Posts Tagged ‘Daniel Craig’

MANNEN UTAN ÖDE av Lajos Koltai (2005)

september 13, 2011

MANNEN UTAN ÖDE av Lajos Koltai (2005)
Originaltitel: Storstalanság
Med Marcell Nagy, Béla Dóra, Bálint Péntek, Áron Dimény, Péter Francsikai, Zsolt Dér, András M. Kecskés, Dani Szabó, Tibor Mertz, Péter Vida, Endre Harkányi, Márton Brezina, Zoltán Bukovszki, Gábor Nyiri, Jenö Nagy, Bence Bihari, Patrik Holzmüller, Daniel Craig, Jakab Pilaszanovich, Zoltán Tóth

Förintelsen under andra världskriget är den moderna västerlänningens största, historiska trauma. Att en sådan ofattbar tragedi har kunnat äga rum gör det nödvändigt för inte bara historieskrivningen och politiken utan även konsten att behandla och bearbeta den, utröna mekanismerna bakom den, och visa upp fasorna för ständigt nya generationer. Men i konstens och mer specifikt filmkonstens fall finns här ett problem. Tyvärr. För förintelsen håller genom filmkonsten på att bagatelliseras, den håller på att förvandlas till ett slags klichéfylld, skändligt upprörande underhållning, som till slut distanserar oss från vad som verkligen hände och förvandlar det ohyggliga till något som förpassats till bioduken men inte längre berör annat än som ovanligt råa skräckfilmer.

Därför att filmerna upprepar sig. I det oändliga.

Det här är Lajos Koltais version och den är lika klichéfyllt upprörande och därmed avtrubbande som alla de andra (om den inte råkar vara den första i facket man ser). Därför är det en försonande omständighet att det finns några intressanta skillnader i marginalen.

Eftersom Mannen utan öde – en märklig svensk titel i sken av att filmen handlar om en 14-årig pojke – är gjord i Ungern av ungerska judar och inte i Hollywood av mastodontfilmsfabrikanter, tar den upp sådant som de senare förmodligen inte ens är medvetna om. Som den tämligen fasansfulla rasism som frodades *mellan* judar av olika etnisk härkomst i koncentrationslägren, där man på rangskalan inte var ”äkta” jude om man var av si eller så nationell härkomst och som ”oäkta” jude behandlades sämre av de övriga lägerfångarna. Det här är förstås ögonöppnande både fasansfullt och intressant, och för de flesta förmodligen okänt … och just därför känns det som ett försuttet tillfälle att det tas upp bara i ett par flyktiga scener och inte får några konsekvenser. Mannen utan öde visar också på hur den 14-årige pojken, kusligt inlevelsefullt porträtterad av Marcell Nagy, efter krigsslutet och återkommen till Budapest blivit något av en icke-existens, en person som med sina erfarenheter bemöts med i bästa fall likgiltighet och i sämre fall med att stötas ut och i sämsta fall ett slags klichéartad nyfikenhet där de svar han förväntas ge om tiden i koncentrationsläget trycks ned i halsen på honom av dem som frågar, eftersom klichéföreställningarna redan frodas.

Det finns en intressant rent filmisk skillnad också. Mannen utan öde växlar, beroende på scen, mellan färg, svartvitt och – något man mycket sällan ser på filmduken – sepiabrunt. Det förlänar filmens stämningar en subtil, ytterligare styrka och är genomgående mycket skickligt genomfört.

Så, ur några synvinklar förnyar Mannen utan öde den för det kollektiva minnet av förintelsen allt livsfarligare filmkonst som exploaterar fasorna intill den klichéfyllda, mysrysiga skräckfilmens gräns.

Kör hårt,
Bellis

DR. NO av Terence Young (1962)

januari 15, 2010

DR. NO av Terence Young (1962)
Svensk titel: Agent 007 med rätt att döda
Med Sean Connery, Ursula Andress, Lois Maxwell, Eunice Gayson, John Kitzmiller, Joseph Wiseman, Jack Lord, Bernard Lee, Anthony Dawson, Zena Marshall, Peter Burton, Yvonne Shima, Michel Mok

INGEN SPOILERVARNING – HELT ONÖDIG

James Bond är ett recept. Om receptet inte innehåller alla ingredienser, varje gång, är det inte James Bond. Huruvida man gillar James Bond eller inte beror på om man gillar ingredienserna. Ungefär på samma sätt som man gillar eller inte gillar en drink. En vodka martini, lemon peeled, shaken not stirred.

Dr. No är den första James Bond-filmen.

Låt oss göra en undersökning. Låt oss se efter om ingredienserna ingår och i så fall pricka av dem.

