Posts Tagged ‘Dileep Rao’

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)

mars 8, 2011

INCEPTION av Christopher Nolan (2010)
Med Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Dileep Rao, Cillian Murphy, Tom Berenger, Marion Cotillard, Pete Postlethwaite, Michael Caine, Lukas Haas, Tai-Li Lee, Claire Geare, Magnus Nolan

I EFTERDYNINGARNA TILL OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Scenografi (Guy Hendrix Dyas, Larry Dyas, Doug Mowat), Filmfotografi (Wally Pfister), Filmmusik (Hans Zimmer), Ljud (Richard King), Ljudmixning (Lora Hirschberg, Gary A. Rizzo, Ed Novick), Specialeffekter (Paul Franklin, Chris Courbold, Andrew Lockley, Peter Bebb), Bästa originalmanuskript (Christopher Nolan)

Vann i följande kategorier: Filmfotografi, Ljudmixning, Specialefffekter

Christopher Nolan har skrivit ett originalmanuskript, men han har läst science fiction-författarna Philip K. Dick och Christopher Anvil. Inception är den i särklass bästa Philip K. Dick-filmatisering jag har sett, trots att den inte är någon Philip K. Dick-filmatisering. Och inte någon Christopher Anvil-filmatisering. Det är temat som kommer från Philip K. Dick och Christopher Anvil – de många lagren av verklighet, där alla lager inklusive vår verklighet (eller det vi kallar vår verklighet) är lika illusoriskt verkliga och där gränserna till slut är utsuddade och definitionen av vad som är den ”verkliga” verkligheten blir meningslös, eftersom någon sådan egentligen inte existerar. Rent bokstavligt är behandlingen av temat plockat ur Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale och Christopher Anvils långnovell Mind Partner. Från framförallt den senare har filmen lånat flera detaljer, som att man med droger eller tekniska hjälpmedel försänkt i en av de drömmar som för den drömmande är en verklighet lika påtaglig som vår kan leva ett helt liv för att sedan vakna upp och gå vidare i sitt vanliga liv, här och nu i vår verklighet, för att därefter på nytt vakna upp och plötsligt inse att även det livet var en dröm, och så vidare. Inception lägger fascinerande nog till ytterligare faktorer, som att flera människor med de tekniska hjälpmedlen kan leva i en annan människas undermedvetna drömmar, lika påtagliga, lika verkliga, lika detaljerade, lika uppenbart äkta som den verklighet vi alla just nu ser omkring oss. Inception är en av de få science fiction-filmer i historien som spektakulärt utnyttjar genrens inneboende möjligheter till svindlande nya sätt att betrakta verkligheten.

Inception är dessutom ett svindlande publiksvek. Mot denna vidunderliga idéfond, väl gestaltad och suggestivt iscensatt, uppvisas en oändlig, mycket tröttsam parad av explosioner, biljakter, smattrande skottlossningar, springande och skuttande hjältar, och allt det där andra som så ofrånkomligt fyller filmerna där Bruce Arnold Sylvester Stallone Schwarzenegger Willis brukar hålla till. Jag läste någonstans häromdagen att ”Actionsekvenser i filmer är det tråkigaste jag vet, för det *händer* ju ingenting” och det är nog det bästa omdöme om den sortens inslag i filmer jag någonsin har sett. Nej, just det. Det *händer* ju ingenting. Allt bara exploderar. Hela tiden. Och så skjuter de. Hela tiden. Och springer och hoppar och skuttar. Hela tiden.

Inception är ett svindlande publiksvek på ytterligare ett plan. Den plågsamt enkla actionintrig man klistrat på den vidunderliga idéfonden, och som gång på gång inte bara spricker utan rämnar som om även den belamrats med de exploderande specialeffekter som får scenografin att rasa samman i parti och minut, har ingenting med idéfonden att göra. Den skulle ha fungerat alldeles utmärkt utan den. Kille är oskyldigt misstänkt för att ha mördat sin fru, därför måste han fly landet och därför kan han inte träffa sina barn, men begår han ett brott kommer en mycket inflytelserik, korrupt affärsman att dra i trådar och få myndigheterna att helt enkelt begrava misstankarna mot honom. Jag tror att jag har sett den filmen åtminstone hundra gånger förut, utan den här idéfonden.

Förmodligen säger det mycket om de autentiska Philip K. Dick-filmatiseringarna att Inception utan att vara en Philip K. Dick-filmatisering trots det är den bästa av dem.

Fast jag har mycket svårt att tro att Philip K. Dick någonsin skulle ha hittat på en rollfigur så enfaldigt osannolik som filmens till arkitekt studerande collegetjej, som inte bara med förbluffande brist på förvåning och en orädd axelryckning accepterar att det finns otaliga lager verklighet, utan som dessutom på fem minuter visar sig förstå alltsammans bättre än de proffs som ägnat sig åt att verklighetshoppa i åratal. Och dessutom är hon en alldeles förträfflig actiontjej som hoppar, skjuter och springer mellan verkligheter på ett sätt som får en att börja undra vad arkitekturpluggande tjejer i övre tonåren egentligen lär sig på amerikanska college.

Men nåja, hon är i alla fall bättre än Arnold Schwarzenegger var i Total Recall, som faktiskt påstås vara en filmatisering av Philip K. Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale.

