Posts Tagged ‘Cary Grant’

THE DESCENDANTS av Alexander Payne (2011)

februari 27, 2012

THE DESCENDANTS av Alexander Payne (2011)
Med George Clooney, Shailene Woodley, Amara Miller, Nick Krause, Patricia Hastie, Grace A. Cruz, Kim Gennaula, Karen Kuioka Hironaga, Carmen Kaichi, Kaui Hart Hemmings, Beau Bridges

INFÖR OSCARSGALAN 2012
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (George Clooney), Bästa manuskript efter förlaga (Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash) Bästa filmklippning (Kevin Tent)

Det finns olika sätt att göra reklamfilm på. En del reklamfilmer är två timmar långa och fulla av staplade klichéer som dysfunktionell familj, svår olycka och död, otrohet, förvecklingar med släkten på grund av ekonomiska spörsmål och de övriga dramatiska bekymmer som drabbat tjusiga huvudrollsinnehavare ända sedan filmkonsten föddes. Vad en reklamfilm gör reklam för varierar dock, förstås. Just The Descendants gör i två timmar mycket övertydlig reklam för dels semesterparadiset Hawaii, dels för George Clooney. Det finns förvisso ytterligare ett antal produktplaceringar i filmen, men de här båda är de främsta och så överskuggande att man kan misstänka att de övriga produktplacerarna har blivit lite sura och möjligen krävt pengar tillbaka.

Kanske går det någonstans att acceptera att tjugofem minuter av The Descendants består av pastellfärgade turistvyer över Hawaii ackompanjerade av hula hula-musik, men det känns svårare att godta att en skådespelare som är så pass begåvad som George Clooney har gått med på att låta sig produktplaceras på det här viset. Möjligen kan man säga att det trots allt visar på en viss integritet, eftersom den oändliga raden närbilder på hans ansikte med viss obönhörlighet avslöjar att han har börjat bli äldre. Han ser fortfarande ut som den typiske, ursnygge filmstjärnan på samma sätt som Cary Grant och Gary Cooper, men har börjat bli lite sliten runt kanterna. Det länder till heder att han inte tvekar att visa det, särskilt i en samtid som är hysteriskt ungdomsfixerad och det främst när det gäller dess stora fixstjärnor.

Men därutöver är The Descendants – precis som reklamfilmer brukar vara – ett förutsägbart staplande av mycket gamla och mycket trötta klichéer, den här gången i form av snyftvarianten. Alltsammans har setts förut. Alltsammans såg likadant ut alla de tidigare hundratals gångerna. Och intrigen var precis densamma då.

Fast George Clooney är som sagt en begåvad skådespelare, så det finns scener där han tänder till och är mycket trovärdig. Trots att han tvingas gestalta gamla klichéer.

Kör hårt,
Bellis

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)

september 7, 2010

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)
Svensk titel: Maratonmannen
Med Dustin Hoffman, Sir Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Martha Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lotte Palfi Andor, Nicole Deslauriers

VISS SPOILERVARNING

Flera scener hade bränt sig fast i minnet, men The Marathon Man är trots det inte en särskilt bra film. Jag såg den första gången när jag var femton år. Nu har jag sett om den. Det är ett tag sedan jag var femton år. Och flera scener hade som sagt bränt sig fast i minnet. Den där Dustin Hoffman blir kidnappad i badrummet, till exempel. Och slutuppgörelsen, där han kastar diamanter omkring sig. Och några till. De scenerna är extremt starka, mycket minnesvärda – men de dyker upp i en film som visserligen blev hyllad när den kom men som inte åldrats särskilt väl. Fast det finns en möjlighet att det kan bero på att så många filmer sedan dess på olika sätt har imiterat The Marathon Man att den i dag känns som en i mängden medan den inte gjorde det då, när den var ny och fräsch. Kanske.