001
Teasern.
Det vill säga, den lilla actionsekvens som föregår själva filmen och som fuktar aptiten inför vad som komma skall. Ingår.

002
Bondbrudarna.
Som James Bond nedlägger med samma självklara, oberörda elegans som han nedlägger skurkarna. Fast på olika sätt. Ingår.

003
Replikerna.
De snabba, svart humoristiska, ironiska repliker som Bond respektlöst fäller vid de mest opassande tillfällen. Ingår.

004
Högkvarteret.
Ankomsten till MI5:s högkvarter i London, där James Bond bedriver sin ständiga flört med sekreteraren miss Moneypenny, den enda kvinna han aldrig förför, och är lika ständigt spydig mot MI5:s chef M, när denne ger honom hans uppdrag. Ingår.

005
Skurken.
Den megalomane, sinnessjuke, fullständigt orealistiske, ofattbart rike superskurken som avser att härska över hela världen. Ingår.

006
Anläggningen.
Den underjordiska, gigantiska, fullständigt orealistiska anläggning som skurken bebor och med vars avancerade vapenkomplex i form av science fiction-artade apparater han tänker skaffa sig världsherravälde. En anläggning som, obegripligt nog, i ledningscentralen är utrustad med en spak på väggen vid vilken det sitter en skylt där det står: ”Dra i den här spaken så exploderar hela anläggningen”. Ingår.

007
James Bond.
I denna den första av alla James Bond-biofilmer ser vi den riktige James Bond. Sean Connery. En god vän sa till mig vid ett tillfälle att allra första gången James Bond över huvud taget syns i bild, på casinot precis i början av Dr. No, när han tänder en cigarett och på Sylvia Trenchs fråga vem han är svarar: ”Bond. James Bond”, så är detta mer James Bond än någon annan filmscen i hela James Bond-serien. Det stämmer. Den här mannen, vid spelbordet på casinot, *är* Bond. James Bond. Så Bond ingår även han.

James Bond-filmerna är, som serie betraktade, de utan jämförelse framgångsrikaste i filmhistorien. Tarzan, Star Wars, Indiana Jones, Rocky och andra blygsamma ansatser kommer inte ens i närheten. James Bond är ett arketypiskt begrepp – känt i precis hela världen – som i sammanhanget saknar motstycke. Kommersiellt är framgången exempellös. Det är nog ingen överdrift att någon miljard människor har sett minst en Bond-film. De flesta av dem har sett många fler. (Allra mest sedd av filmerna är enligt uppgift nummer tre i serien, Goldfinger av Guy Hamilton.)

Och redan i Dr. No slås receptet fast. Det enda som saknas är MI5:s laboratorium med chefsteknikern Q, som förser James Bond med de tekniska, innovativa hjälpmedel han behöver i fält. Q finns inte med i första filmen, men kom senare att bli en stående ingrediens även han.

Huruvida man gillar James Bond beror som sagt på om man gillar ingredienserna. Gillar man dem inte är det kört. För Bondfilmerna är i princip samma film varje gång. Man vet vad man får. Men gillar man ingredienserna, så är Dr. No en Bondfilm i särklass. Och bland actionfilmer intar Bondfilmerna en särställning (med undantag av de allra senaste i serien, den sista med Pierce Brosnan som snarare var ett slags förklädd Star Trek och de båda första med Daniel Craig, som spelar en fullständigt misslyckad James Bond i fullständigt misslyckade produktioner där receptet chockerande nog helt har förändrats). Den särställningen intar de tack vare sin distanserande självironi. Bondfilmerna tar inte sig själva på blodigt allvar (och innehåller för övrigt och befriande nog så gott som inget blod). Det som gör dem inte bara uthärdliga utan till storslagen underhållning är att de är extravaganzor med självdistans, som parodierar sig själva – och omvärlden. Se till exempel ett av de eleganta insideskämten i Dr. No. När filmen spelades in hade tavlan The Duke of Wellington av Francisco Goya nyligen stulits från National Gallery i London. Så Bond får syn på tavlan i den flotta matsalen i Dr. No:s underjordiska anläggning.

De ständiga, ironiska själv- och omvärldsreferenserna gör Bondfilmerna till ett lika roande som, ibland, intellektuellt pussel för den som är så lagd att man inte endast vill låta sig överväldigas av den självdistanserade underhållningen.

