Posts Tagged ‘Brad Pitt’

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)

mars 2, 2014

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)
Med Chiwetel Ejiofor, Dwight Henry, Dickie Gravois, Bryan Batt, Ashley Dyke, Kelsey Scott, Quvenzhané Wallis, Cameron Zeigler, Tony Bentley, Scott McNairy, Taran Killam, Christopher Berry, Bill Camp, Mister Mackey jr., Chris Chalk, Craig Tate, Adepero Oduye, Storm Reid, Tom Proctor, Marc Macaulay, Rob Steinberg, Anwan Glover, Paul Dano, Nicole Collins, Liza J. Bennett, Sarah Paulsson, Lupita Nyong’o, Andy Dylan, Deneen Tyler, Mustafa Harris, Brad Pitt, Devyn A. Tyler, Willo Jean-Baptiste

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Steve McQueen, Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor, Bästa manliga biroll: Michael Fassbender, Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong’o, Bästa manuskript efter förlaga: John Ridley, Bästa kostymering: Patricia Norris, Bästa klippning: Joe Walker, Bästa produktionsdesign och scenografi: Adam Stockhausen och Alice Baker

Det finns ett problem.

Fast innan jag talar om vilket problemet är, vill jag tala om att den långa raden ohyggliga övergrepp på människor i 12 Years a Slave, som bygger på en självbiografi från 1853 och alltså slaveriets USA, skriven av Solomon Northup, är så överväldigande vedervärdiga att det som tittare stundtals är svårt att härda ut. Mycket realistiskt skildras hur svarta och färgade människor behandlades betydligt värre och grymmare än någonsin djur, vilket de betraktades som, i slaveriets USA. Både de fysiska och de psykiska övergreppen gör att man ibland med svårighet håller kvar blicken på duken.

Men det finns ett problem.

Problemet ansätter dem av oss som har sett ofantliga mängder film och som därför faktiskt har sett detta förut. Inte en gång, utan många gånger. Alldeles för många gånger. Därför att det visar sig att det inte är så svårt att hålla kvar blicken på duken som det borde vara. Man har som hängiven cineast blivit motbjudande härdad. I sig gestaltar 12 Years a Slave ingenting nytt, ingenting som inte visats på bioduken och i TV-serier många gånger förut. Och är det då dessutom ens självpåtagna uppgift att bedöma 12 Years a Slave inte endast som tidsdokument utan som filmkonst, blir följden att man riskerar att låta i det närmaste emotionellt störd.

För det finns alltså ett problem.

Problemet är att 12 Years a Slave strängt taget saknar intrig. Solomon Northrup var slav i 12 år och det är inte svårt att se att filmskaparna noggrant har valt ut alla de enskilt fasansfullaste övergrepp han själv var utsatt för och/eller själv bevittnade under de 12 åren och staplat dem på varandra, det ena efter det andra, utan något egentligt inbördes sammanhang annat än den bakgrundshistoria som alls gjorde att övergreppen förekom. Men här finns ingen intrig som på något intressant sätt förs framåt. Solomon Northrup kidnappas och blir slav och där slutar intrigen. Sedan består filmen av alla de många vedervärdiga övergreppen, i drygt två timmar.

Och det är ett problem. För dels är det alldeles självklart att Solomon Northrup upplevde väldigt mycket mer under sina 12 år som slav och att detta inte kan ha varit ointressant att i någon mån gestalta, dels skulle det ha blivit en bättre film, som filmkonst och inte tidsdokument med en katalog över ohyggligheter betraktad, om man valt att i stället göra filmen ur den synvinkeln.

I min recension av Stephen Daldrys The Reader skrev jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.”

På ett märkligt men motsvarande sätt är den scen som starkast kommer att leva kvar i mitt minne från 12 Years a Slave inte något av alla övergreppen, utan av den sekvens alldeles mot slutet som består endast av en väldig porträttbild på den skräckslagne men sorgset hoppfulle Chiwetel Ejiofor, då han precis pratat med Brad Pitt. Eftersom jag som vanligt satt på första bänkraden, för att i görligaste mån undvika den ohyfsade biopublikens mummel och prassel, kom jag att sitta på ett sådant sätt att Chiwetel Ejiofor såg rakt ned på mig. Jag mötte hans blick. Jag blev som förstenad.

