Posts Tagged ‘Danny Boyle’

127 HOURS av Danny Boyle (2010)

mars 1, 2011

127 HOURS av Danny Boyle (2010)
Svensk titel: 127 timmar
Med James Franco, Kate Mara, Amber Tamblyn, Sean Bott, Koleman Stinger, Treat Williams, Kate Burton, Bailee Michelle Johnson, Lizzy Caplan, Parker Hadley

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (James Franco), Bästa filmklippning (Jon Harris), Bästa originalmusik (A. R. Rahman), Bästa manuskript efter förlaga (Danny Boyle, Simon Beaufoy)

Wendy’s. Kentucky Fried Chicken. McDonald’s. Burger King. Dunkin’ Donuts. Taco Bell. Starbucks. Fridays. Coors Light. Gatorade. Coca-Cola. Sunkist. Och, tro det eller ej, Scooby Doo.

Det där är en lista över de ogenerade, övertydliga produktplaceringarna i 127 Hours och de flesta av dem dyker upp i split screen redan under förtexterna. Producenterna måste ha blivit rika som troll, för om man tar in hundra miljoner dollar i sponsorpengar och sedan gör en film om en ensam kille som fastnat med armen under ett stenblock ute i ödemarken kan jag inte se annat än att man därefter vältrar sig i pengar, helt oavsett om någon skulle vilja se den tröstlöst långtråkiga filmen eller inte. Alltså, hur mycket kan det kosta att göra en film om en kille som fastnat med armen under en sten och bara står där hela filmen? (Nåja, han springer lite i början och stapplar lite i slutet, men i övrigt står han bara där.)

Smart affärsplan, naturligtvis, men jag undrar om inte sponsorerna kände sig ganska blåsta när de fick se den här på alla vis billiga filmen. Särskilt som det dessutom inte nödvändigtvis är väldigt bra reklam att få sitt produktmärke övertydligt uppvisat i en film som ingen kommer att komma ihåg någonting alls av, förutom att killen som har fastnat under blodslaskande former hugger av sig armen med en liten fällkniv. Det är inte riktigt den sortens associationer flertalet produktmärken brukar vilja väcka.

Fast det är förstås både udda och ganska obegripligt att man här och där i filmen använt sig av split screen, något som var inne ett tag på sextiotalet men sedan i princip försvann. Av rätt goda skäl.

Kör hårt,
Bellis

SLUMDOG MILLIONAIRE av Danny Boyle och Loveleen Tandan (2008)

maj 21, 2010

SLUMDOG MILLIONAIRE av Danny Boyle och Loveleen Tandan (2008)
Med Dev Patel, Ayush Mahesh Khedekar, Tanay Chheda, Madhur Mittal, Azharuddin Mohammed Ismail, Ashutosh Lobo Gajiwala, Freida Pinto, Rubina Ali, Tanvi Ganesh Lonkar, Irrfan Khan, Saurabh Shukla, Anil Kapoor, Ankur Vikal

SPOILERVARNING

Det märks inte omedelbart, men mycket snart, att Slumdog Millionaire är en typisk Bollywoodfilm minus musikalinslagen. För det mesta brister de ut i gäll sång och dansar indiska folkdanser ungefär var fjärde minut i de stora kostymspektaklen från Bollywood, men i Slumdog Millionaire har man i stället skänkt filmen en förment prägel av bister socialrealism.

Fast skillnaden är ytlig. Den bistra realismen är politiskt korrekt och socialt medveten i så hög grad att den slår över i sig själv och blir fullständigt osannolik, och filmens grundförutsättningar är inte bara konstruerade, de är vänligt uttryckt helt artificiella.

Hur troligt är det, på en skala från 1 till 10, att en indisk tonåring från slummen som har en fråga kvar för att vinna högsta vinsten i TV-programmet ”Vem vill bli miljonär?”, och därför har blivit hyllad riksidol i det kontinentstora Indien, kvällen före programmet då han ska få sin sista fråga av programledaren skickas i händerna på polisen, som kidnappar, misshandlar och torterar honom med elchocker? Allt i det förmenta syftet att avslöja ”hur han har fuskat”?

Hur troligt är det, på en skala från 1 till 10, att en lång rad enstaka, för det mesta fasansfulla händelser i en indisk slumpojkes uppväxt i tur och ordning försett honom med svaren på den rad frågor han får när han i artonårsåldern under flera dagar medverkar i TV-programmet ”Vem vill bli miljonär?”

Det här är ett sätt att berätta en historia som är så konstlat att det smakar plast.

Och precis som Bollywoodfilmerna med musikalinslagen finns här de alltigenom ondskefulla skurkarna, den alltigenom ädle hjälten (lägg för all del märke till att när *han* under uppväxten blir brottsling så framställs brotten plötsligt som charmiga hyss till glättig cirkusmusik), den väna, vackra jungfrun i nöd (tillfångatagen av de alltigenom onda skurkarna) och den onde skurk som från början var hjältens vän och som i slutet visar sig vara den ädle riddare som offrar sitt liv för de unga tus lycka.

Hur mycket smetigare kan det bli? Och varför gör man en sagofilm om riddare och vackra jungfrur i form av förment socialrealistisk film från slummen i Bombay?

Möjligen för att vinna en Oscar för bästa film. Kanske. Det var hur som helst vad man gjorde. Och Slumdog Millionaire kammade hem ytterligare sju Oscarstatyetter, bland annat för bästa regi och bästa manuskript efter förlaga.

Och det var förstås oundvikligt. För hur skulle akademien kunna förbigå en så politiskt korrekt film, som till och med handlar om den socialrealistiska slummen i Indien samtidigt som den lyckas vara Drömfabrikens pålitliga gamla saga om den enkle unge mannen av folket som besegrar draken, får prinsessan och inte bara halva utan till och med hela kungariket?

Kör hårt,
Bellis