För tänk efter. Hur många filmer finns det egentligen som handlar om gamla överlevande, högt uppsatta nazister från andra världskriget som konspirerar och är onda och har sig i modern tid? Hur många filmer finns det om den oskyldige civilist som blir indragen i deras komplotter? Hur många filmer finns det där de konspirerande nazisterna är så robotaktigt psykopatiska monster att de förefaller vara konstgjorda? Hur många filmer finns det där män i mörka kostymer träffar varandra sent på natten vid en stor, mystisk byggnad kring vilken gatorna alltid ligger öde? Hur ofta blir inte någon av männen i mörka kostymer som träffas vid den stora, mystiska byggnaden så oväntat mördad av de övriga männen i mörka kostymer att man som tittare numera förutsätter att någon av dem ska bli det och alltid får rätt? Och hur många filmer finns det förresten inte där det visar sig att även den huvudrollsinnehavande civilistens allra närmaste ingår i konspirationen?

Dustin Hoffman har alltid sett yngre ut än han är, men det finns filmproduktioner där man demonstrerat en närmast obegriplig övertro på hans ungdomliga utseende. För 39 år gammal, som han var när The Marathon Man spelades in, såg han faktiskt inte ut att vara i riktigt samma ålder som sina tonåriga kurskamrater på college. Kunde man inte ha frångått romanförlagan och låtit honom vara något annat än collegestudent i filmen? Fast bortsett från det gör Dustin Hoffman som vanligt en enastående rollprestation. Han överglänser samtliga övriga skådespelare i filmen, inklusive Sir Laurence Olivier. Och det är nästan lite lustigt, för Dustin Hoffman är ju metodskådespelare och när han under filmens slutsekvens skulle föreställa vara mycket trött och härjad lät han i verkligheten bli att sova på tre dygn. När han dök upp på inspelningsplatsen frågade Sir Laurence honom varför han såg så trött ut och Dustin Hoffman svarade som det var, att han låtit bli att sova på tre dygn för att det skulle se naturligt ut. Varpå Sir Laurence svarade:
”Try acting, dear boy – it’s much easier.”

Dustin Hoffman har ofta hamnat i rollfacket ”den vanlige, civile medborgaren som oskyldig dras in i ruggigheter han egentligen inte är kapabel att klara av, men till slut klarar av i alla fall”. Alltså, samma rollfack som Cary Grant odödliggjorde i vad som är en av Alfred Hitchcocks absolut främsta filmer, North By Northwest. Och den rollen gör Dustin Hoffman nästan alltid, och definitivt i The Marathon Man, enastående bra – dels för att han är en av vita dukens största skådespelare, dels för att han som kortvuxen och med lite barnslig uppsyn rent utseendemässigt lämpar sig väl för rollen som den hygglige, oskuldsfulle mannen på gatan som tvingas in i omständigheter han saknar kontroll över.

Men med det sagt så är The Marathon Man en visserligen intrighård men fullständigt osannolik thriller. Så här går det inte till, men paradoxalt nog kan de flesta tittare trots det en bit in i filmen förutse precis hur det kommer att gå till, eftersom det så länge har gått till så här på film.

Så till exempel kunde det vara intressant att räkna hur många minuter det tar för en ovanligt enfaldig tioåring att komma på vem Dustin Hoffmans flickvän egentligen är. Man undrar om filmteamet på allvar trodde att någon annan skulle låta sig luras på den punkten än just Dustin Hoffman?

Det är lite tråkigt, för jag har fortfarande en mycket bestämd känsla av att The Marathon Man är en lysande film.

Den var ju det bara häromåret, när jag var femton.

Kör hårt,
Bellis

SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)

maj 22, 2010

SEX AND THE CITY av Michael Patrick King (2008)
Med Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davis, Cynthia Nixon, Chris Noth, Candice Bergen, Jennifer Hudson, David Eigenberg, Evan Handler, Jason Lewis, Mario Cantone, Lynn Cohen, Willie Garson, Joseph Pupo

Om man inte råkar vara hängivet förtjust i förutsägbara formelfilmer fulla av kalkonartade klyschor saknas inga fel på Sex and the City. Ganska oväntat är den ändå en sevärd film, ur två mycket specifika och tilltalande synvinklar. För vem skulle ha trott att en formelfilm som Sex and the City faktiskt vågar vara i positiv bemärkelse schablon- och mönsterkrossande?