Den här scenen, den sekvensen, som är kanske tio eller femton sekunder lång, blev för mig filmens allra starkaste.

Och den säger ljusår om Chiwetel Ejiofors fantastiska skådespelartalang. I likhet med kollegorna Sir Anthony Hopkins och Kate Winslet har han den sällsynta förmågan att med sitt minspel, med uttrycket i blicken, berätta väldiga mängder av den historia filmen vill förtälja. Inklusive de mängder den inte förtäljer.

Fast den gör ansatser, till och med att berätta något som Chiwetel Ejiofor faktiskt inte berättar med sitt minspel. För i det övergripande temat finns ett annat inbakat, nämligen det att även plantageägaren och hans hustru är fångar i den ohyggliga samhällsordning som betraktar svarta och färgade som själlösa djur, samtidigt som Bibeln predikas för dem och de likt människor uppmanas följa dess påbud (men självklart dess fasansfullare påbud, vilket väl knappast behöver tilläggas). Därför att både slavägaren och hans hustru är i all sin outsägliga grymhet, och i sin inbördes maktkamp som bottnar i hustruns grälla svartsjuka på en av de unga slavflickorna, som hon förstås vet att hennes man regelbundet våldtar, på ett sätt också offer för den ideologi som styr det samhälle de är födda in i. Och det temat är inte ointressant, men det utvecklas aldrig. Fast det finns i alla fall med.

Jag ska tillägga att inget av det de gör på något sätt kan ursäktas med att de själva är ett slags offer för den samhällsordning de fötts in i. Men det är inte ointressant att försöka tränga in i förklaringen till vilka deras motiv är, varför de handlar som de gör. I det borde filmen ha trängt djupare.

Under Oscarsgalan 2014, som i skrivande stund börjar om ungefär 24 timmar, tar 12 Years a Slave Grand Slam.

Men det är inte priset för bästa film den verkligen förtjänar när den hedras med det, utan för bästa manliga huvudroll.

För Chiwetel Ejiofor är vidunderlig.

Kör hårt,
Bellis

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)

november 9, 2010

LEGENDS OF THE FALL av Edward Zwick (1994)
Svensk titel: Höstlegender
Med Anthony Hopkins, Brad Pitt, Aidan Quinn, Julia Ormond, Henry Thomas, Karina Lombard, Gordon Tootoosis, Christina Pickles, Paul Desmond, Tantoo Cardinal, Robert Wisden, John Novak, Kenneth Welsh, Bill Dow, Sam Sarkar, Bart the Bear

Hjärta och smärta. Smäktande stråkar. Våldsam strid. Ond, bråd död. Ädelmod. Sorg. Hjältemod. Motljus. Storslagna naturscenerier. De machomanliga västernidealen.

Det ligger i den amerikanska folksjälen, eller någon annan sådan där klyscha, att gestalta de gamla vilda västern-idealen, eller den förvrängda skrattspegel av dem som Hollywoodversionen utgör, och visa upp den enstörige, tjusige hjälten som är just hjälte trots att han förfärande nog för varje hjälpligt civiliserad, tänkande människa visar sig vara en psykotisk massmördare.

Och så de omvälvande kasten i intrigen. En sådan här film går i vågor. Först är allt väldigt idylliskt och så slår katastrofen till. Därefter visar de stolta, tjusiga, hjältemodiga huvudgestalterna hur stolta, tjusiga och hjältemodiga de är, och då blir det idylliskt i tio minuter igen. Varpå en ny katastrof följer. Och så där håller det på, i vågdalar och vågtoppar, i två timmar eller om det var tre. Det gör det alltid i de här filmerna, för viddernas man, den psykotiske massmördaren, måste framstå som en stolt, tjusig, hjältemodig och – så var det, ja – ädelmodig helylleamerikan som står för alla de rätta idealen, inklusive att man ska vara snäll mot indianer och skjuta allt och alla som inte faller en i smaken. Och trots att man är en vit man skalpera dem man skjuter, för att visa hur vidsynt indiansk och därför fördomsfri man är. (Just det här med att klappa indianer får ses som ett av de mer förljugna utslagen av den hollywoodska skrattspegeln, men man ska för all del lägga märke till att indianerna aldrig är lika tjusiga som den vite hjälten. De är bara ett slags staffagefigurer som han kan vara snäll mot.)

