Posts Tagged ‘Charles Dickens’

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

december 26, 2015

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis

SCROOGE av Henry Edwards (1935)

januari 27, 2014

SCROOGE av Henry Edwards (1935)
Med Seymour Hicks, Donald Calthrop, Barbara Everest, Philip Frost, Robert Cochran, Mary Glynne, Gary Marsh, Oscar Asche, Marie Ney, C. V. France, Athene Seyler, Maurice Evans, Mary Lawson, Eve Gray, Morris Harvey, D. J. Williams, Margaret Yarde, Hugh E. Wright, Charles Carson, Hubert Harben

Jag vågar misstänka att julevangeliet i Bibeln är nästan lika känt som julberättelsen A Christmas Carol – på svenska som En julsaga – av Charles Dickens. Och det är min själ bra arbetat av Bibelns julevangelium, för Charles Dickens berättelse är inte bara utan tvivel hans mest kända, utan trots sin jämförelsevis ringa längd en av världslitteraturens gigantiska superklassiker. Av goda skäl.

Hur många gånger A Christmas Carol har filmatiserats har jag ingen aning om och jag tror inte att någon pålitligt komplett lista finns. Bara det faktum att berättelsen blott två månader efter det att den först publicerats i december 1843 gick för fulla hus som åtta helt olika, samtidiga teateruppsättningar i London ger väl en fingervisning om både hur enastående klockrent och hur djupt den slog an. Och det har den gjort oavbrutet sedan dess. Översatt till oräkneliga språk har den aldrig varit ur tryck ens en enda dag, den är iscensatt för teatern och filmen otaliga gånger, den är gjord som radioteater och TV-filmatiseringar okänt antal gånger, och så vidare, och så vidare.

Själv försöker jag, och lyckas så gott som alltid, sedan ett tjugotal år få med A Christmas Carol i någon version vid varje års julfirande. Genom att läsa om Charles Dickens, se en teaterföreställning, höra en radioteaterversion, eller se en filmatisering.

Sinsemellan varierar filmatiseringarna, som är vad vi koncentrerar oss på här på Kinematografi, förstås väldigt mycket. Scrooge – titeln efter berättelsens huvudfigur, den misantropiske, sjukligt snåle penninghajen Ebenezer Scrooge – av Henry Edwards är i sammanhanget besynnerlig. Om det vore så att man spelade in en films scener i kronologisk ordning – vilket man förstås inte gör – skulle det vara lätt att få för sig att man precis halvvägs genom Scrooge bytte regissör och kanske filmteam, skådespelarna undantagna, för kontrasten är så stor att det nästan ser ut som om två olika filmer – den första halvan av den ena, den andra halvan av den andra – av någon obegriplig anledning klippts ihop.

Första halvan av Scrooge är närmast en katastrof. Seymour Hicks passar inte alls i rollen, skådespeleriet är oförlåtligt teatraliskt och artificiellt, kameraarbetet och scenografin milt uttryckt undermåliga, och budgeten känns oförlåtlig liten – man har inte ens råd att hänga på en gubbe några kedjor och låta honom spela Jacob Marleys ande då denna kommer på besök hemma hos Ebenezer Scrooge, utan nöjer sig med en röst som låter meddela att endast Scrooge kan se honom. Jag började faktiskt något tappa tålamodet, men så plötsligt, nästan precis mitt i filmen, dök den innevarande julens ande upp, och allt förändrades som i ett klockslag. Nu fanns där Charles Dickens 1800-tals-London i all sin expressionistiska fattigdom och misär, med tandlösa ansikten som i flammande skuggspel nästan ser ut att tränga ut genom duken, och all den bottenlösa cynism som fattigdomen och för den delen en illa omtyckt penninghaj som Ebenezer Scrooge för med sig. Men här fanns också, utan att för en sekund slå över i drypande sentimentalitet, den gripande julglädjen hemma hos Scrooges kontorsslav Bob Cratchit och hans familj, en julglädje kretsande kring hans lille lytte son Tiny Tim. Och hela andra halvan av filmen visar sig vara en välgjord, suggestiv, glädjeframkallande hyllning till julen och mänsklig välvilja och generositet och gemenskap, den hyllning som Charles Dickens berättelse ju(l) är.

