Posts Tagged ‘Colin Firth’

A CHRISTMAS CAROL av Robert Zemeckis (2009)

december 26, 2015

A CHRISTMAS CAROL by Robert Zemeckis (2009)
Svensk titel: En julsaga
Med (på sätt och vis): Jim Carrey, Gary Oldman, Colin Firth, Bob Hoskins, Steve Valentine, Daryl Sabara, Sage Ryan, Amber Gainey Meade

Jag tänker börja med att nämna den mest uppenbara onödiga nödvändigheten i den här filmen. Fullständigt onödig – faktiskt kontraproduktiv, eftersom den effektivt till stor del saboterar vad som annars är en i sitt slag inte oäven film – men betraktad som nödvändig av den leksaksverkstad i Hollywood som förestås av Mr. Visual Special Effects: den hårresande actionsekvensen. Och med hårresande menar jag skräckinjagande tråkig. Tittaren drabbas av akut katatoni, ett tillstånd som ytterligare förvärras av att den här actionsekvensen över huvud taget inte hör hemma i berättelsen om Ebenezer Scrooge och julens tre andar. Actionsekvensen inträffar under samvaron med den tredje anden – framtida julars ande – och är, om än med något annorlunda förtecken, i princip direkt kopierad från Indiana Jones and the Temple of Doom, närmare bestämt den långa sekvens där Indiana rullar runt i en gruvvagn på diverse hängande räls inne i ett grottsystem. Här är det varken räls eller grottsystem, utan bland annat en isklump, men principen är exakt densamma.

Den andra och till en början inte alls uppenbara men fullkomligt befängda nödvändigheten, om den kan ses som en sådan, är påståendet om alla de skådespelare som sägs agera i filmen. Det här är en film med tecknade figurer som datoranimerats. Man skymtar inte en riktig människa så långt ögat når och man skymtar ingen som ens avlägset ser ut som en riktig människa; alla ser ut som serietidningskarikatyrer av riktiga människor. Och inget fel i det, inte per se – man är i sin fulla rätt att tillverka animerade filmer om man nu tycker det är roligt, men det är ett geschäft att påstå att de då presenterar alldeles riktiga skådespelare i rollerna.

Vad det är frågan om, visar det sig, är något som kallas motion capture eller, om det är mer detaljerat, performance capture. Man låter en skådespelare röra sig och prata och i största allmänhet agera, och genom diverse tekniska finesser överför man sedan skådespelarens rörelser och mimik med mera på en tecknad figur som datornamieras i enlighet med dem.

Och det är förstås inte bara fullkomligt obegripligt onödigt, utan dessutom omärkligt, i alla fall i A Christmas Carol. Att någon enda människa, någonstans, skulle röra sig – eller ens *kunna* röra sig! – som figurerna i den här filmen är inte bara osannolikt, det är omöjligt. Så riktigt varför produktionsteamet valt att betala en lång rad skådespelare – några av dem mycket berömda och därför dyra i drift – för att de ska sprattla framför en kamera går inte att med någon rimlighet utröna. Man drabbas osökt av misstanken att skådespelarna i själva verket har betalat för att få vara med i ”rollistan” – av någon anledning – och kanske därmed finansierat filmen. Eller något.

Men, bortsett från de här båda monumentala tramsigheterna då?

Ja, bortsett från dem är A Christmas Carol en på många sätt förträfflig filmatisering av Charles Dickens lysande berättelse (som jag själv betraktar som en av världshistoriens bästa, alla kategorier). I stundtals svindlande suggestiva scener gestaltas såväl miljöer som andar och intrig, och A Christmas Carol skänks animerat filmliv.

Om man klippte bort den tradiga Indiana Jones-sekvensen, som saknar all koppling till filmen i övrigt, och slutade fåna sig med att här finns en rollista innefattande levande skådespelare, skulle jag tämligen förbehållslöst kunna säga att A Christmas Carol av Robert Zemeckis är en utmärkt film.

Så när man gör det, säger jag det.

Kör hårt,
Bellis

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)

februari 28, 2014

PHILOMENA av Stephen Frears (2013)
Med Dame Judi Dench, Steve Coogan, Sophie Kennedy Clarke, Mare Winningham, Barbara Jefford, Ruth McCabe, Peter Hermann, Sean Mahon, Anna Maxwell Martin, Michelle Fairley, Wunmi Mosaku, Amy McAllister, Charlie Murphy, Cathy Belton, Kate Fleetwood, Charissa Shearer, Tadgh Bowen, Saoirse Bowen

INFÖR OSCARSGALAN 2014
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll: Dame Judi Dench, Bästa soundtrack: Alexandre Desplat, Bästa manuskript efter förlaga: Steve Coogan och Jeff Pope

Det är tråkigt att en cocktail av tårar med en så begåvad huvudrollsinnehaverska som Dame Judi Dench ska behöva vara regisserad av en så begåvad regissör som Stephen Frears och bli som Philomena. Kanske i synnerhet när den dessutom är en i den långa raden av filmer som bygger på verkliga händelser – även om man den här gången varit ärlig nog att i stället ange att filmen är inspirerad av en del verkliga händelser – och som man ändå sett i otaliga varianter tidigare, dock mycket sällan en så platt.

