Posts Tagged ‘Chiwetel Ejiofor’

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)

mars 2, 2014

12 YEARS A SLAVE av Steve McQueen (2013)
Med Chiwetel Ejiofor, Dwight Henry, Dickie Gravois, Bryan Batt, Ashley Dyke, Kelsey Scott, Quvenzhané Wallis, Cameron Zeigler, Tony Bentley, Scott McNairy, Taran Killam, Christopher Berry, Bill Camp, Mister Mackey jr., Chris Chalk, Craig Tate, Adepero Oduye, Storm Reid, Tom Proctor, Marc Macaulay, Rob Steinberg, Anwan Glover, Paul Dano, Nicole Collins, Liza J. Bennett, Sarah Paulsson, Lupita Nyong’o, Andy Dylan, Deneen Tyler, Mustafa Harris, Brad Pitt, Devyn A. Tyler, Willo Jean-Baptiste

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi: Steve McQueen, Bästa manliga huvudroll: Chiwetel Ejiofor, Bästa manliga biroll: Michael Fassbender, Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong’o, Bästa manuskript efter förlaga: John Ridley, Bästa kostymering: Patricia Norris, Bästa klippning: Joe Walker, Bästa produktionsdesign och scenografi: Adam Stockhausen och Alice Baker

Det finns ett problem.

Fast innan jag talar om vilket problemet är, vill jag tala om att den långa raden ohyggliga övergrepp på människor i 12 Years a Slave, som bygger på en självbiografi från 1853 och alltså slaveriets USA, skriven av Solomon Northup, är så överväldigande vedervärdiga att det som tittare stundtals är svårt att härda ut. Mycket realistiskt skildras hur svarta och färgade människor behandlades betydligt värre och grymmare än någonsin djur, vilket de betraktades som, i slaveriets USA. Både de fysiska och de psykiska övergreppen gör att man ibland med svårighet håller kvar blicken på duken.

Men det finns ett problem.

Problemet ansätter dem av oss som har sett ofantliga mängder film och som därför faktiskt har sett detta förut. Inte en gång, utan många gånger. Alldeles för många gånger. Därför att det visar sig att det inte är så svårt att hålla kvar blicken på duken som det borde vara. Man har som hängiven cineast blivit motbjudande härdad. I sig gestaltar 12 Years a Slave ingenting nytt, ingenting som inte visats på bioduken och i TV-serier många gånger förut. Och är det då dessutom ens självpåtagna uppgift att bedöma 12 Years a Slave inte endast som tidsdokument utan som filmkonst, blir följden att man riskerar att låta i det närmaste emotionellt störd.

För det finns alltså ett problem.

Problemet är att 12 Years a Slave strängt taget saknar intrig. Solomon Northrup var slav i 12 år och det är inte svårt att se att filmskaparna noggrant har valt ut alla de enskilt fasansfullaste övergrepp han själv var utsatt för och/eller själv bevittnade under de 12 åren och staplat dem på varandra, det ena efter det andra, utan något egentligt inbördes sammanhang annat än den bakgrundshistoria som alls gjorde att övergreppen förekom. Men här finns ingen intrig som på något intressant sätt förs framåt. Solomon Northrup kidnappas och blir slav och där slutar intrigen. Sedan består filmen av alla de många vedervärdiga övergreppen, i drygt två timmar.

Och det är ett problem. För dels är det alldeles självklart att Solomon Northrup upplevde väldigt mycket mer under sina 12 år som slav och att detta inte kan ha varit ointressant att i någon mån gestalta, dels skulle det ha blivit en bättre film, som filmkonst och inte tidsdokument med en katalog över ohyggligheter betraktad, om man valt att i stället göra filmen ur den synvinkeln.

I min recension av Stephen Daldrys The Reader skrev jag så här:

”Av alla de fasansfulla bilder jag har sett från andra världskrigets maskinella utrotning av människor är inte någon av dem från koncentrationslägren den fasansfullaste. Den allra fasansfullaste är den kända porträttbilden på Adolf Eichmann i SS-skärmmössa. Bilden på denne högeffektive, uppenbarligen – det syns skräckinjagande tydligt på bilden – helt empatilöse utrotare (vars enda målsättning var att göra verksamheten så effektiv och kostnadsvänlig som möjligt, något han gjorde enastående väl) är den hemskaste jag någonsin sett från andra världskriget.”

På ett märkligt men motsvarande sätt är den scen som starkast kommer att leva kvar i mitt minne från 12 Years a Slave inte något av alla övergreppen, utan av den sekvens alldeles mot slutet som består endast av en väldig porträttbild på den skräckslagne men sorgset hoppfulle Chiwetel Ejiofor, då han precis pratat med Brad Pitt. Eftersom jag som vanligt satt på första bänkraden, för att i görligaste mån undvika den ohyfsade biopublikens mummel och prassel, kom jag att sitta på ett sådant sätt att Chiwetel Ejiofor såg rakt ned på mig. Jag mötte hans blick. Jag blev som förstenad.

Den här scenen, den sekvensen, som är kanske tio eller femton sekunder lång, blev för mig filmens allra starkaste.