När den här filmen gjordes var Sarah Jessica Parker 43 år gammal. Kim Cattrall var 52. Kristin Davis var liksom Parker 43 och Cynthia Nixon var 42. Och de är alla kvinnor och de spelar alla var sin huvudroll. Det är om de fyra kvinnorna filmen handlar. Närmare bestämt om dem och deras kärleksrelationer. Och deras sexliv.

Att Sean Connery långt efter fyllda 70 år kunde bli vald till världens sexigaste man av tidningen People och fortfarande göra i princip hur många filmer han ville är inte särskilt märkligt, men av någon mycket beklämmande, könsrollsfördomsfull anledning har den vägen sällan legat öppen för kvinnliga skådespelare. Vid fyllda 35 eller högst 40 har de, med få undantag som Meryl Streep, för det mesta ansetts förbrukade. I alla fall i Hollwyood. Lägg för all del märke till hur mycket yngre exempelvis nämnde Sean Connerys älskarinnor på filmduken är. Har någon sett honom förföra en jämngammal kvinna i någon av de senaste fyrtiofem årens filmer?

Med andra ord känns det väldigt glädjande att en film som handlar om kvinnors sexliv även handlar om medelålders kvinnor. Åldersfascismen är minst lika utbredd som könsrollstänkandet och det känns fräscht att den mest hämningslöst, sexuellt utlevande av kvinnorna är den av dem som är äldst, Kim Cattrall. Det är glatt överraskande för att vara Hollywood, där kvinnor i hennes ålder i normala fall på sin höjd får en kort biroll på tre minuter som farmor som sitter i gungstol vid eldstaden och stickar.

Och så är hon ju urläcker dessutom, betydligt läckrare än många av sina yngre kollegor i branschen.

Att få se en film uppvisa något så i verkligheten självklart men i Drömfabriken genom nästan alla decennier otänkbart som att de flesta kvinnor i medelåldern eller för den delen högre ålder än så inte är mumifierade lik utan i högsta grad levande och spirituella och, inte minst, sex- och levnadsglada, känns uppfriskande. Och glädjande. Så det är lite synd och det blir liten bock i marginalen för att samtliga kvinnor i filmen spelar rollfigurer som är ett par år yngre än de själva. Varför det? Varför dra av ett par år på rollfigurerna?

Fast helt oväntat spränger Sex and the City en annan ram också. För visserligen är det här en fullständigt förutsägbar formelfilm med standardintrig 1A för må bra-filmer om kärlek med lite trubbel mellan början och slutet, det vill säga någonstans i mitten, men samtidigt och förbluffande nog distanserar den sig från och driver med sina egna klyschor. Den är gjord med märkbart ironisk glimt i ögat. Det känns också fräscht. Och en replik som Kim Cattralls när hon får höra att Sarah Jessica Parker ska gifta sig är en modern variant av den sorts replik som Cary Grant, vars rollgestalt i filmen Arsenic and Old Lace var författare till boken Mind Over Matrimony, skulle ha kunnat fälla: ”I don’t really believe in marriage. Now, Botox, on the other hand, that works every time.” Och samtidigt är den repliken ett klockrent exempel på distansen till och driften med klyschorna.

Fast Sex and the City är förstås inte en minnesvärd film. Jag har aldrig sett något avsnitt av TV-serien och vet därför inte hur filmen förhåller sig till den, men som film betraktad är Sex and the City ytligt, enkelt fluff. Snabbt bortglömd, lättviktig, förutsägbar, banal underhållning för stunden. Och den är för lång. Den borde ha varit en och en halv timme i stället för nästan två och en halv, för den håller inte för det längre formatet.

Men den har två försonande drag som gör den om inte minnesvärd så i alla fall sevärd. I alla fall om den medför att det gradvis blir allt vanligare att medelålders eller för den delen äldre kvinnor även de får tillstånd att vara levnadsglada och ha kärleks- och sexliv i Hollywoodproduktioner.

