Posts Tagged ‘Christian Bale’

STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)

oktober 3, 2009

STRANGERS ON A TRAIN av Alfred Hitchcock (1951)
Svensk titel: Främlingar på tåg
Med Farley Granger, Ruth Roman, Robert Walker, Leo G. Carroll, Patricia Hitchcock, Kasey Rogers, Marion Lorne, Jonathan Hale

SPOILERVARNING

I recensionen av American Psycho skriver jag om psykopater på film. I Strangers on a Train återfinns ett av de få trovärdiga och mycket otäcka filmporträtten av en psykopat, ett porträtt mästerligt målat av Robert Walker och Alfred Hitchcock. Den moderna filmpsykopaten är gärna som Christian Bale i American Psycho eller Anthony Hopkins i filmerna om Hannibal Lecter – ett osannolikt vidrigt monstrum, slaskande i inälvor och bloddrypande hjärnor. Fast den bilden är nu inte särskilt rättvisande. Psykopati är mer utbredd än vad man i förstone kan tro och inte så få psykopater blir framgångsrika politiker och företagsledare, medan andra – en klar minoritet – blir något slags motbjudande brottslingar, dock mycket sällan så motbjudande som i American Psycho eller Hannibal Lecter-filmerna.

Så egentligen är den betydligt trovärdigare psykopaten i Strangers on a Train på sitt sätt mycket otäckare, för han har ett charmigt vinnande sätt och blir snabbt populär i sällskapslivet (ett mycket utpräglat drag hos flertalet psykopater) och förefaller alltså samtidigt som han är i total avsaknad av all empati vara traktens trevligaste och mest förekommande kille. Om man inte råkar vara bekant med honom och ofrivilligt dras in i hans planer.

Som så ofta hos Hitchcock är emellertid så gott som alla rollgestalter endimensionella staffagefigurer, eftersom deras enda funktion strängt taget är att likt spelbrickor i demonregissörens händer driva den hårt vävda intrigen framåt. Hitchcock visade sällan intresse för inträngande personporträtt, men desto större för ibland osannolika men alltid hypnotiskt fängslande intriger som gradvis, likt ett skruvstäd, kramas åt runt tittaren. Så även i Strangers on a Train, där man inte minst under upplösningen kan lägga märke till hur lite enskildas liv kan betyda när de underställs det övergripande syftet att driva en Hitchcock-intrig framåt – för hur sannolikt känns det, egentligen, att en polisman i ett försök att skjuta skurken i ryggen avsiktligt skulle skjuta rakt in bland folk, inklusive kvinnor och barn, på en fullsatt karusell på ett nöjesfält? Med följd att karuselloperatören träffas av kulan och avlider?

Ofta förekommande hos Alfred Hitchcock är också den oskyldige, hygglige, vanlige medborgaren som mot sin vilja dras in i en brottshärva han till en början inte behärskar men i slutändan, tvingad av omständigheterna, lyckas ta sig ur. Strangers on a Train är en av de bästa varianterna på temat och i synnerhet de första kanske femton minuterna kryper likt insekter in under huden på tittaren. Upplösningen är effektiv, men har man sett Orson Welles’ The Lady from Shanghai innan man ser Strangers on a Train kommer den ofelbart att idémässigt om än inte i utförandet att framstå som en kopia i tredje karbongenomslaget. Vilket å andra sidan inte säger så hemskt mycket – det är och förblir för mycket begärt att ens en regissör av Alfred Hitchcocks obestridligen monumentala kaliber ska kunna matcha Orson Welles. Det går bara inte.

Strangers on a Train finns i en amerikansk och en brittisk version. Den förra är originalversionen och den senare, som är en annan klippning, skiljer sig såvitt jag vid en snabb kontroll kan bedöma inte från originalet på något avgörande sätt.

Kör hårt,
Bellis

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)

mars 7, 2009

THE DARK KNIGHT av Christopher Nolan (2008)
Med Christian Bale, Heath Ledger, Michael Caine, Aaron Eckhart, Maggie Gyllenhaal, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Monique Gabriela Curnen, Cillian Murphy, Nestor Carbonell

Tjugofyra ka boom-explosioner. Trettionio boom bang-explosioner. Och så var det nog, originellt nog, ett par ka zaam-explosioner också. Jag är osäker på om man kvaddade fyrtio eller femtio bilar och vet inte om det var femton eller tjugo hus av olika slag som exploderade, men där någonstans ligger det. Plus då något tiotal drivor med lik och lite annat smått och gott från vår trogne gamle vän Mr. Visual Special Effects.

