Posts Tagged ‘Dr. Jekyll’

DR. JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)

november 3, 2015

JEKYLL AND MR. HYDE av John S. Robertson (1920)
Svensk titel: Dr. Jekyll och Mr. Hyde
Med John Barrymore, Brandon Hurst, Martha Mansfield, Charles Lane, Cecil Clovelly, Nita Naldi, Louis Wolheim, Alma Aiken, J. Malcolm Dunn, Julia Hurley, George Stevens, Edgard Varèse

Att jämföra en filmatisering med den litterära förlagan där sådan finns är något jag i princip aldrig ägnar mig åt, eftersom en berättelse i rörliga bilder är något helt annat, med helt andra förutsättningar, än en berättelse i text. Fast med det sagt är det inte ointressant att titta på både Robert Louis Stevensons kortroman The Strange Case of Dr. Jekyll & Mr. Hyde och denna filmatisering, Dr. Jekyll and Mr. Hyde.

Robert Louis Stevensons berättelse har blivit en arketypisk, litterär ikon. Och det finner jag märkligt, i sken av att det är en omständligt och klumpigt berättad historia på redan under hans livstid arkaiskt ålderdomlig engelska, en berättelse med teatraliskt våldsamma överdrifter – inte minst blir romangestalt efter romangestalt med vilt flaxande armar och rullande ögon paniskt skräckslagen sida upp och sida ned – och ingen personkarateristik alls, en berättelse som gör en ansats att diskutera det intressanta moralfilosofiska spörsmålet kring allas vår inneboende, potentiella ondska men som på grund av det alltför knappa sidantalet inte lyckas föra diskussionen någonvart, och en berättelse som till råga på allt skymmer den för intrigen helt avgörande Mr. Hyde någonstans i bakgrunden, då och då apostroferad i enstaka meningar.

Vad Robert Louis Stevenson gör är strängt taget att i ett slags synopsis redogöra för en idé till en science fiction- och skräckberättelse, där en av läkaren och forskaren Dr. Jekyll framställd tinktur gör att man förvandlas både fysiskt och psykiskt och renodlar sin egen inneboende ondska, och beter sig därefter. En både suggestiv och intressant berättelse. Det är synd att Robert Louis Stevenson aldrig skrev den.

I mångt och mycket tas det igen av denna filmatisering, som för det första utökar persongalleriet (redan på den tiden var det nödvändigt med något slags romans i en Hollywoodproduktion, så filmteamet tillförde inte minst kvinnor till intrigen, inklusive en som Dr. Jekyll är förälskad i och en annan som Mr. Hyde plågar) och för det andra bygger på berättelsen. Normalt brukar litterära förlagors berättelser behöva reduceras när de filmatiseras, men här är det tvärtom. Stevensons magra skelettberättelse förvandlas med kött på benen till en mer fullödig historia, en förvandling som är inte helt olik den Dr. Jekyll genomgår när han blir Mr. Hyde.

I huvudsak är intrigen dock förlagan trogen, och det gäller även och föga oväntat med tanke på tillkomståret det teatraliska draget. Här rullas det med ögon och gapas med munnar och sprattlas och fäktas med armar och ben och hoppas och skuttas och krängs, men den estetiken är som bekant dominerande i tjugotalets stumfilmer och stammade förstås från att skådespelare dittills arbetat på teatern och varit tvungna att använda sig av bombastiskt överdrivna gester för att det skulle framgå även för dem som satt längst bak i publiken vad som pågick på scenen.

Så givet den skådespelarestetiken, som var ofrånkomlig ända tills geniet Louise Brooks dök upp på vita duken, är det bara att inte utan beundran konstatera att Dr. Jekyll and Mr. Hyde är en förtätad, suggestiv, och mycket mörk film, som väl förmedlar stämningen och själva andan i den berättelse den förtäljer. Det framstår i och för sig även här, precis som i den litterära förlagan, inte som särskilt klart vad det är som gör Mr. Hyde så ond, åtminstone inte förrän han begår intrigens bestialiska mord. Rent generellt är det svårare, i alla fall för en tittare av i dag, att inse vad som är så bottenlöst depraverat med att le om än liderligt mot kvinnor och umgås med dem på sjaskiga barer, men tiderna förändras ju.