Och den säger ljusår om Chiwetel Ejiofors fantastiska skådespelartalang. I likhet med kollegorna Sir Anthony Hopkins och Kate Winslet har han den sällsynta förmågan att med sitt minspel, med uttrycket i blicken, berätta väldiga mängder av den historia filmen vill förtälja. Inklusive de mängder den inte förtäljer.

Fast den gör ansatser, till och med att berätta något som Chiwetel Ejiofor faktiskt inte berättar med sitt minspel. För i det övergripande temat finns ett annat inbakat, nämligen det att även plantageägaren och hans hustru är fångar i den ohyggliga samhällsordning som betraktar svarta och färgade som själlösa djur, samtidigt som Bibeln predikas för dem och de likt människor uppmanas följa dess påbud (men självklart dess fasansfullare påbud, vilket väl knappast behöver tilläggas). Därför att både slavägaren och hans hustru är i all sin outsägliga grymhet, och i sin inbördes maktkamp som bottnar i hustruns grälla svartsjuka på en av de unga slavflickorna, som hon förstås vet att hennes man regelbundet våldtar, på ett sätt också offer för den ideologi som styr det samhälle de är födda in i. Och det temat är inte ointressant, men det utvecklas aldrig. Fast det finns i alla fall med.

Jag ska tillägga att inget av det de gör på något sätt kan ursäktas med att de själva är ett slags offer för den samhällsordning de fötts in i. Men det är inte ointressant att försöka tränga in i förklaringen till vilka deras motiv är, varför de handlar som de gör. I det borde filmen ha trängt djupare.

Under Oscarsgalan 2014, som i skrivande stund börjar om ungefär 24 timmar, tar 12 Years a Slave Grand Slam.

Men det är inte priset för bästa film den verkligen förtjänar när den hedras med det, utan för bästa manliga huvudroll.

För Chiwetel Ejiofor är vidunderlig.

Kör hårt,
Bellis

2012 av Roland Emmerich (2009)

december 12, 2011

2012 av Roland Emmerich (2009)
Med John Cusack, Amanda Peet, Chiwetel Ejiofor, Thandie Newton, Oliver Platt, Thomas McCarthy, Woody Harrelson, Danny Glover, Liam James, Morgan Lily, Zlatko Buric, Beatrice Rosen, Alexandre Haussmann, Philippe Haussmann, Johann Urb, John Billingsley, Chin Han, Osric Chau, Chang Tseng, Lisa Lu, Blu Mankuma

Härförleden fick jag veta att den den 11 november i år (datumet 11.11.11) innebar slutet på en mångtusenårig cykel och ett nytt stadium i mänsklighetens utveckling. På grund av, alltså, att år, månad och dag alla var 11. Det faktum att datumet 11.11.11 inföll även den 11 november 1911 utan att någon nyutvecklad mänsklighet tog över arenan, och den 11 november 1811 uppvisade samma brist på resultat, och den 11 november 1711… och så vidare … föreföll inte spela någon roll. Men än mer förbluffande, datumet 11.11.11 är förstås bara en enkelt förklarad följd av vårt räknesätt och vårt sätt att mäta tid på och datumet är förstås inte konstigare eller mer ”magiskt” än några andra datum, som till exempel 90.12.23 eller 05.06.07. Magin uteblir.

Tyvärr uteblir magin även i 2012, en film som tar avstamp i en annan sådan där primitivt vidskeplig föreställning, nämligen att Mayaindianernas kalender – eller var det Inkaindianernas? – ”förutsäger” att världen går under 2012 (jösses, de hade väl rökt svamp eller något, eller så tog helt enkelt lertavlorna slut och de kunde inte göra fler kalendrar). I filmen 2012 blir indianerna förstås sannspådda, men vad de inte lyckades ”förutspå” var att världens undergång skulle resultera i något högst betydligt mycket märkligare, nämligen fullständigt osannolikt överdriven action i gigantformat, action som är så mirakulöst enfaldig och andefattig att man som tittare omgående får en cementklump i hjärnan och allt mer katatonisk stirrar på skärmen i vad som känns som fruktlös väntan på att filmen ska ta slut någon gång på den här sidan nästa millennieskifte. Allt modlösare inser man att den förmodligen inte gör det, men när den till slut äntligen tar slut förstår man att man på sätt och vis skänkts en massa livstid, eftersom de två timmar filmen tar på sig för att sluta känns som allra minst tjugofem.

Nåväl, ska man säga något mer om det här spektaklet så får det kanske bli att den plottriga, fragmentariska första halvtimmen med sina rockvideosnabba, halvt osammanhängande klipp nog knappast förmår fånga intresset ens hos det efterblivna publiksegment som faktiskt tycker om katastroffilmer fyllda med hjärndöd action. Man kan också anmäla sin överraskning över att specialeffektsteamet får vägar, broar och skyskrapor och faktiskt hela den amerikanska kontinenten att bölja som vatten, men när de ska visa alldeles stillastående berg i Kina kör de med en backdrop som ser ut att komma från tidigt 1950-tal. Det känns ju även ganska udda att… äsch, det spelar förresten ingen roll.

Varför ödsla fler ord på en film som inte bjuder en enda sevärd sekund?

Kör hårt,
Bellis