Den filmen gör de en nyinspelning av nu. I vanliga fall avskyr jag refakes, men i det fallet är behovet påkallat (om inte även nyinspelningen tillåts bli en ursäkt för att spränga allt i luften, vilket tyvärr inte är särskilt sannolikt).

Jag skulle inte ha något emot en nyinspelning av Inception heller.

En nyinspelning där man faktiskt utnyttjar det tema, den idéfond man så suggestivt lyckas måla upp.

Kör hårt,
Bellis

AVATAR av James Cameron (2009)

mars 7, 2010

AVATAR av James Cameron (2009)
Med Mr. Special Visual Effects, Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Joel Moore, Giovanni Ribisi, Michelle Rodriquez, Laz Alonso, Wes Studi, CCH Pounder, Dileep Rao, Matt Gerald, Sean Anthony Moran, Jason Whyte, Scott Lawrence

INFÖRS OSCARSGALAN 2010
Nominerad i följande kategorier: Bästa film, Bästa regi, Bästa originalmusik (James Horner), Bästa scenografi (Rick Carter, Robert Stromberg, Kim Sinclair), Bästa fotografi (Mauro Fiore), Bästa filmklippning (Stephen Rivkin, John Refoua, James Cameron), Bästa specialeffekter (John Letteri, Stephen Rosenbaum, Richard Baneham, Andrew R. Jones), Bästa ljudredigering (Christopher Boyes, Gwendolyn Yates Whittle), Bästa ljudmixning (Christopher Boyes, Gary Summers, Andy Nelson, Tony Johnson)

Att lura ögat.

Filmkonsten har alltid lurat ögat, på ena eller andra sättet. Ända från början. Nu är den stora hypen i och med Avatar att den lurar ögat att se tredimensionellt på filmduken.

Det stämmer. Inte för att det är någon nyhet. Någon väldig skillnad jämfört med tidigare tredimensionella filmer finns inte, förutom vad beträffar de scener som är mest genomfört fotograferade i 3D-teknik. För det är det inte alla som är. Det finns till och med scener som bara är vanlig, tvådimensionell film. Men publiken märker inget, för öser man på med tillräckligt med 3D i ett antal mycket omtumlande scener gör hjärnan resten. Upptäckte jag när jag såg Avatar. För jag var främst där för att se den här så livligt hyllade, nya tekniken.

Och så här gör man för att som tittare kontrollera vad som egentligen pågår, upptäckte jag också.

Man tar av sig 3D-glasögonen en kort stund.

Det finns då tre olika varianter.

1) Har man tagit av sig glasögonen blir allting suddigt och fylledubbelt på bioduken om det är en helt och hållet genomförd 3D-scen.

2) Om förgrunden i form av exempelvis en människa i stället syns mycket tydligt medan bakgrunden är suddig, är det en 3D-scen av det slag som har funnits i evigheter och som bygger på samma princip som 3D-foton man tittar på i en viewmaster. Det vill säga, bilden är fotograferad i så att säga två lager.

3) Ser det ut som vanlig tvådimensionell film är det just vanlig tvådimensionell film.

Exempel på nummer ett i Avatar är inledningsscenen där Sam Worthington väcks ur sin dvala inne på rymdstationen och några av landskapen på Pandora och ett relativt stort antal andra scener, exempel på nummer två förekommer växelvis inne i högkvarteret och när de krigar på Pandora, och exempel på nummer tre är scenerna där rymdstationen svävar i rymden.

Mr. Visual Special Effects kan ha varit lite dyr, så de kanske inte hade råd med honom precis hela tiden. De helt genomförda 3D-scenerna är, det måste medges, inte så sällan visuellt imponerande. Stundtals hisnande.

Pratet om att blåingarna som bebor Pandora har lika känsligt och uttrycksfullt minspel som riktiga människor visade sig förstås vara rent nonsens. Även här har filmmakarna skickligt men mycket enkelt lurat ögat. De har försett blåingarna med jättelika ögon, vilket i sin tur lurar våra ögon. Skälet till att människor tycker att sälungar ser så själfulla ut är att de har jättelika ögon. Samma sak här. Tittarna luras att tro att de här konstgjorda specialeffektsblåingarna ser hemskt uttrycksfulla ut, just för att de har mycket stora och mycket klara ögon. Det enda som faktiskt rör sig i deras ansikten är ögonen och munnen. Ingenting annat. Något minspel finns inte.

Intrigen så. Den här recensionen är inte försedd med någon spoilervarning. Trots det ska jag faktiskt avslöja hela intrigen. Men i stället för att berätta den i detalj gör jag ett kodschema.

Här är nyckeln till koderna:

Kz – kazaam-explosion
Bb – boombang-explosion
Sw – swischavaam-explosion
Hoa – helt osannolik action
He – hjälte
Hna – hjältinna
K – kärlek
O – onding/ar
G – goding/ar
S – strider
Kr – krig
Ls – lyckligt slut

G-O-He-Hoa-Hna-Hoa-Hoa-Hoa-K-O-G-S-Hoa-S-Kz-Kz-He-Hna-K-S-Sw-Hoa-Sw-Kz-K-Kz-Kz-Kz-Bd-Bd-Sw-Bb-Sw-Kz-Kz-Bd-Kz-Bb-Bb-Sw-Bb-Sw-Bb-S-Kz-Bb-Kz-He-Hna-K-Ls.

Kör hårt,
Bellis