Kör hårt,
Bellis

ARSENIC AND OLD LACE av Frank Capra (1944)

maj 9, 2010

ARSENIC AND OLD LACE av Frank Capra (1944)
Svensk titel: Arsenik och gamla spetsar
Med Cary Grant, Peter Lorre, Josephine Hull, Jean Adair, John Alexander, Raymond Massey, Priscilla Lane, Garry Owen, Jack Carson, Grant Mitchell, Edward McNamara, James Gleason, Edward Everett Horton

Det borde ha varit James Stewart.

Cary Grant var trots sin mångsidiga begåvning inte riktigt rätt för den här rollen. Han var bra på komedi, men inte screwball-komedi. Med sin världsvant eleganta utstrålning och sitt klassiska filmstjärneutseende övertygar han inte riktigt när han ska spela överdriven screwball-komedi, med rullande ögon, sprattlande armar och röst som går upp i falsett och spricker. Det är inte Cary Grant och han klarar det inte riktigt.

Det skulle nog inte James Stewart ha gjort heller. Men han skulle ha spelat den här rollen på ett annat sätt och han skulle ha varit mer övertygande som halvt tafflig, halvt världsvant elegant. Cary Grant klarar bara det senare. Frank Capra har fått honom att spela över. Halvt tafflig finns inte i hans register. Det finns något slags anledning till att han var påtänkt som James Bond, men tackade nej för att han ansåg sig vara för gammal och därmed gav rollen till Sean Connery.

Arsenic and Old Lace bygger på en teaterpjäs, och det märks. Den är – medvetet – mycket teatralisk och utspelas nästan enbart i ett enda scenrum, två gamla ogifta systrars vardagsrum. Och så handlar den om psykotisk sinnessjukdom och seriemord. Med andra ord känns filmens tema kanske inte omedelbart ägnat att få särskilt många att skratta, men accepterar man det fullkomligt artificiella upplägget går det trots viss inledande skepsis mot en del av överdrifterna knappast att göra annat än kapitulera tjugo minuter in i filmen. Intrigen är lika tät och sammanhållen som i en hårdvävd thriller, men skickligt vinklad till screwball-komedi på ett sätt som få förutom Frank Capra skulle ha klarat av att genomföra. Jag vet inte hur många gånger jag har sett Arsenic and Old Lace, men jag vet att jag fortfarande bara rycks med och inte kan låta bli att tycka att det är roligt. Det här är komedi av bästa fyrtiotalsmärke, men med en 180-gradig helomvändning eftersom värmen bygger på att man inte bortser ifrån utan närmast bejakar att de båda näpna gamla fröknarna är seriemördare som tar livet av helt oskyldiga människor och att deras mer moraliskt anfrätte systerson, Cary Grant, väldigt snabbt tar deras parti även om han försöker få stopp på deras lilla hobby.

Oväntat och mycket lyckat är greppet med den ojämförlige, glosögde Peter Lorre som plastikkirurgen doktor Einstein och hans boss, spelad av Raymond Massey men gång på gång misstagen för Boris Karloff. Som denne såg ut när han spelade Frankensteins monster. Av goda skäl.

Fast det är klart att Arsenic and Old Lace trots ett ovanligt inslag av den sorten är formelfilm. Mängder av osannolika förvecklingar, extremt liten trovärdighet, människor som beter sig fullkomligt förryckt (vilket gäller även flera av dem som inte är psykotiskt sinnessjuka), artificiella situationer – och, vilket man som tittare ofelbart hela tiden återkommer till, helt enkelt roligt. Medryckande roligt. I högt, mycket energiskt tempo. Ibland farsartat, ibland sofistikerat.

Arsenic and Old Lace är en av filmkomedins stora klassiker och även om den på grund av sitt tema saknar den stora – och ibland sötsliskiga (de gånger han inte träffade riktigt rätt), men ofta mycket övertygande – hjärtevärme som kännetecknar den väldiga merparten av Frank Capras filmer, står den skyhögt över de allra flesta screwball-komedier.