Vilket inte innebär att tiderna har förändrats så mycket under de nu 95 år som gått sedan Dr. Jekyll och Mr. Hyde hade premiär att den inte fortfarande är en film man bör se, helt enkelt för att dess kvaliteter är avsevärda och dess gestaltning av en numera arketypisk berättelse är suggestiv och stundtals gripande, om än sällan särskilt skrämmande, i alla fall inte för dagens filmtittare.

Kör hårt,
Bellis

FRANKENSTEIN av J. Searle Dawley (1910)

november 11, 2010

FRANKENSTEIN av J. Searle Dawley (1910)
Med Charles Ogle, Augustus Phillips, Mary Fuller

Den första filmatiseringen av Mary Shelleys på filmduken så ofta misshandlade berättelse om Victor Frankenstein och hans monster firar i år hundra år och är en märklig, suggestiv skapelse från filmkonstens tidiga barndom.

Tolkningen är mycket fri och berättelsen har tematiskt blivit en kombination av Mary Shelleys roman och kortromanen om Dr. Jekyll och Mr. Hyde av Robert Louis Stevenson. Victor Frankenstein kan i denna filmatisering skapa monstret på alkemisk väg, i en kittel full av sjudande kemikalier, endast för att han anfrätts av onda tankar och föreställningar om just skapandet av liv. Monstret, som ser ut som ett stort troll, är för sin existens beroende av honom, i det närmaste sprunget ur hans eget jags onda sida, och hemsöker honom ständigt – men är gripande nog och precis som i Mary Shelleys roman inte självt ondskefullt utan fruktansvärt ensamt och i filmen väldigt svartsjukt på sin skapare och hans vackra fästmö. Dess undergång är bildmässigt mycket suggestivt och intrigmässigt mångbottnat visualiserad och iscensatt, och förstärker Jekyll och Hyde-tematiken.

Jag förmodar att man inte bör vara förvånad över att specialeffekterna är vidunderliga. När monstret sakta växer fram ur den sjudande kitteln är det så kusligt och illusoriskt gjort att det känns mer mardrömslikt än den stora majoriteten av dagens endimensionella datoranimationer. Det vore dumt att svära sig fri från att fascinationen sannolikt även beror på att den här filmen är hundra år gammal och att man förstås som modern tittare ser den med andra cineastiska ögon än en modern film, men det förändrar inte faktum.

Naturligtvis är Frankenstein en på många sätt mycket primitiv film. Den består av ett antal styltiga tablåer framför en stillastående kamera, där de överdrivet teatraliska skådespelarna påfallande ofta till hälften försvinner ute i kanten på bildrutan, själva omedvetna om var i bildfältet de befinner sig. Med viss sannolikhet hade man inte möjlighet att i någon större utsträckning ta om scener och hur som helst betvivlar jag starkt att man hade några så kallade dailys, det vill säga kvällsvisningar för filmteamet av de scener som tagits under dagen för att kontrollera vilka som är lyckade och vilka som måste tas om. Förmodligen har man bara repeterat scenerna några gånger, ställt upp kameran, börjat agera och först därefter framkallat alltsammans och klippt ihop filmen. Den tesen styrks av att filmen spelades in på bara tre dagar.

Allt det här måste man förstås förlåta Frankenstein från 1910. Att bedöma denna film från filmkonstens tidiga barndom enligt den moderna filmkonstens måttstockar låter sig inte göras, och så till exempel är det nuförtiden som stumfilmsepokens skådespelarestetik uppfattas som överdrivet teatralisk. Så uppfattade man den inte då. Det är meningslöst att kräva av en helt annan epok att den ska dela den moderna tidens estetiska värderingar, oavsett konstnärligt fält.

Och det verkligt fascinerande är att Frankenstein från 1910 som sagt även för en modern tittare är en suggestiv, illusorisk, tankeväckande film.

Kör hårt,
Bellis