Fast ärligt talat är Seymour Hicks aldrig riktigt lyckad som Ebenezer Scrooge, medan däremot Donald Calthrop kan vara den mest lysande Bob Cratchit som finns på filmduken. Jag är inte säker, men det kan vara så.

Tiden då filmen gjordes förklarar förmodligen den infogade och i berättelsen helt malplacerade scen i början där ett sällskap höjer en skål för drottningen – de annalkande orosmolnen kan för dåtidens filmskapare ha motiverat en sked patriotism, även om det blir inkongruent eftersom Storbritannien på 1930-talet hade en kung – men bortser man från det och om man medveten om att filmen halvvägs in lyfter enormt, så är den här filmversionen av världens mest kända julberättelse något att ha i åtanke inför det här årets julfirande.

Jag vet.

I skrivande stund är det mycket långt kvar, för vi har helt nyligen avslutat det senaste julfirandet. Tjugondedag Knut är bara runt hörnet, precis bakom oss.

Men det blir julafton igen.

Så på julaftonskvällen år 2014 – eller varför inte på juldagen, då ju britterna firar jul och då filmens julfirande utspelas? – kan man fortsätta julfirandet på ett alldeles förträffligt sätt genom att se Scrooge från 1935.

Fast vi väntar till dess med att önska God Jul.

Kör hårt,
Bellis

SANTA CLAUS CONQUERS THE MARTIANS av Nicholas Webster (1964)

december 28, 2013

SANTA CLAUS CONQUERS THE MARTIANS av Nicholas Webster (1964)
Svensk titel: Jultomten fixar allt!
Med John Call, Leonard Hicks, Vincent Beck, Bill McCutcheon, Victor Stiles, Donna Conforti, Chris Month, Pia Zadora, Leila Martin, Charles Renn, James Cahill, Ned Wertimer, Doris Rich, Carl Don, Ivor Bodin, Al Nesor, Josip Elic, Jim Bishop, Lin Thurmond, Don Blair

Santa Claus Conquers the Martians är förmodligen på sitt sätt en väldigt smart film, för den gör sig själv immun mot så gott som varje tänkbar, kritisk infallsvinkel. Det står nämligen alldeles uppenbart att inte en enda person som var inblandad i den här filmproduktionen kan ha haft några som helst allvarliga ambitioner med filmen och att hela tanken var att ha väldigt skoj medan man för en förvisso mycket låg men dock budget stojade i filmstudion i några veckor.

Det kan väl i och för sig kännas ganska sympatiskt och jag tror att filmen dessutom kan vara rätt skojig för mycket små barn eller i alla fall kunde vara det i mitten av det sextiotal då den tillverkades. I dag är de mycket små barnen sannolikt för bortskämda med svindlande specialeffekter i 3D och till och med grafiken i sina datorspel för att riktigt kunna leva sig in i Santa Claus Conquers the Martians, med sina som tiden påbjöd i sådana här lågbudgetsammanhang svajande specialeffekter av papier maché.

Kan man över huvud taget säga något mer om Santa Claus Conquers the Martians?

Låt se.

Jo, det är ju lite roligt att det finns en direkt bugning till Walt Disneys klassiska, tecknade kortfilm där vi får besöka tomten i hans verkstad, den som visas i svensk TV varje julafton. Även här får nämligen tomten ett flygplan i munnen när alla leksaker svirrar omkring, även om leksakerna i det här fallet svirrar omkring av ett helt annat skäl än i Disneys film.

Man skulle eventuellt också kunna nämna att det känns lite malplacerat när tomten i slutet av en arbetsdag med många tillverkade leksaker som lärospån till närvarande barn utbrister ”Another day, another dollar”, men det ska förstås ses som inpetad propaganda för The American Way of Life – även om tomten ju alltså inte tjänar några dollar på sina leksaker. Men i alla fall.