För Philomena innehåller inget emotionellt djup, trots ett tema och en intrig som borde vara svindlande – för att inte säga våldsamt och omtumlande – gripande. Rent stilistiskt är filmen faktiskt bara besynnerlig, för med samma hetsiga känslolöshet som i en intrigbaserad thriller med massor av action staplas scener på varandra där rollfigurerna hela tiden gör och säger det de ska för att föra en intrig med ständigt nya vändningar framåt, men utan att förmedla några av de känslor som temat och intrigen kräver. En djup livssorg, en enorm och livslång förlust, får här samma emotionella betydelse som en rad slagsmål exekverade av Arnold Schwarzenegger.

Och det är ju bara konstigt. Den här filmen är regisserad av Stephen Frears, som en gång i tiden gjorde Dangerous Liasions, och huvudrollen spelas av Dame Judi Dench, som tidigare mycket övertygande bland otroligt mycket annat gestaltat ett annat livsöde som kom att bli mycket tragiskt även om det till en början bestod i ett enastående framgångsrikt liv, nämligen Iris Murdochs.

Och tillsammans fungerar dessa båda begåvningar – Frears och Dench – uppenbarligen inte alls.

Man försöker faktiskt föreställa sig vilka regiinstruktioner Dame Judi Dench fick av Stephen Frears. Om några alls. Eller om hon helt enkelt inte lyssnade på honom. Eller vad det är som inte har klaffat.

För en sak är tyvärr alldeles uppenbar.

Filmen Philomena klaffar inte.

Jag kunde inte låta bli att komma att tänka på en annan på sin tid Oscarsnominerad film som har beröringspunkter med Philomena och som regisserades av debutanten Tom Ford och som kom 2009. Den heter A Single Man och nominerades endast i en kategori – Bästa manliga huvudroll: Colin Firth – men uppvisar med ett mycket likartat tema hela den svindlande avgrund av emotionellt djup som Philomena fullständigt saknar.

Jag kan väl säga så här, att A Single Man skulle på sin tid ha förtjänat att nomineras även i kategorin Bästa film.

Kör hårt,
Bellis

Addendum ett drygt år senare: Jag mindes inte att jag sågat Philomena så fullständigt. Det var nog rättvist, men möjligen inte helt. För så här ett år senare minns jag som i blixtbelysning vissa sekvenser, vissa scener, och inte minst Dame Judi Denchs ansikte. Så filmen gjorde på något plan ett större emotionellt intryck på mig än vad jag först trodde. Intressant.

Addendum tre år senare: Förra året såg jag om Philomena. Och att jag sågat filmen på detta sätt hade jag fullständigt glömt. Jag kan inte längre ärligt säga att jag instämmer i den här recensionen. Philomena gav när jag såg om den ett helt annat intryck, inte minst vad beträffar det emotionella djupet. Jag förstår inte att jag inte såg det från början, men fenomenet är inte okänt för mig. Ibland har det dock fungerat åt så att säga andra hållet. De tre första gångerna jag såg Stanley Kubricks The Shining tyckte jag filmen var fenomenal. Fjärde gången såg jag plötsligt hur mycket Jack Nicholson spelar över och hur halvhabil dramaturgin är. Fast slutbilden är fortfarande bra.

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)

februari 27, 2011

THE KING’S SPEECH av Tom Hooper (2010)
Med Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Derek Jacobi, Robert Portal, Richard Dixon, Paul Trussell, Adrian Scarborough, Andrew Havill, Charles Armstrong, Anthony Andrews, Roger Hammond, Calum Gittins, Jennifer Ehle, Dominic Applewhite, Ben Wimsett

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa manliga huvudroll (Colin Firth), Bästa manliga biroll (Geoffrey Rush), Bästa kvinnliga biroll (Helena Bonham Carter), Bäst scenografi (Ewe Stewart, Judy Farr), Bäst filmfotografi (Danny Cohen), Bäst kostym ( Jenny Beavan), Bästa filmklippning (Tariq Anwar), Bästa filmmusik (Alexandre Desplat), Bästa ljud (Paul Hamblin, Martin Jensen, John Midgley), Bästa originalmanuskript (David Seidler)

En hel film kan förvandlas till ett mästerverk av de båda huvudrollsinnehavarna, men flera krav måste uppfyllas. Att de båda måste vara extremt skickliga och känsliga skådespelare är självklart. Men de ska också kunna spela mot varandra, utan att den ene överglänser den andre. De ska spela med personliga men inom ramen för tema och intrig harmonierande uttryckssätt. De ska båda ge djupa personporträtt. Och de ska enastående väl gestalta ett mycket känsligt och mycket svårspelat tema. På samtliga dessa punkter gör Colin Firth och Geoffrey Rush en förundransvärd insats.