Till det kommer att våldet och actionsekvenserna i Bondfilmerna (i och för sig bara marginellt i och med teasern i denna första) för det mesta har ett mycket försonande drag av löje som helt saknas i den breda mittfåra av actionfilmer som görs av Sylvester Bruce Arnold Schwarzenegger Willis Stallone. De senares filmer är brutalt och långtråkigt outhärdliga, medan James Bond är fenomenal underhållning. Inte så sällan slåss Bond mot någon obehaglig och enormt storvuxen skurk, bara för att av en slump råka hitta något mycket fånigt föremål som han kastar i huvudet på skurken, varpå slagsmålet är avklarat. Kanske mest utpräglat i scenen från hälsohemmet Scrublands i Never Say Never Again av Irvin Kershner, där Bond i stridens hetta får tag på en behållare med vätska som han skvätter i ögonen på skurken. Varpå skurken vrålande av smärta svimmar och faller så illa att han dör. Bond tittar förbluffad på behållarens etikett: ”Urinprov. James Bond.”

I Dr. No, och i de övriga sex äkta Bondfilmerna, kommer till allt detta Sean Connery. Innan Sean Connery blev James Bond ingick han i The Royal Shakespeare Company. Sean Connery är en av filmdukens autentiskt stora skådespelare. James Bond är en endimensionell pappfigur, till synes omöjlig att göra något av eftersom han egentligen bara har två lägen – världsvant elegant förförare och livsfarlig hemlig agent som är expert på närstrid. Men Sean Connery förmår, som ende skådespelare som har porträtterat honom, skänka gestalten ett visst djup. Så mycket det nu alls går. Han lägger en extra dimension till James Bond som aldrig har funnits i manuskripten, bland annat genom att till och med – stundtals – i minspel (och i Dr. No i en replik, som dock rimligen stod i manuskriptet) visa prov på rädsla. Men på ett mycket subtilt sätt, för mod är inte frånvaro av rädsla – det är förmågan att bete sig som om man vore orädd, trots att man inte är det. Att gestalta det på film är inte lätt. I James Bond-serien har ingen annan lyckats.

Redan i Dr. No trumfas James Bond skickligt fram som en magnetiskt karismatisk gestalt. Lägg märke till när man använder det ledmotiv som är ett av filmhistoriens absolut bästa. Inte i actionsekvenser, utan när James Bond promenerar runt eller går in i en hotellobby. Man ser James Bond som inte gör något annat än att synas på duken, ledmotivet ligger suggestivt i bakgrunden och förstärker hans väldiga karisma, och man är förlorad.

Sean Connery är Bond. James Bond.

Kör hårt,
Bellis

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)

april 6, 2009

THE SPY WHO LOVED ME av Lewis Gilbert (1977)
Svensk titel: Älskade spion
Med Roger Moore, Barbara Bach, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell, Bernard Lee, Richard Kiel, Curt Jurgens, Caroline Munro, Walter Gotell, Geoffrey Keen, George Baker, Michael Billington, Olga Bisera, Edward de Souza, Vernon Dobtcheff

SPOILERVARNING

James Bond hängande i en discoboll. Glidande längs en skena i taket. Inne i ett kärnvapenbestyckat slagskepp.

Det är en scen som man vid första påseende förmodligen skulle tro kom från en James Bond-parodi. Fast i själva verket är det förstås en scen som kommer från vad man måste kategorisera som om inte en äkta James Bond-film, eftersom James Bond inte är med, så i alla fall en riktig James Bond-film – eftersom den, minus Bond, innehåller alla de ingredienser som en äkta James Bond-film ska innehålla. Inte minst de löjliga, självparodiska scenerna som gav de riktiga Bond-filmerna, med sin självdistans och humor, det kanske viktigaste av de kännemärken som skilde dem från alla andra actionfilmer. Och som numera, i och med Casino Royale och Quantum of Solace med Daniel Craig, helt har försvunnit.

Filmen heter The Spy Who Loved Me och är utan större tvivel den bästa av Bond-filmerna Roger Moore gjorde. De övriga ingredienserna finns också här, inklusive det väldiga maskinkomplexet avsett att ödelägga hela världen, eftersom skurken är en ofantligt rik, monoman galning som – i det här fallet – ska förpassa mänskligheten till havets botten. Och det är ur havet hans väldiga maskinkomplex stiger upp i slutuppgörelsen. Och naturligtvis innehåller även hans maskinkomplex det obligatoriska förrådet av sprängämnen och en knapp på väggen där det står ”Tryck här så sprängs hela anläggningen”, som fanns med redan i den första filmen i serien, Dr. No. Det Bond alltså varje gång ska göra är att ta sig fram till knappen och trycka på den och det tittaren ska göra är att låta bli att fråga varför sprängämnena och knappen finns där. För det här är James Bond.

