören faktiskt råkar *vara* ett geni – är det kanske en fördel att han eller hon vid sin debut i branschen är oskuldsfullt okunnig. Som Orson Welles när han gjorde Citizen Kane. Som John Huston när han gjorde The Maltese Falcon.

The Maltese Falcon är inte bara ett av historiens främsta exempel på film noir, den är en av de filmer som definierar genren. Den är en av en handfull filmer – The Third Man, The Lady from Shanghai, The Asphalt Jungle, Gilda, Double Indemnity, White Heat, Laura, Touch of Evil, Chinatown, The Man Who Wasn’t There, The Big Heat, några få till – utifrån vilka alla andra noirfilmer måste bedömas, eftersom det är denna handfull som utgör genrens inte bara yppersta utan även, på sätt och vis, slutgiltiga verk.

I The Maltese Falcons begåvade ensemble finns inte bara Humphrey Bogart, utan även de båda oförlikneliga och – med tanke på den era då de verkade – helt osannolika skådespelarna Peter Lorre och Sydney Greenstreet. Att Peter Lorre, med sina utstående ögon och sin ytterst spensliga kroppsbyggnad och sitt mycket märkliga utseende, skulle bli en av tidens stora filmskådespelare känns fortfarande så osannolikt att man inte vill satsa pengar på det – trots att man vet hur det gick. Men efter den vidunderliga insatsen i Fritz Langs M får man förmoda att hans karriär var så att säga förutbestämd. Och Sydney Greenstreet har blivit en av historiens stora birollsinnehavare – han gjorde aldrig en huvudroll, men har förblivit välförtjänt oförglömlig medan horder av tidens stora huvudrollsinnehavare sedan länge är bortglömda.

Och så finns här även Mary Astor, som inte är en av de allra främsta – som inte är Bette Davis eller Katharine Hepburn eller Louise Brooks eller Kate Winslet eller Tilda Swinton – men som är Mary Astor. Och det räcker. Det räcker alldeles utmärkt. Det räcker fullt ut.

Tänk på slutuppgörelsen. Och se hur den egentligen är två slutppgörelser. Den ena kring riddarfalken från Malta, med den obetalbare Sydney Greenstreet som där och då behärskar hela duken, och den andra, bistrare slutuppgörelsen mellan Humphrey Bogart och Mary Astor, där omständigheternas spel obönhörligen drar åt snaran, där rollgestalterna till slut inte kan undfly sitt öde. Det här är film noir, där cynismen är nödvändig för att den är det enda sättet att inte falla för de känslor som under de fasansfulla omständigheternas spel skulle bli ens undergång.

The Maltese Falcon är ett av film noir-genrens adelsmärken. Det här är vidunderlig film. Det här är stilbildande film. Det här är arketypisk film. Det här är film som man absolut, kategoriskt, utan några som helst förbehåll måste ha sett. Flera gånger. Om året.

Kör hårt,
Bellis

Tillägg: Jag har ett lite ovanligt pesonligt förhållande till The Maltese Falcon. Till riddarfalken. För jag har sett den. Den autentiska riddarfalken från Malta. Statyetten. Den som används i filmen. Inte en kopia. Den som Humphrey Bogart och Sydney Greenstreet höll i. Jag såg den på den stora utställningen med anledning av filmkonstens 100-årsjubileum i Berlin 1995. Jag har mycket sällan varit så nära att med bara knytnäven krossa decimetertjockt pansarglas, rycka åt mig föremålet bakom det, springa därifrån och hoppas på det bästa. Faktum är att de båda andra gångerna jag var lika nära var på samma utställning. När jag fick se dels originalmanuskriptet till Citizen Kane och dels det par högklackade skor som Marlene Dietrich rycker av sig innan hon springer ut i öknen i slutet av Morocco.