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att flaggviftande, fanatiskt patriotiska rednecks från Mellanvästern hittar något slags identifikationstrygghet i filmer av den här typen. Och tydligen är de rätt många, eftersom de utgör en så pass stor publik att man i Hollywood har råd att producera jättespektakel som Legends of the Fall.

För civiliserade européer framstår spektaklen som dels motbjudande, dels bombastiska, dels outhärdligt, långsamt, malande tråkiga. Och banala.

Och i det här spektaklet blir det inte bättre av att Anthony Hopkins av någon anledning bestämt sig för att spela pajas. I första halvan av filmen gör han en stundtals lyckad men mycket malplacerad parodi på Sean Connery. I andra halvan har han fått en stroke och grimaserar självparodiskt överdrivet och haltar runt med väldigt långt, grått hår som fladdrar som en fana även inomhus.

Alltsammans till smäktande stråkar. I motljus.

Även inomhus.

Kör hårt,
Bellis

MEET JOE BLACK av Martin Brest (1998)

november 6, 2010

MEET JOE BLACK av Martin Brest (1998)
Svensk titel: Möt Joe Black
Med Sir Anthony Hopkins, Claire Forlani, Brad Pitt, Jake Weber, Marcia Gay Harden, Jeffrey Tambor, David S. Howard, Lois Kelly-Miller, Jahnni St. John, Richard Clarke, Marylouise Burke, Diane Kagan, June Squibb, Gene Canfield, Suzanne Hevner

Jag har funderat en lång stund på hur jag ska inleda den här recensionen. Svårigheten består i att Meet Joe Black inte är en film utan fyra.

Det är inte ofta numera som Hollywood består oss med originella, nyskapande intriger. På den punkten överraskar Meet Joe Black med råge. Det känns omtumlande och glädjande.

(Fast innan vi går in på de fyra filmerna, en anmärkning: Meet Joe Black innehåller en scen jag aldrig sett på film tidigare. Det är numera mycket ovanligt. Den utspelas när Brad Pitt och Claire Forlani skils åt ute på gatan efter att ha träffats för första gången, inne på kaféet.)

En av filmerna i Meet Joe Black handlar om en far i övre medelåldern och hans komplicerade förhållande till sina båda vuxna döttrar. Han älskar dem båda men har en mycket uppenbar favorit, den yngre. Den här filmen är väldigt bra, i synnerhet som den svindlande begåvade Sir Anthony Hopkins spelar fadern och den för mig okända men mycket begåvade Claire Forlani spelar den yngre dottern. Marcia Gay Harden är också bra som den äldre dottern. Familjens inbördes relationer gestaltas och utforskas gripande och mycket känsligt.

En annan av filmerna i Meet Joe Black är en hårt vävd intrig om en företagsledare – Sir Anthony Hopkins igen – vars företag utsätts för en hänsynslös insiderattack av hans egen blivande svärson, den yngre dotterns fästman. Intrigspelet i företagets styrelserum är kärvt, övertygande och fängslande, inte minst som Sir Anthony Hopkins även i rollen som företagsledare briljerar. Se på hans kroppsspråk och hans minspel, hör på hans tonfall och diktion. Enastående.

En tredje film i Meet Joe Black handlar om en man som strax före sin 65-årsdag – återigen fadern och företagsledaren Sir Anthony Hopkins – får besök av Döden, som talar om att nu är det snart dags och den enda tid som återstår är den tid som den snart 65-årige mannen förmår intressera Döden som guide i de levandes tillvaro. Döden dyker inte upp i skepnad av Liemannen, utan i skepnad av den kostymklädde Brad Pitt, som därefter inte viker från Sir Anthony Hopkins sida. Det makabra anslaget är både kusligt och humoristiskt, och även om Sir Anthony Hopkins spelar skjortan av Brad Pitt når den senare i så extremt begåvat sällskap vissa egna höjder, dock i en tämligen enkel roll eftersom hans rollfigur är så reserverad.