Både Colin Firth och Geoffrey Rush är skådespelare som har den sällsynta förmågan att gestalta känslor – och framförallt motstridiga känslor, vilket är mycket svårt – utan att säga ett ord, utan att ens röra på sig. De gör det i närbild. I jättelika porträttbilder. Genom mycket subtilt minspel, genom närmast obegripligt stor uttryckskraft i små skiftningar i ansiktet. Få andra skådespelare behärskar den konsten. En annan är Anthony Hopkins. Ytterligare en annan är Kate Winslet.

I det ena av de mycket svårgestaltade och mycket gripande teman – omöjlig vänskap, som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap men av nöden uttrycks med mycket stor återhållsamhet – rör sig Colin Firth och Geoffrey Rush med en känslighet som griper även en van cineast till tårar. Dels för att det tema de gemensamt gestaltar är så gripande, så rörande, dels för att – och på ett annat plan – de gör det så enastående väl, med sådan vidunderlig inlevelse och förmåga att låta inlevelsen komma till fullt uttryck med ytterst små medel.

Colin Firth gestaltar dessutom en människa som är snärjd i en tillvaro av ofrånkomliga, benhårda regelverk som har orsakat honom ett svårt handikapp – en svår stamning – som gör det omöjligt för honom att uppfylla den outhärdligt tunga uppgift som mot hans vilja läggs på honom: att vara kung över det brittiska imperiet. Han gestaltar en människa som på förhand vet att han är slagen, vad han än gör. Som på förhand vet att han kommer att få leva ett liv i en förnedring så fullständig, inför undersåtar som vid den tidpunkt då han tillträder tronen utgör halva världens befolkning, att han kommer att krossas. Inifrån och ut. Men han spelar också en människa som driven av pliktkänslan gör sitt allra yttersta för att kämpa mot en övermakt han vet är omöjlig för honom att besegra. Eller två övermakter. Stamningen och kungatiteln.

Den senare kan han inte besegra, eftersom det enda sättet vore att abdikera. Och det är för honom omöjligt. Han har ärvt kungatiteln av sin abdikerande bror. Och pliktkänslan skulle hur som helst fullständigt förbjuda honom. Men hans bottenlösa sorg speglas – under några sekunder i hans uttrycksfulla ansikte – då han efter kröningen kommer hem och hans små döttrar, som är ungefär tre och fem, i stället för att som vanligt komma rusande och glädjestrålande krama om honom mycket allvarliga niger inför honom och säger ”Your Royal Highness”.

Den övermakt som återstår honom att bekämpa är den svåra stamningen, som får honom att låta debil.

De två teman som genomsyrar The King’s Speech – omöjlig vänskap som blir djupare än nästan någon vanlig vänskap, en handikappad människas outhärdliga (därför att den egentligen är omöjlig att vinna) kamp mot sitt svåra handikapp – gestaltas så utomordentligt väl att filmen trots en intrig som är en ren schablon kommer att bli en av filmkonstens stora klassiker.

För den övermakt som intrigen utgörs av besegrar Colin Firth och Geoffrey Rush fullständigt.

Mot alla odds.

Kör hårt,
Bellis

BRIDGET JONES’S DIARY av Sharon Maguire (2001)

september 12, 2010

BRIDGET JONES’S DIARY av Sharon Maguire (2001)
Svensk titel: Bridget Jones dagbok
Med Renée Zellweger, Colin Firth, Hugh Grant, Gemma Jones, Felicity Montagu, Sally Phillips, James Callis, Shirley Henderson, James Faulkner, Celia Imrie

Det är lite roligt, faktiskt, att Colin Firths rollfigur i Bridget Jones’s Diary inte bara heter Darcy i efternamn utan att Colin Firth faktiskt gör om sin roll från tv-serien Pride and Prejudice från 1995, en av många filmatiseringar av Jane Austens klassiska roman med samma titel. För det här är samme Mr. Darcy, med precis samma karaktärsdrag och samma beteende, om än i modern tid.

Fast resten av filmen är inte så rolig. Jo, förutom Renée Zellwegers replik till Colin Firth när de först träffas och hon häver ur sig att hon önskar att hon i stället för att gå på julmiddag hos sin mor kunde hänga med huvudet i toaletten som alla normala människor.

Jag är lite förbryllad när jag nu äntligen har sett den här filmen, för på sin tid blev Bridget Jones en visserligen mycket flyktig men dock närmast arketyp som kvinnor i min omgivning hänvisade till när de berättade om sina egna liv. Efter att nu ha sett filmen undrar jag varför, samtidigt som jag i och för sig förstår varför arketypen Bridget blev just så flyktig.

