THE STEPFORD WIVES av Frank Oz (2004)
Titel i Sverige: Stepford Wives
Med Nicole Kidman, Matthew Broderick, Glenn Close, Bette Midler, Christopher Walken, Roger Bart, David Marshall Grant, Jon Lovitz, Dylan Hartigan, Fallon Brooking, Faith Hill, Matt Malloy, Kate Shindle, Tom Riis Farrell, Lorri Bagley
SPOILERVARNING (även originalets intrig och slut avslöjas!)
I USA är ”stepford wife” ett begrepp. Ira Levins roman och, senare, originalfilmatiseringen blev så ryktbara att även de allra flesta som aldrig läst boken eller sett filmen vet vad en ”stepford wife” är för något. Och det har varit det stora problemet för den här refaken av filmen. Det är helt uppenbart att teamet bakom refaken har förstått att alla redan innan de ser den vet att stepfordhustrurna är konstgjorda, att de är androider. Därmed har den ursprungliga filmens chockverkan omöjliggjorts; i den gavs antydningar om vad som försiggick, men det var först i slutet som man fick veta att fruarna i Stepford var androider och den isande slutscenen, där filmens huvudperson förvandlats till en av dem och går runt med sin kundvagn i snabbköpet och dockstelt hälsar på de andra dockstela hustrurna, är oförglömlig.
Den scenen finns med här också, men den här gången slutar filmen inte där. För den vill förstås överraska, den vill sluta oväntat. Och det gör den, för slutet har inte bara denna gång blivit lyckligt i stället för isande fasansfullt – det har också blivit obegripligt och hänger inte ihop med filmen i övrigt.
Under det mycket påklistrade slutet kommer händelserna slag i slag:
1. Det visar sig på en stor bal att Nicole Kidman, som hennes man Matthew Broderick uttrycker det, ”…isn’t a robot”. Hon har bara spelat.
2. Strax innan det avslöjandet har Broderick varit nere i källarvåningen på herrklubben där balen äger rum. I källarvåningen finns kontrollskärmarna till de datorprogram som via mikrochips implanterade i hjärnan styr fruarna i Stepford. Han har stängt av datorprogrammen, så att fruarna åter har blivit sig själva.
3. Omständigheten i punkt 2 är mycket märklig. För de fruar som betett sig oväntat tidigare i filmen har helt uppenbart varit androider, det vill säga maskiner. Inte människor med mikrochips i hjärnan. Efter boken och den förra filmen visste som sagt alla att fruarna i Stepford var androider; därför var de det i den här filmen också. När en av dem går sönder ryker det ur öronen på henne och hon beter sig precis som en maskin som hakat upp sig; på en annan kan man stoppa ett kreditkort i munnen och ur samma mun plocka ut kontanter, som ur en bankomat. Båda delarna är svåra att åstadkomma med levande kvinnor, oavsett antal mikrochips i hjärnan.
4. Men slutet ska vara överraskande. Så då ignorerar man plötsligt att kvinnorna tidigare i filmen har varit androider. Nu är de i stället verkliga, levande kvinnor som bara fått mikrochips implanterade i hjärnan och när datorprogrammen stängs av blir de sig själva igen.
5. Fast därmed är det långt ifrån slut på enfalden. Det visar sig i rask takt därefter att den man, Christopher Walken, som styrt hela Stepford och legat bakom datorstyrningen av kvinnorna själv är en android, alldeles på riktigt.
6. För egentligen, visar det sig, är det hans fru, Glenn Close, som ligger bakom alltsammans och som håller ett flammande försvarstal inför den församlade skaran på balen, när hennes robotmake blivit förstörd och alltså är ”död”.
7. I en av de sista scenerna intervjuar Larry King från tv-kanalen CNN Nicole Kidman och Bette Midler och Roger Bart, de tre huvudpersoner som hela tiden har funnit Stepford obegripligt och motbjudande, efter att de räddats.
8. Som en sista störtdykning i enfald meddelas under Larry King-intervjun att männen i Stepford nu efter sina mycket allvarliga brott (i stället för i fängelse) satts i husarrest och tvingas utföra husmorssysslor och man klipper över till en parodi på den ursprungliga filmens isande slutscen, där männen myllrar runt i snabbköpet och lyder order av en kvinnoröst i högtalarsystemet som säger åt dem att fortsätta handla och inte stanna till och prata med varandra.
9. Och då har jag inte ens nämnt att det är obegripligt hur Matthew Broderick tidigare i filmen kunnat ”strunta i” att implantera mikrochipsen i sin hustrus hjärna. Visserligen sänder herrklubbens medlemmar ned honom och henne i källarplanet med ett slags golvhiss när ingreppet ska ske, men det är ju bara imbecillt att tänka sig att det är han ensam som ska utföra det – han är tv-producent, inte hjärnkirurg – och att hon i så fall bara ska gå med på det. Därnere i källaren måste väl ha funnits ett helt expertteam av läkare och datortekniker. Fast tydligen inte.
Det finns ett par poänger med filmen.
Nicole Kidman är faktiskt väldigt bra i huvudrollen.
Och Stepford är mycket lyckat skildrat. Hela staden går i grälla pastellfärger à la reklamfilmer och reklamannonser från femtiotalet och kvinnorna beter sig som de absolut stereotypt perfekta husmödrar som reklamfilmerna och annonserna befolkades av på den tiden. Husmödrarna som leende lägger tvätt i maskinen, bakar varje söndag och väntar i dörren, med middagen framdukad, när äkta mannen kommer hem från jobbet.
Men detta hade man förstås kunnat göra utan att tillverka en ny version av The Stepford Wives. Det är uppenbart att filmmakarna redan från början har insett att det inte går att göra en ny filmatisering av The Stepford Wives. Både romanen och den ursprungliga filmen är för kända. Den insikten skulle väl ha varit ett alldeles utmärkt skäl att låta bli?
Kör hårt,
Bellis
Kinematografi 