Den fjärde filmen i Meet Joe Black handlar om hur Döden fullständigt oväntat blir huvudlöst förälskad i en ung, vacker kvinna – Sir Anthony Hopkins yngsta dotter. Det här är den mest absurda och minst lyckade av de fyra filmer som ryms i Meet Joe Black, för som tittare är vi hela tiden medvetna om att det är Döden som den vackra Claire Forlani sig själv ovetande i sin tur blir lika huvudlöst förälskad i och kysser och går till sängs med, vilket inte hindrar filmmakarna från att behandla romansen som vilken smetig Hollywoodromans som helst, med dämpad belysning och smäktande stråkar som ackompanjemang till kärleksmötena. Det känns sjukt. Mycket rimligare skulle ha varit att låta bakgrundsmusiken vara skärande atonal och ljuset smärtsamt strävt.

Fast sammantagna blir de fyra filmerna, som utgör den nästan tre timmar långa Meet Joe Black, originell och fängslande filmkonst. I bildspråk och berättarteknik följer de den vanliga standardmallen à la Hollywood, men det blixtrande originella i att låta fyra så disparata filmer löpa samman i en gör Meet Joe Black till en överraskande nyskapande film, särskilt som man faktiskt inte bara får intrigen att hålla samman alldeles förträffligt utan dessutom hinner med att utforska de fyra filmernas möjligheter och ro dem i hamn.

Alla fyra, men i en.

Och en av dem mindre lyckat, men tre av dem mycket lyckat.

Kör hårt,
Bellis

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)

mars 3, 2010

INGLOURIOUS BASTERDS av Quentin Tarantino (2009)
Med Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz, Eli Roth, Michael Fassbender, Diane Kruger, Daniel Brühl, Til Schweiger, Gedeon Burkhard, Jacky Ido, B. J. Novak, Omar Doom, August Diehl, Denis Menochet, Sylvester Groth, Bo Svensson, Hilmar Eichhorn

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga biroll (Christoph Waltz), Bästa originalmanuskript (Quentin Tarantino), Bästa fotografi (Robert Richardson), Bästa klippning (Sally Menke), Bästa ljudredigering (Wylie Stateman), Bästa ljudmixning (Michael Minkler, Tony Lamberti, Mark Ulano)

Jag tror att ytterst få tittare inser att Inglourious Basterds är en science fiction-film. Den är en alternativvärldshistoria, det vill säga en berättelse om vår värld men utifrån spekulationen att historien tagit ett helt annat förlopp än den gjorde i verkligheten. Det här är en gammal stapelvara inom science fiction-genren, men att filmen är science fiction tvivlar jag på att ens Quentin Tarantino har insett.

Det finns ett problem med Quentin Tarantino, som någon enstaka gång även kan sägas vara hans styrka. Han är den moderna tidens främste kultregissör, vilket kan bero på att han själv är kultfilmsfan. Problemet är att i hans fall utgörs kultfilmerna av B- och C-thrillers ur filmhistorien. På väggen bakom skrivbordet i hans arbetsrum hänger filmaffischen till en gammal B-thriller vars filmfotograf var min far, Andreas Bellis. Quentin Tarantino älskar filmen. Det gör inte min far.

Förmodligen är den här vurmen för gamla B- och C-thrillers olycklig, för Quentin Tarantino envisas med att göra om dem fast med några tusentals liter mer blod än vad som var fallet i förlagorna. Den här gången har han strängt taget gjort en variant på en i och för sig mycket kompetent thriller, en film från 1968 som bäst kan karaktäriseras som en James Bond-film utan humorn och självdistansen, förlagd till andra världskriget – Where Eagles Dare av Brian G. Hutton. Men Quentin Tarantino tar förstås i mycket mer. Och inte bara vad hinkarna med blod beträffar (som dock i ärlighetens namn är färre här än i flera av hans tidigare filmer). Hans något mindre invecklade drama siktar in sig på att ta död på Tredje rikets alla regeringshöjdare, till och med Adolf Hitler själv. Alla på en gång. Det känns typiskt Quentin Tarantino.