Det går att anstränga sig för att hitta på något mer att säga om Santa Claus Conquers the Martians, men för att det som sägs inte ska bli ansträngt i sig går det kanske att nöja sig med att konstatera att det finns väldigt många bättre julfilmer att visa barnen – och då helst någon av de lyckade filmatiseringarna av Charles Dickens berättelse A Christmas Carol, på svenska En julsaga – och att inte ens de riktigt hängivna science fiction-fansen behöver bry sig om att ägna tid åt att leta rätt på och se filmen om hur jultomten kidnappas av marsianer.

Kör hårt,
Bellis

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)

april 17, 2010

ANNIE HALL av Woody Allen (1977)
Med Dianne Keaton, Woody Allen, Tony Roberts, Jonathan Munk, Carol Kane, Paul Simon, Christopher Walken, Shelley Duvall, Colleen Dewhurst, Donald Symington, Mordecai Lawner, Joan Neuman, Truman Capote

Vad börjar man med att säga om Annie Hall?

Kanske att hon gestaltas av en skådespelerska, Dianne Keaton, som gör henne så naturligt trovärdig att hon blir påtaglig. Levande. Som tittare lär man känna Annie Hall. Den här sortens rollprestationer är svåra att göra utan att dominera sönder en film, men Dianne Keaton har en precisionskänsla som är millimeterexakt och slår in precis den närvarokänsla på duken som krävs för att hon sin förbluffande klockrena insats till trots inte ska överglänsa den – avsiktligt – bleke och nervöse Woody Allen, som för övrigt och trots att han är en av tidens stora filmskapare inte är en lika begåvad skådespelare som Dianne Keaton.

Fast det gör inget. För i Annie Hall matchar han henne perfekt. Osäkra, intellektuella människor som ser sig angripna i både stort (hans tolkning av snart sagt hela tillvaron som anti-semitisk, som går så långt att han uppfattar ”you’ve” som ”Jew”) och smått (där han kan ta en oskyldig kommentar från flickvännen som ett frontalangrepp) framstår även i verkligheten inte så sällan som udda och ryckigt nervösa. Den här sortens roll gör Woody Allen utmärkt och det är svårt att inte få intryck av att han i själva verket spelar sig själv.

Vad säger man mer om Annie Hall?

Att det sannolikt inte finns någon annan film i historien som varit så full av metaberättande och som samtidigt fungerat så förbluffande väl. Balansen i Annie Hall är perfekt, trots att bara en femtedel så mycket metaberättande i händerna på en bara något sämre manusförfattare och regissör än Woody Allen skulle ha blivit en katastrof. Och han metaberättar på flera sätt – i princip alla, tror jag, som man över huvud taget kan använda sig av på film. Han besöker i vuxen ålder à la Dickens Scrooge scener från barndomen tillsammans med tittarna (fyndigt och grällt pastellfärgade och komiskt överdrivna och därmed väl gestaltade som just minnen), han vänder sig då och då mot tittarna och talar direkt till oss, och så vidare. Sätten i filmen är många. Dessutom gör Annie Hall – filmen, alltså, inte rollgestalten – tvära kast i tiden. Inledningen på Dianne Keatons och Woody Allens förhållande kommer till exempel först efter det att tittarna fått följa själva förhållandet en lång stund och ytterligare ett exempel är att filmen inleds med att förhållandet är över, för att sedan både besöka Woody Allens barndom, filmens nu, och omgående därefter förhållandet. Och så vidare.

Allt det här låter förmodligen mycket sjuttiotalsestetiskt. Det är det också. Annie Hall är en film vars formspråk dels är mycket europeiskt (vilket är utmärkande för Woody Allen, som är något så märkligt som en amerikansk filmskapare – dock inte verksam i Hollywood, utan i New York – med mycket gemensamt med Eric Rohmer, Ingmar Bergman och Jacques Tati (!) och nästan inget alls med sina landsmän), dels mycket sjuttiotalsestetiskt. Men tidlöst sjuttiotalsestetiskt, för Annie Hall fungerar lika både trivsamt och insiktsfullt i dag som då den gjordes.

Vad menar man när man säger det om Annie Hall?