Och vid närmare eftertanke är det till och med ibland rätt roligt att se Cary Grant rulla med ögonen och sprattla runt genom huset.

Just för att han är Cary Grant och det passar honom så illa.

Fast det borde ha varit James Stewart, som med sitt godmodiga, bortkomna och gemytligt saktmodiga manér försökte förklara för en vansinnig omvärld varför den inte får bete sig som den gör.

Kör hårt,
Bellis

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)

april 9, 2010

FROM RUSSIA WITH LOVE av Terence Young (1963)
Svensk titel: Agent 007 ser rött
Med Sean Connery, Lotte Lenya, Eunice Gayson, Daniela Bianchi, Pedro Almendariz, Robert Shaw, Lois Maxwell, Desmond Llewelyn, Bernard Lee, Anthony Dawson, Walter Gotell, Vladek Sheybal, Peter Madden, Francis De Wolff, Nadja Regin, Aliza Gur

Det är Eunice Gayson. Inte Maud Adams.

Som varit Bondbrud två gånger, alltså. Jag har aldrig sett någon skriva om det någonstans och själv upptäckte jag det inte förrän nu, när jag såg om From Russia With Love för kanske tredje eller fjärde gången. Jag har inte tänkt på det tidigare. Men den första Bond-filmen, Dr. No, och den andra, From Russia With Love, är väl sammanlänkade.

Maud Adams är visserligen med i både The Man With the Golden Gun av Guy Hamilton och Octopussy av John Glen, men det finns två invändningar mot att hon ska ha varit Bondbrud två gånger.

För det första är hon inte regelrätt Bondbrud, i alla fall inte i Octopussy. Där är hon skurken. Men till det kommer att hon, till skillnad från Eunice Gayson i rollen som Sylvia Trench, inte spelar mot Bond. James Bond.

Sean Connery.

Fast även om allt detta stämmer är det också ett exempel på den sorts recension man i normala fall består en James Bond-film. Här på Kinematografi finns en genomgång, i form av recensionen av Dr. No, av vad som utgör en James Bond-film. Läs den nu. Friska upp minnet.

Och när det är gjort, övergår vi till From Russia With Love…

…som skiljer sig från alla andra James Bond-filmer. Som *film* betraktad kan den vara den bästa i serien. Om det även gör den till den bästa av James Bond-filmer är inte lika självklart, eftersom en James Bond-film bör innehålla alla de intrigelement som räknas upp i nollnollsju-punktslistan i recensionen av Dr. No.

Å andra sidan inser jag att ska man rekommendera en enda James Bond-film till någon som i övrigt inte är intresserad av den här sortens visserligen humoristiskt självdistanserade men dock actionfilmer, så blir det From Russia With Love – som i stället är en elegant thriller.

Jag kom flera gånger på mig med att tänka på Alfred Hitchcock. Hela den långa tågresan i From Russia With Love, där nerverna spänns alltmer för varje minut som går och där tågets roterande hjul flera gånger ligger infällda i en bild av en karta för att visa hur tåget rusar fram över kontinenten, är i princip en hedersbetygelse till Alfred Hitchcock. Ett direkt citat följer därpå, när Sean Connery springande över en bergsplatå jagas av en flygande helikopter. Scenen är direkt hämtad ur Alfred Hitchcocks förmodligen förnämsta film, North by Northwest. I original föreställer den Cary Grant jagad av ett växtbesprutningsplan på ett majsfält. Det känns talande att Cary Grant ursprungligen var påtänkt som James Bond men själv ansåg sig för gammal och tackade nej, varför rollen i stället gick till den då i filmvärlden nästan helt okände Sean Connery.