Fast trots de rena skräpfilmer Quentin Tarantino gjort – den mycket motbjudande Reservoir Dogs och de plågsamt enfaldiga och bloddrypande Kill Bill vol. 1 och vol. 2 – är det svårt att påstå att han saknar talang. I själva verket har han gjort en, men bara en, helt enastående film, Pulp Fiction. Ur cineastisk synvinkel känns han väldigt mycket som ett one hit-wonder, för han förefaller inte kunna prestera något motsvarande igen.

Men med det sagt är Inglourious Basterds en berättelse som griper tittaren. För stunden. Den är autentiskt spännande, för att ta till en uråldrig men i det här fallet passande klyscha. Det går inte att komma ifrån att Quentin Tarantino håller tittaren i sitt grepp, för man vill helt enkelt veta hur det ska gå och det kan man inte vara säker på eftersom det är en Tarantino-film och man håller på godingarna som man hoppas ska vinna över ondingarna. Och man tycker inte ens att godingarna (en elitstyrka allierade soldater) är särskilt elaka som skalperar sina offer, alternativt slår ihjäl dem med basebollträ. Ur den mycket svartvita synvinkeln blir den här filmen som något slags mer eller mindre lyckad söndagsmatiné för vuxna, men – återigen – med onödigt blodslask. Poängen med att visa utdragna skalperingar i närbild förbigår mig helt.

Roligare är då Quentin Tarantinos enastående förtrogenhet med filmhistorien. Han började som hängiven cineast och jobbade som kassabiträde i en videobutik. Och såg absolut alla filmer han över huvud taget kunde, vilket var bokstavligt talat tusentals och åter tusentals. Och han har ett enastående filmminne. Han kan på rak arm rabbla repliker och i detalj beskriva scener ur hundratals filmer. Han är möjligen vad man skulle kunna kalla en nörd. Men det får den roliga effekten att han i sina egna filmer bakar in ofta kryptiska anspelningar på filmhistorien. Den fyndigaste i Inglourious Basterds tycker jag är när han låter en av rollgestalterna utbrista, om en fiktiv, kvinnlig filmstjärna, Bridget von Hammersmark, som är en av filmens huvudpersoner: ”There is no Dietrich, there is no Riefenstahl, there is only Bridget von Hammersmark.” Här parafraseras den franske filmhistorikern Henri Langlois’ utrop när han på femtiotalet sett ett antal filmer med Louise Brooks: ”There is no Garbo, there is no Dietrich, there is only Louise Brooks.”

Quentin Tarantinos filmer är alltså mer sofistikerade än vad de förefaller vara, men det är knappast en överdrift att påstå att den minoritet av hans publik som förstår det är försvinnande liten. Hans filmhistoriska anspelningar är som sagt – och som väl synes i exemplet ovan – tämligen kryptiska. Jag förmodar att han har hemskt roligt. Han och dem av hans tittare som förstår anspelningarna.

För även en hantverksmässigt ganska välgjord film (med för många pretentiösa och ansträngda kameravinklar och kameråkningar) som Inglourious Basterds är i övrigt snabbt glömd. Den är på intet vis något man inte har sett förut. Tvärtom, eftersom Quentin Tarantino medvetet har gjort ytterligare en film som plagierar och därmed hyllar den sorts thrillerfilmer han själv tycker så mycket om.

På det hela taget känns den rätt intetsägande, trots sådana utmärkta rollprestationer som Christoph Waltz’ och Mélanie Laurents. Fast var det verkligen nödvändigt att tvinga Brad Pitt att prata med en sydstatsdialekt som är så bred att den blir självparodisk, eftersom han inte behärskar den?