För det första att den är en av filmhistoriens bästa komedier med allvarlig klangbotten. Det här är helt enkelt enastående bra film – själv tycker jag nog att det är Woody Allens bästa film någonsin – och som de flesta stora komedier spelar den mot en resonansbotten av tragedi. Själva tillvarons tragedi, som inte minst får Woody Allen att utbrista: ”I feel that life is divided up into the horrible and the miserable.” Eftersom det ju som sagt även är komedi.

För det andra att dess tema, som är berättarkonstens allra äldsta – kärleksrelationen mellan kvinna och man – behandlas insiktsfullt, allvarligt, komiskt och mycket modernt och därför för vår tid relevant, och ur flera olika synvinklar. De allra flesta av oss kommer att känna igen sig, de allra flesta av oss kommer att få Woody Allens infallsvinklar på problem i parrelationer som vi själva har upplevt flera gånger, stundtals dråpligt roligt men aldrig förnedrande presenterade. Woody Allen gör hela filmen med glimten i ögat, men aldrig utan medkänsla med sin egen rollfigur, Alvy Singer, och Dianne Keatons, titelns Annie Hall.

För det tredje att Annie Hall – filmen – är mycket trivsam, på det sätt som gör att man som tittare försjunker i den och glömmer bort att tänka på särskilt mycket annat än att bara leva med, leva med i handlingen och leva med Alvy Singer och leva med Annie Hall. Och leva med i sitt eget igenkännande, med sina egna erfarenheter som delvis återupplevs i sällskap med de här båda parrelationskämpande människorna på duken.

För det fjärde att Woody Allens sarkastiska parodi på det förhärskande, ganska ansträngt intellektuella – i Europa så gott som alltid vänstervridna – klimat som omgärdade både utövarna och betraktarna (oavsett konstform) under merparten av sjuttiotalet är så träffsäker att den i sig utgör en ögonöppnande och mycket rolig kommentar. Parodin genomsyrar en lång rad av filmens scener, men på sjuttiotalet var det förmodligen inte många förutom Woody Allen som skulle ha kommit på att fälla exempelvis den här repliken om fotokonsten på något annat än mördande allvar: ”You need a set of aesthetic guide lines to put it in social perspective, I think.”

Jag gapskrattade när jag hörde honom nervöst mumla fram det här, redan medveten om att Dianne Keaton tycker att han kväker ur sig innehållslösa fraser för att rida på sina höga, intellektuella hästar men oförmögen att hejda sig trots att hon redan har uttryckt saken mycket klarare: ”You mean, whether it’s, uh, a good photo or not?”

Och visst är det vad han menar. Men så kan man inte uttrycka sig på den sjuttiotalsestetiska, överspända kulturelitsjargongen.

Och det såg och sarkastiskt parodierade Woody Allen redan då, 1977. När jargongen var förhärskande, i synnerhet i kretsar som hans.

Samtidigt är Woody Allens rollfigur en autentisk intellektuell som i vanliga fall genomskådar dravel av det där slaget trots att det är sjuttiotal, men som när det gäller somliga ämnen – döden, till exempel – är för nördig för att inse att han själv går i fällan.

Finns det något anekdotiskt relevant att säga om Annie Hall?

Jo, det också. Filmen belönades med fyra Oscarstatyetter. Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll, bästa originalmanus. Dessutom var Woody Allen nominerad för bästa manliga huvudroll.

För både bästa regi och bästa originalmanus skulle Woody Allen själv ha gått upp på scenen och hämtat statyetten.

Det gjorde han inte.

För Oscarsgalan 1978 gick av stapeln samma veckodag som han alltid spelar klarinett på sin stamkrog i New York, för att han tycker det är skojigt. Det är inte något han gör för att livnära sig och inget han får betalt för, men han gillar att jamma med de besökande jazzbanden.

Det gjorde han den kvällen 1978 också.