Det fanns en poäng med Tim Burtons Batman från 1989, en poäng som började försvinna redan i hans egen uppföljare och som så gott som helt försvunnit i de senare uppföljarna men som på sätt och vis införts på nytt nu. Den poängen var att Batman (eller Läderlappen, som jag tycker att han ska heta på svenska), precis som i Frank Millers seriealbum, inte var en klyschigt ultradygdig, mjölkdrickande helyllehjälte som är så snäll att en söndagsskoleutflykt framstår som akut livsfarlig vid en jämförelse och att skurken – Jokern – inte var en alltigenom ondskefull gestalt som var ond bara för att han var ond, helt utan anledning. Tvärtom fanns en väldigt god anledning.

Det smarta med Tim Burtons film var att den, till skillnad från alla andra filmatiseringar av serietidningsförlagor, förvandlade de båda antagonisterna till jämförelsevis komplexa, invecklade gestalter som egentligen är varandras spegelbild. För de är båda lika monomana, lika hämndlystet hänsynslösa – utan annat mål för ögonen än att utplåna den andre. Batman är ansatt av sitt eget inre, han är en rastlös, härjad nattsjäl som förgäves söker sinnesro genom sina sinnessjukt besatta försök att utplåna Jokern (spelad av Jack) – och Jokern är likadan, med den skillnaden att han nominellt befinner sig på andra sidan lagens råmärken. Men i slutuppgörelsen har den skillnaden suddats ut. Det är uppenbart att Batman under den väldiga slutstriden är fullkomligt likgiltig för de ofantliga risker som Gotham Citys medborgare utsätts för – hans enda mål är att förgöra Jokern.

Och det gjorde filmen intressant. Den är mycket medvetet en noirfilm, som innehåller inte bara de yttre attributen som nattmörkret och de regnvåta gatorna utan även präglas av den livssyn – den kallhamrade cynismen, sorgen, människans ofrånkomliga fångenskap i sina omständigheter – som är förhärskande i noirfilmen. Tim Burtons Batman är mig veterligen den enda film byggd på en serietidning som är både intelligent och mångbottnad, både dyster och klarsynt, både ångestladdad – med sina båda i det närmaste sinnessjuka protagonister – och cynisk.

Och nu försöker man tydligen göra om samma sak igen. Fast nu brister det på några punkter, som gör att den mycket omtalade The Dark Knight inte fungerar.

För det första alla de redan nämnda explosionerna. Man har som så ofta förut låtit Mr. Ka-Boom och Mr. Boom Bang ta över nästan hela filmen. Och då faller alltsammans ihop. Som det brukar göra i explosioner. Fast det skulle det kanske ha gjort ändå.

För det finns ett problem till med The Dark Knight. Batmans medvetenhet om sin egen dysfunktionalism. Poängen med Burtons Batman är att han är dysfunktionell utan att förstå att han är det. Han tror att han är normal. Till och med god. Problemet med Nolans Batman är att han är dysfunktionell men bara lite lagom dysfunktionell och därför innerst inne (där Burtons Batman är isande nattsvart) den där hyvens killen med choklad i hela dagen i alla fall. Varför han alltså förstår att han är dysfunktionell och försöker göra något åt det. Och därmed blir han återigen ointressant som karaktär, för han är inte längre titelns svarte riddare – den närmast personlighetssplittrade, sömnlösa, härjade nattsjäl som gjorde den första filmens Batman, spelad av Michael Keaton, så intressant. Och ett extra problem här är ju Christian Bale, som nu är om möjligt ännu livlösare än när han helt utan varje spår av framgång försökte spela ett annat slags psykopat för rätt många år sedan, i American Psycho.

Fast i själva verket finns det ett tredje problem. Och det är intrigen. Den känns väldigt mycket som ett fragmentariskt lapptäcke. Mycket stora delar av filmen är typiska för MTV-erans klippteknik – rockvideon har i några decennier kopplat greppet om filmindustrins yngre målgrupp, så en film som The Dark Knight bryr sig mindre om den röda tråden än att stapla mycket snabba klipp där saker och ting exploderar och folk skjuter på varandra. Ungefär som i en Motörheadvideo. Intrigen är så försynt och så djupt begravd i höghastighetsklippningen att man knappt märker den. Och förmodligen är det poängen, för man ska nog inte störa MTV-generationens flimrande ögongodis med ansträngande saker som intrig, repliker, tematik och annat jobbigt.

Försöket att göra om Tim Burtons Batman är med andra ord ett misslyckande. Hela vägen ut, eftersom slutet – där Batman på nytt är mjölkdrickande och Pollyannakäckt dygdig och tjusig – som pricken över i:et tar udden av alltsammans.