Kör hårt,
Bellis

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher (2008)

mars 30, 2009

THE CURIOUS CASE OF BENJAMIN BUTTON av David Fincher (2008)
Svensk titel: Benjamin Buttons otroliga liv
Med Brad Pitt, Taraji P. Henson, Cate Blanchett, Julia Ormond, Faune A. Chambers, Elias Koteas, Donna DuPlantier, Jacob Tolano, Jason Flemyng, Mahershalalhashbaz Ali, Fiona Hale

The Curious Case of Benjamin Button är inte en film. Den är flera. Alla ofullgångna. För i likhet med exempelvis Robert Zemeckis Forrest Gump är det här en episodfilm, men The Curious Case of Benjamin Button hänger inte ihop. De olika episoderna kan tas var för sig, som kortfilmer. Men varje sådan episod är för ofullgången, även som kortfilm, för att i sig bli en bra film. Några av dem är trots det så att säga lovande – skulle filmteamet ha fått för sig att göra en riktig långfilm av någon av de bättre, skulle den ha kunnat bli riktigt bra. Men då vore en förutsättning att den påklistrade gimmicken – en man som föds gammal och dör som spädbarn, som alltså lever baklänges – togs bort.

Filmen bygger på en novell av F. Scott Fitzgerald, men bara nominellt eftersom det känns avlägset att påstå att den gestaltar novellens tema. Det man primärt tagit från novellen är den påklistrade gimmicken.

The Curious Case of Benjamin Button är för lång, den blir stundtals olidligt utdragen och den är inte särskilt välspelad, med ett och en tredjedels undantag – det hela undantaget är Taraji P. Henson, enastående som Benjamins fostermor, och tredjedelsundantaget är Brad Pitt som den mycket gamle och den medelålders Benjamin, det vill säga i ungefär filmens första tredjedel. Sedan går det snabbt utför med Brad Pitts insats. Mycket snabbt. Märkligt nog är Cate Blanchett med, vilket borde garantera i alla fall hantverksmässigt kompetent skådespeleri. Fast hennes rollprestation är blek och till en början så stereotyp att den belastar tittaren med ställföreträdande skamkänslor.

Det som kan förundra är att en så lång film ger upphov till en så kort recension, men det finns uppriktigt sagt ingenting mer att säga om The Curious Case of Benjamin Button.

Kör hårt,
Bellis

MR. AND MRS. SMITH av Doug Liman (2005)

mars 4, 2009

MR. & MRS. SMITH av Doug Liman (2005)
Med Brad Pitt, Angelina Jolie, Vince Vaughn, Adam Brody, Kerry Washington, Keith David, Chris Weitz, Rachael Huntley, Michelle Monaghan, Stephanie March, Jennifer Morrison, Theresa Barrera, Perrey Reeves, Melanie Tolbert

Nasigorgeng, typ. Ni vet, den där indonesiska rätten som i själva verket består av dagens alla överblivna matrester i restaurangköket och som på kvällen, nedskrapade av personalen i en hink, ställs i kylskåpet och följande dag slevas upp när någon beställer ”nasigoreng”.

Fast här är det nasigorgeng på celluloidrester. Först tar vi Prizzi’s Honor av John Huston. Många bitar. Sedan tar vi The War of the Roses av Danny Devito. Många bitar. Och så tar vi valfri actionfilm där allt exploderar hela tiden och där Bruce Arnold Schwarzenegger Willis har huvudrollen. Många bitar. Och så klipper vi ihop alla de många bitarna i mer eller mindre slumpvis utvald ordning och serverar filmnasigorengen Mr. & Mrs Smith av Doug Liman.

Och det gör den här filmen till en film som hoppar likt en av de där jönsarna som tror sig kunna gå på glödande kol men som inte kan och som börjar dansa krigsdans när de försöker. Den vet inte vilken av sina många nasigorgengfötter den ska stå på, för den börjar som ett relationsdrama om ett äktenskap som har gått i stå och den fortsätter som en artificiell historia om två yrkesmördare som råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras yrken och den avrundas som en våldsamt överdriven ka boom-allt-exploderar-och-det-mullrar-jättemycket actionfilm där rollfigurerna utför chockstunts à la James Bond men fullständigt utan den självdistans och humor som är den allt förmildrande omständigheten i de bättre av James Bond-filmerna. Fast slutscenen överraskar, för då är vi tillbaka i relationsdramat och det fascinerande och rätt oväntade är att den dels är fyndig, dels för första gången i filmen visar prov på att Brad Pitt och Angelina Jolie faktiskt kan agera i alla fall lite grann bara de får chansen och till och med fälla rätt roliga repliker med viss känsla för timing.

Vilket inte betyder att det här är en film man bör se eller så.

Kör hårt,
Bellis