En sak till förbryllar. Renée Zellweger. Jag ska försöka att inte vara manchauvinistisk nu, men hur man än vänder sig är det väldigt svårt att komma ifrån att hon inte är någon klassisk skönhet. Hon är överviktig (som hon själv säger i filmen har hon en rumpa stor som Brasilien) och hon har små fettinbäddade ögon i ett grisrunt ansikte med stor näsa. Det känns inte alldeles sannolikt att hon skulle vara en så hett åtrådd sexdrottning som hon är i Bridget Jones’s Diary, särskilt inte i sken av att hon dessutom så gott som helt saknar utstrålning. Fast å andra sidan är det sympatiskt. Det är befriande att man då och då i filmer kan få se människor som inte ser ut som grekiska statyer men ändå är åtrådda. Fast i just det här fallet känns det bara inte trovärdigt.

Och förresten, det extra S:et i filmens titel, det som inte borde finnas där, finns faktiskt där när filmtiteln dyker upp i förtexterna. Så det ska tydligen finnas där.

Kör hårt,
Bellis

A SINGLE MAN av Tom Ford (2009)

februari 27, 2010

A SINGLE MAN av Tom Ford (2009)
Svensk titel: En enda man
Med Colin Firth, Julianne Moore, Nicholas Hoult, Matthew Goode, Jon Kortajarena, Paulette Lamori, Ryan Simpkins, Ginnifer Goodwin

INFÖR OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategori: Bästa manliga huvudroll (Colin Firth)

Kärleken. Döden. Sorgen.

Det mänskliga berättandets tre största teman, oftast intimt sammanvävda – och förstås de tre teman som behandlats oftast och utförligast och ur alla tänkbara synvinklar på alla tänkbara sätt under hela den tid människan alls berättat historier.

Att på nytt ge sig i kast med alla tre, i en enda film, medför avsevärd risk att bli så katastrofalt uttjatat och lamt att filmteamet kollektivt drabbas av två av dessa stora teman i verkligheten, först sorgen och sedan döden (genom självmord).

Fast så blir det inte, för det finns förstås ett skäl till att kärleken, döden och sorgen är för alltid återkommande i våra berättelser. Liksom det alltid, i varje ny generation, finns berättare som kan gestalta dessa teman på om inte ständigt nya så för varje ny samtid relevanta och i bästa fall gripande sätt.

A Single Man är ett av de gripande sätten. Filmen lyckas redan från första sekunden och trots att öppningsscenen till en början är obegriplig och känns mycket makaber får den snart en helt annan innebörd och berättelsen om Colin Firth som förlorat sin älskade till döden, berättelsen om en enda dag i hans liv, fångar i det mycket vardagsnära dessa tre jättelika teman och för ned dem på en nivå där snart sagt varenda tittare känner igen sig och förstår hur Colin Firth känner och kan känna djupt med honom.

Det senare förenklas av den med mycket små medel vidunderliga skådespelarinsats Colin Firth gör. När man ser filmen bör man försöka lägga märke till vad det faktiskt är han gör, för han gestaltar så skickligt att det finns viss risk att man glömmer att det är det han gör. Gestaltar. Skådespelar. Ett exempel: när han i början får dödsbudet i telefonen. Se på hans reaktion. Och se hur milsvitt den skiljer sig från det förkrossande flertalet reaktioner i hundratals motsvarande scener genom filmhistorien. Och se varför den här scenen till skillnad från det förkrossande flertalet känns fullständigt övertygande.

Övertygande känns A Single Man rakt igenom. Porträttet av denna i bildlig mening sönderslagna människa är så känsligt och målas med så dämpade färger och små penseldrag att inget känns påklistrat, inget känns artificiellt, inget känns osannolikt. Här finns inga stora åthävor. Inga alls. Tvärtom är det gripande och rörande, men inte på ett plan där man drabbas av svallande känslostormar utan av samma ofrånkomliga, molande förtvivlan som oavbrutet ansätter Colin Firth i huvudrollen. Men också av det lugn som uppfyller honom denna dag som han bestämt inte ska bli som någon annan sedan hans älskades död och som gör att han kan glädjas åt de allra minsta småsaker, som sekreterarens automatiska leende (som han sett varenda morgon i åratal) och den lilla grannflickans barnsliga harang inne på banken.

Och det pedantiska pysslandet med kuddarna i sängen när klockan är tio i sju på kvällen (titta på väckarklockan på nattduksbordet), strax innan vännen Charley ringer eftersom de ju ska äta middag klockan sju, känns inför vad som komma skall så trovärdigt att man får en känsla av att det kan vara självupplevt.

Kör hårt,
Bellis