Eller skulle ha gjort om det funnits någon udd.

Kör hårt,
Bellis

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)

mars 4, 2009

AMERICAN PSYCHO av Mary Harron (2000)
Med Christian Bale, Willem Dafoe, Justin Theroux, Reese Witherspoon, Josh Lucas, Chloë Sevigny, Bill Sage

VISS SPOILERVARNING

Om den kitschiga American Psycho är ett filmporträtt av en seriemördande psykopat, vilket den kanske är, misslyckas den helt enkelt därför att den inte är otäck. Den saknar både emotionellt fokus och intrigfokus, och lyckas därför varken skrämma, tankeväcka eller ens underhålla med något slags spänning. Som tittare förblir man lika oberörd av både den ohyggligt illa spelade psykopaten som av dennes nästan lika tafatt spelade offer och frånvaron av intrig gör filmen till ett slags osammanhängande kavalkad av tablåer från överklassmiljöer varvade med blod och knivar.

Fast det kan hända att psykopaten inte mördar någon av alla de där människorna. Filmens brist på intrig och tema gör det svårt att avgöra. Tre omständigheter talar för att han i själva verket bara mördar i fantasin:

1) Psykopatens sekreterare hittar i psykopatens kalender alla morden i form av teckningar. Kan tänkas att han alltså bara dagdrömde.

2) En av de mördade männen visar sig i slutet av filmen ha ätit middag – två gånger – med psykopatens egen advokat. Flera veckor efter det att han blivit mördad.

3) Det är mycket svårt att på öppen gata skjuta inte bara en mängd civilister utan även de fyra poliser som utgör två utryckande radiobilpatruller utan att någon reagerar. Bland annat resten av poliskåren. Och de morden – om de begås – är knappast osynliga. I själva verket exploderar polisens radiobilar och börjar brinna, och sådant brukar synas. Ibland till och med på flera meters håll. Rent bortsett från att kringströdda döda poliser och civilister sällan är osynliga de heller. Och det därhän så förefaller det osannolikt att omgivningen inte uppfattade psykopatens tidigare dåd. Om de begicks, alltså.

Fast om den här tolkningen stämmer är filmen å andra sidan obegriplig. Exakt vilken är i så fall dess poäng?

Så den kanske är en komedi. Vem vet? Och i så fall lider den rätt mycket av att inte locka till skratt mer än högst någon enstaka gång, som i den pajasartade scen där psykopaten bloddrypande och spritt språngande naken jagar en prostituerad med motorsåg. Det här är rätt skojigt, faktiskt, eftersom hela scenen är inte bara så löjlig utan så klantigt spelad av Christian Bale att man har svårt att låta bli att le – alternativt drabbas av ställföreträdande skamkänslor över att den inte klipptes bort innan den ens togs. Det vill säga ur manus.

Några fler teorier om filmens intrig och syfte har jag svårt att åstadkomma, eftersom det här är en av de mest häpnadsväckande meningslösa filmer jag någonsin sett. En film av den sort som faktiskt gör en sömntung i huvudet, alldeles på riktigt.

Att porträttera psykopater på film är förstås i sig inte oväsentligt. Psykopati är en realitet, även om den seriemördande varianten lyckligtvis är sällsynt. Fast ändå – Anthony Hopkins är övertygande i filmerna om Hannibal Lecter, men då menar jag främst när han pratar med folk i stället för att slakta dem. Där kommer hans enastående skådespelartalanger till sin rätt. Filmerna i sig är försumbara med inte så sällan förbluffande enfaldig intrig, men framförallt scenerna där Lecter sitter inspärrad i en cell i den första han gjorde – Silence of the Lambs – utgör ett övertygande porträtt av en svårt psykopatisk och samtidigt extremt intelligent och bildad människa.

Och i Alfred Hitchcocks Psycho gör Anthony Perkins ett mycket övertygande och mycket skrämmande porträtt av ett annat slags, men likaledes seriemördande, psykopat. Som filmkonst står denna skyhögt över filmer som dem om Hannibal, men de många uppföljarna och framförallt refaken i färg bör undvikas.

Mycket oväntat är det emellertid den i vanliga fall begränsade skådespelaren Clint Eastwood som står för ett av de i mitt tycke allra bästa och mest skrämmande porträtt som finns av en psykopat på film, i sin lysande Unforgiven (rättvist belönad med en Oscar som bästa film). En starkt bidragande orsak till både trovärdigheten och den krypande ohyggligheten är frånvaron av blod och inälvor. Unforgiven är den enda film som givit mig feberheta mardrömmar i vuxen ålder.

Kör hårt,
Bellis