Kör hårt,
Bellis

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)

mars 15, 2009

THE THOMAS CROWN AFFAIR av John McTiernan (1999)
Svensk titel: Äventyraren Thomas Crown
Med Pierce Brosnan, Rene Russo, Faye Dunaway, Dennis Leary, Ben Gazzara, Frankie Faison, Fritz Weaver, Charles Keating, Mark Margolis, Michael Lombard, Bill Ambrozy, Michael Bahr, Joe H. Lamb, James Saito

Det här var inte meningen. Men dem av er som har läst min gode vän John-Henris kommentar till min recension av originalet förstår säkert varför jag inte kan låta bli att citera honom och dessutom uppskattar att han använder mitt begrepp refake. Nota bene att min recension skrevs innan jag fick John-Henris kommentar. Här är John-Henri:

”Härom veckan gick John McTiernans idiotiska och förolämpande onödiga refake från 1999 med Pierce Brosnan och Catherine Banning på en eller annan TV-kanal, och föranledde sonen Daniel, 14, att uttala sitt missnöje med den tråkiga och oengagerande historien.”

/John-Henri menar Rene Russo, inte Catherine Banning. Den senare är rollfiguren i filmen./

Och här är min recension:

Den här filmen är en refake, i ordets bästa bemärkelse.

Det känns besynnerligt att den har gjorts och det är obegripligt varför. Jag har generellt mycket svårt att förstå poängen med nyinspelningar av filmer, i synnerhet om originalfilmen allmänt och av goda skäl betraktas som ett mästerverk. Det är förstås samtidigt, lite paradoxalt, skälet till att nyinspelningen görs – originalet var ett säkert kort och man förmodar att även nyinspelningen ska bli det. Kommersiellt blir den ofta det, men den konstnärliga fullträffen är sällsyntare.

Man kan undra hur det skulle uppfattas om samma sak skedde inom exempelvis litteratur eller för den delen målad konst. Alltså, om en författare slog sig ned och skrev en ny version av Charles Dickens David Copperfield eller Sylvia Plaths The Bell Jar eller Homeros Iliaden. Med samma gestalter, samma intrig, samma tema, men lite förändrad här och där. Eller om någon konstnär målade en ny version av Rembrandt van Rijns Nattvakten eller för den delen något av självporträtten eller av Pablo Picassos Guernica. Och så vidare. Fast inom musiken är det ju vanligt med nya versioner av låtar, covers – som dock i bästa fall tillför originalet något eller till och med skänker en helt ny infallsvinkel. Vilket ju rimligen borde gå att göra vad gäller film också, men mycket sällan görs.

Den här nyversionen av The Thomas Crown Affair faller redan i och med inledningsscenen, som Faye Dunaway tyvärr lånat sig till i en cameoroll. Thomas Crown sitter och pratar med sin psykolog. Att en så narcissistisk personlighet som Thomas Crown skulle ha en psykolog är fullständigt out of character. Det finns ingen möjlighet att han skulle ifrågasätta sina egna gärningar, att han skulle tvivla på sig själv, och det gör att han saknar trovärdighet som rollgestalt i filmen.

Men även i övrigt är den här bleka kopian av originalet bara besynnerlig, för den tillför absolut ingenting. Intrigen är i stort sett densamma, med onödiga detaljer tillagda och väsentliga borttagna, och den är därför betydligt svagare – den gestaltar temat väldigt mycket sämre än originalet. Den är inte heller spelad med samma intensitet – Pierce Brosnan är en ytligare variant av Thomas Crown (han påminner i själva verket om sin egen variant av James Bond) och Rene Russo förmår inte matcha Faye Dunaways Catherine Banning, även om hon är mer övertygande än Pierce Brosnan.

Dessutom finns här ett omotiverat lyckligt slut, som givet de här båda människornas personligheter fullständigt välter hela den föreågende intrigen.

Någonstans måste man motvilligt imponeras av producenterna och filmteamet bakom den här produktionen, för det är inte ofta man ser sådan ofantlig brist på insikt i det verk man skapar. Man förundras över att ingen trampade på bromspedalen, redan på ett tidigt stadium men avgjort under senare stadier, som under inspelningens gång. Såg de inte vad de höll på med? Såg de inte att filmen flaxade med vingarna och aldrig lyckades lyfta, eftersom den är en ovanligt fet och klumpig kalkon?

Kör hårt,
Bellis