From Russia With Love, den andra av James Bond-filmerna, saknar många av de standardkomponenter som i princip och till helt nyligen ingått i alla filmer i serien, men är en elegantare och trovärdigare thriller. Den är inte alls så självdistanserad som de övriga, men å andra sidan stundtals autentiskt både exotisk och nervpåfrestande. Scenerna från Konstantinopel känns exotiska än i denna dag, besöket i zigenarlägret är både färgstarkt och väldigt mycket James Bond, tågresan är utan tvivel en av filmhistoriens stora, mycket välspelade thrillersekvenser och när de övriga actioninslagen – jakter med helikopter och motorbåt, följda av mordförsök – inträffar känns de alla betydligt trovärdigare än motsvarande scener i de övriga Bond-filmerna. Eftersom From Russia With Love – med sin eleganta signaturmelodi, sjungen av Matt Monroe, och sina utsökta förtexter (inte oväsentliga i sammanhanget) – är just en trovärdig thriller snarare än en självdistanserad action-extravaganza.

Här görs ingenting som en välutbildad kommendörkapten och hemlig agent, eller för den delen professionella skurkar, inte faktiskt skulle kunna göra. Och intrigspelet känns, om man accepterar S.P.E.C.T.R.E., övertygande även det. Det här är kalla kriget. Det här är västvärlden mot Sovjetimperiet. Det här är de båda sidornas säkerhetstjänster i oupphörlig kamp mot varandra.

Och det här är Sean Connerys egen favorit bland James Bond-filmerna.

Och som om det inte vore nog spelas den utsökt motbjudande, i hemlighet avhoppade chefen för ryska säkerhetstjänsten S.M.E.R.S.H. – Rosa Klebb – av Lotte Lenya. Ja, den Lotte Lenya. Sjörövar-Jenny från Tolvskillingsoperan, en gång gift med Kurt Weill. Den Lotte Lenya vars insjungning av en av världshistoriens autentiskt stora sånger, Mack the Knife, måste sägas vara det original mot vilka alla andra ska jämföras. Och i de flesta fall befinnas vara undermåliga.

Och vad James Bond-filmerna beträffar befinnes nästan – om än inte riktigt – alla vara undermåliga i jämförelse med From Russia With Love.

Kör hårt,
Bellis

THAT TOUCH OF MINK av Delbert Mann (1962)

juli 1, 2009

THAT TOUCH OF MINK av Delbert Mann (1962)
Svensk titel: Älskling, jag ger mej!
Med Cary Grant, Doris Day, Gig Young, Audrey Meadows, John Astin, Alan Hewitt, John Fiedler, Willard Sage, Jack Livesey, Mickey Mantle, Roger Maris, Yogi Berra, Joey Faye, Dick Sargent

SPOILERVARNING

Det var alltså det här Cary Grant gjorde i stället för att bli James Bond.

När Dr. No skulle spelas in erbjöds han rollen, men tackade nej eftersom han själv ansåg sig för gammal. Nu skulle Cary Grant trots det ha blivit en bättre James Bond än alla som spelat rollen förutom den skådespelare som tack vare hans nej kom att göra det, Sean Connery.

Så vi ska förstås vara tacksamma.

Men med tanke på att That Touch of Mink kom samma år som Dr. No var det alltså detta Cary Grant gjorde i stället för att bli James Bond.

Milda makter.

Nåväl, det finns i alla fall en väldigt snygg produktplacering en bit in i filmen. Doris Day sitter ensam i ett PanAm-plan och här får man se hur det tidiga sextiotalets trafikflygplan såg ut i kabinen. I alla fall PanAm:s. I turistklass. Två stolar i varje rad, mycket bredare än dagens. Något som även fick kabinen att se luftigare och rymligare ut. Ryggstöden var uppenbarligen mycket bättre stoppade och därför mjukare än på dagens stolar. Dessutom rakare och något lägre, vilket gjorde stolarna mer fåtöljlika.

Flygplanet återkommer senare i filmen, då i en snygg sekvens under en nightflight.

PanAm gör en elegant produktplacering till. När Doris Day är framme på Bermuda står en av deras miniflygbussar utanför hotellet, vilket betyder att de 1962 hade vad man får förmoda var gratis skytteltrafik till flygplatsen. Det tror jag faktiskt inte att de har längre.