Och en annan grej. Den här filmen utspelas i Egypten. Där har James Bonds uppdragsgivare, den brittiska säkerhetstjänsten MI5, inrättat ett högkvarter. Inuti en av pyramiderna. Varför de har gjort det och hur det har gått till utan de egyptiska myndigheternas kännedom är förstås fullständigt obegripligt, men högkvarteret är fullt utrustat – till och med teknikgeniet Q är där (varför det, egentligen?) och testar i sitt fullt utrustade laboratorium kaffebrickor som viner genom luften och hugger huvudet av folk. Och för säkerhets skull har det här högkvarteret inrättats i samarbete med ryssarna, så ryska säkerhetstjänsten är *också* där. Fullt utrustad, förstås.

Och en tredje grej. 007 och hans ryska, kvinnliga kollega Trippel-X är ute och kör bil. Plötsligt blir det nödvändigt att med bilen dyka ned i havet. Med ett knapptryck förvandlas den förstås till en liten miniubåt och de far fram genom vattnet ända tills de kommer till en badstrand, där de med nytt knapptryck förvandlar bilen till vanlig bil igen och ur havet kör upp på stranden, bland mängder av badgäster. En vardaglig självklarthet i den hemliga agent-världen.

Det var sådant här och de fyndiga replikerna och de stående replikerna (”My name is Bond. James Bond” och ”Shaken, not stirred”) som gjorde de gamla Bond-filmerna till Bond-filmer. Den slapstick-artade humorn, de osannolika intrigerna och de hisnande men pajasartade stuntsen, som genomfördes med ett kontrasterande allvar som framhävde det löjliga i alltsammans och därmed gav filmerna en välgörande självdistans som fick James Bond-serien att överleva i årtionden.

Och därför kunde man förlåta sådant som det ofta styltiga skådespeleriet, som i den här filmen när – just det, en fjärde grej – den metalltandade jätten Jaws håller på att slita och bita sönder skåpbilen som 007 och Trippel-X sitter i, och de häver ur sig de fyndiga replikerna men tyvärr inte har glasögonen på sig och därför sitter stela som pinnar för att försöka se vad det står på skyltarna som filmteamets allt-i-allo håller upp utanför bild.

The Spy Who Loved Me är en av den gamla tidens vidunderliga, osannolika, självdistanserade James Bond-filmer. Och som sig bör förför James Bond den kvinnliga huvudrollen i slutet, något han från och med Daniel Craig inte längre gör.

Med andra ord, i stället för att låta Bond förföra har man numera valt att Bond förgöra.

Kör hårt,
Bellis

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)

mars 25, 2009

CASINO ROYALE av Martin Campbell (2006)
Med Daniel Craig, Eva Green, Judi Dench, Mads Mikkelsen, Jeffrey Wright, Giancarlo Ciannini, Caterina Murino, Simon Abkarian, Isaach de Bankole, Jesper Christensen, Ivana Millicevic, Tobias Menzies, Claudio Santamaria, Sebastien Foucan, Malcolm Sinclair, Richard Sammel, Ludger Pistor, Joseph Millson, Darwin Shaw, Clemens Schick, Emmanuel Avena, Tsai Chin

Jag tror att det är begripligt. Varför de har gjort som de har gjort, alltså. Förmodligen fungerar inte formeln längre och förmodligen måste de faktiskt helt förnya och stöpa om gestalten för att kunna fortsätta göra James Bond-filmer som tar in tillräckligt med kassastålar för att det ska vara kostnaderna värt. En annan variant vore förstås att sluta göra James Bond-filmer, men den tanken lär inte falla Bondkoncernen in.

Med andra ord, jag tänker faktiskt inte säga att de är korkade och att det var bättre förr. Fast med det sagt, de är korkade och det var bättre förr.

För James Bond är som Big Mac. Man vet vad man får, varje gång. Gillar man Big Mac så gillar man Big Mac, även om man då och då får en som är ljummen och fadd. Ändrar man på receptet så upphör Big Mac att vara Big Mac. Det går inte att byta ut köttfärsen mot palsternacka, salladen mot vaniljsås och brödet mot spaghetti. Samma sak med James Bond. Det finns ett antal ingredienser som är nödvändiga för att det ska bli James Bond. Om de ingredienserna saknas, så är det inte längre James Bond. För James Bond är inte stor filmkonst. James Bond är en produkt. James Bond är Big Mac.

Det må vara ett ekonomiskt rimligt tilltag att helt stöpa om Bond-gestalten, men det gör också filmen – och de följande filmerna med Daniel Craig och sannolikt hans efterföljare som ”Bond” – till något helt annat än Bond. Ta bort det som ger Bond-filmerna deras särprägel och de slutar att vara Bond-filmer.