Kör hårt,
Bellis

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)

mars 4, 2009

AUTUMN IN NEW YORK av Joan Chen (2000)
Svensk titel: Höst i New York
Med Winona Ryder, Richard Gere, Anthony LaPaglia, Elaine Stritch, Vera Farmiga, Sherry Stringfield, Jill Hennessy, J. K. Simmons, Sam Trammell, Mary Beth Hurt, Toby Poser, George Spielvogel III, Ranjit Chowdry

Hösten är min favorit bland årstiderna. Trädens prakt, den höga, kristallklara luften, det matta solskenet – hösten är den årstid jag aldrig missar i Sverige. Och ska jag någonstans under de sista veckorna i september eller under oktober måste det bli ett annat land på nordliga breddgrader, med höst.

New York – mer specifikt Manhattan – är en av de städer jag älskar högst i världen. Jag brukar kalla Manhattan för världens huvudstad, eftersom det är svårt att hitta någon stad som är mer stad än just Manhattan. Men för all del – vi kan säga hela New York.

Så kombinationen höst och New York är storslagen, även om New York råkar ligga på samma breddgrad som Athen. I New York blir det höst. På riktigt. De har rätt slags träd, till exempel. Och med sina väldiga skyskrapor är stadslandskapet i New York – mer specifikt på Manhattan – ett av de vackraste landskapen i världen, alla kategorier.

Med andra ord innehåller den här filmen ett antal vackra scener från hösten på Manhattan. Träden klädda i all sin prakt, Manhattans skyskrapor i bakgrunden.

Men här finns ett problem. För i förgrunden noterar man plötsligt Richard Gere. Nu är skönheten och magin som bortblåsta. Hur någon kan få för sig att ödelägga något så storslaget som höstscenerier från New York med Richard Gere övergår mitt förstånd och när man inser att de dessutom har skänkt honom flera miljoner dollar för att han ska träblocka sönder de här praktfulla scenerna blir man nästan andfådd. Det nyper i hjärtat.

Vilket kanske på sitt sätt är passande, för den här filmen spelar på alla hjärtesträngarna. Ganska bokstavligt talat, faktiskt, för den i vanliga fall lysande men i den här filmen hemska Winona Ryder lider i filmen av en dödlig hjärtsjukdom. Och kring det kretsar intrigen. Men den griper inte, för Winona Ryder är alldeles enastående miscast mot Richard Gere; inte ens hon lyckas gjuta liv i en roll mot det här osannolika träblocket, som får Clint Eastwood att framstå som lika sprattlig som Jerry Lewis.

Fast det förstås, intrigen kretsar även kring att Richard Gere är kvinnotjusare. Vilket någon kvinnlig läsare gärna får förklara för mig, för jag kan min själ inte förstå vad någon enda kvinna skulle kunna tänkas se hos Richard Gere. Minst av alla den mycket vackra, enastående begåvade (i vanliga fall) Winona Ryder. (Se henne i ”Reality Bites”, där hon nog gör sin bästa rolltolkning – kanske.) Jag kan mycket väl förstå vad kvinnor – och män lagda åt det hållet – ser hos Sean Connery eller Jack eller Cary Grant eller George Clooney eller Al Pacino eller Robert de Niro eller Willem Dafoe eller Gregory Peck eller Clark Gable (hm, nej, vänta, kanske inte) eller Humphrey Bogart eller… nå, ni förstår.

Men Richard Gere?! Richard Gere?!

Vilket gör den här hjärtesnörparen till en katastrof. Att alla som har sett minst tio filmer i sitt liv har sett intrigen sju gånger är i sig möjligen illa nog, men behöver ju inte vara något problem – inte alltid. Flera av tidens stora filmer har haft en många gånger tidigare upprepad intrig, men ändå blivit stora filmer. Av andra skäl eller helt enkelt för att de gestaltat intrigen bättre än någon av föregångarna.

Möjligen skulle det till och med ha kunnat bli fallet här.

Om inte någon fått för sig att sätta ihop den moderna filmhistoriens mest omaka och minst övertygande par, Richard Gere och Winona Ryder.

Bara tänk tanken, ni som inte har sett filmen – får den er inte att rysa?!

Om inte, se filmen.

Kör hårt,
Bellis