Med Pierce Brosnans sista Bond-film, Die Another Day, gick man för långt åt ett annat håll. Den påminner mer om en Star Trek-film än en Bond-film, med bland annat en osynlig bil (!) i vilken dessutom föraren automatiskt blir osynlig (!). Där gick man långt över gränsen för vad som är James Bond, åt Star Trek-hållet. Nu går man långt över gränsen åt ett annat och ännu mer förödande håll.

Actionsekvenserna i Casino Royale är tillbaka på de något trovärdigare nivåerna i de första decenniernas Bond-filmer, med en avgörande skillnad; självdistansen och humorn saknas fullständigt. I den gamla tidens Bond-filmer brukade Bond hitta något oväntat och väldigt löjligt föremål som han kastade i huvudet på skurken och även om slagsmålen stundtals var rätt brutala så var det aldrig någon som blödde särskilt mycket och Bond avslutade dem alltid med en dräpande fyndig kommentar.

I Casino Royale är actionsekvenserna dels relativt få, dels relativt sannolika (alltså inte särskilt svindlande, möjligen undantagandes jakten till fots i början), dels brutala, psykotiska, blodiga och humorlösa, och därför identiska med motsvarande sekvenser i otaliga andra, anonyma actionfilmer (ofta med Arnold Bruce Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone i huvudrollen) och helt renons på Bondskolans alla kännemärken.

Annat som saknas är Q (Bond har inga anmärkningsvärda tekniska hjälpmedel alls, för första gången i historien), Bonds förfining (han använder ord som ”balls” och ”bitch”, han sveper avsiktligt och likt en ruffig east endare bort högarna med spelmarker vid spelbordet, han går klädd i sjaviga kläder, och så vidare), de snabba, fyndiga replikerna och till och med Bonds klassiska drink – när han nu beställer en vodka martini frågar bartendern om den ska vara ”shaken or stirred”, på vilket Bond häpnadsväckande nog och med slaskigt språkbruk svarar: ”I don’t give a damn”.

Daniel Craig är i det närmaste rakt motsatt i princip alla tidigare Bond-skådespelare. Men inte bara till sättet. I vilken annan Bond-film som helst skulle han, med det utseendet, ha spelat en skurk från öststaterna. James Bond är lång, mörkhårig, har mörka ögon och ser hårdför ut. Daniel Craig är liten till växten, förmodligen runt 1.70. Han är blond. Han har blå ögon. Och han trutar med munnen, vilket får honom att se ut som en tjurig liten pojke – ett intryck som förstärks av den löjliga frisyren, med en liten Dennistofs där bak (ur de kameravinklar där flinten inte lyser igenom, för då bländas man), och av hans buttra tonfall och grötiga diktion.

Detsamma gäller skurkarna. De är visserligen märkbart psykotiska, men samtidigt väldigt jordnära. De gör sådant som skurkar faktiskt gör. Le Chiffre har ingen som helst lust att ödelägga hela världen med väldiga maskinkomplex som i slutet av filmen höjer sig ur marken eller havet, han nöjer sig med att göra affärer med pengar från terroristorganisationer. Typer som han finns i verkligheten. Och mellan dem å ena sidan och Blofeld och hans brottssyndikat S.P.E.C.T.R.E. å den andra ligger ett universum.

Jag tycker inte att Casino Royale fungerar. Förutom som dussin-actionfilm av samma slag som Bruce Arnold Sylvester Schwarzenegger Willis Stallone gör. Det som gjorde James Bond underhållande, rolig och intressant var allt det som nu har skalats bort för att Bond-filmerna ska bli likadana som alla andra actionfilmer. Tristast är att självdistansen och självironin som präglar alla tidigare Bond-filmer och som gör dem unika i facket är helt utraderade här.

Och därmed finns verkligen inte längre några Bond-filmer. Trots att man ansträngt sig så mycket att man som sista replik i Casino Royale, där den väldiga slutuppgörelsen bara består av ett skott i benet på den som visat sig vara skurken, låter Daniel Craig säga: ”The name is Bond. James Bond.”*

Varpå ledmotivet äntligen spelas och eftertexterna börjar rulla.

Kör hårt,
Bellis

* För de riktigt Bond-hängivna finns här något att bita i och försöka analysera. Egentligen lyder den klassiska repliken så här: ”My name is Bond. James Bond.” Det Daniel Craig säger är i själva verket en parafras på vad den riktige James Bond sa vid sin entré som prisutdelare på Oscarsgalan 1988: ”The name is Connery. Sean Connery.”