Posts Tagged ‘Dustin Hoffman’

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)

februari 27, 2011

RABBIT HOLE av John Cameron Mitchell (2010)
Med Nicole Kidman, Aaron Eckhart, Dianne Wiest, Miles Teller, Tammy Blanchard, Sandra Oh, Giancarlo Esposito, Jon Tenney, Stephen Mailer, Mike Doyle, Roberta Wallach, Patricia Kalember, Ali Marsh, Yetta Gottesman, Colin Mitchell

INFÖR OSCARSGALAN 2011
Nominerad i följande kategori:
Bästa kvinnliga huvudroll (Nicole Kidman)

Man skulle kunna tänka sig ett experiment. Man skulle kunna samla ihop tio kompetent genomförda – för att inte säga till och med välgjorda – filmer som handlar om ett föräldrapar som har förlorat sitt barn i en olycka och som försöker gå vidare i livet. Man skulle kunna ta vilka tio filmer som helst på det temat – eller kanske bara fem – och om man struntade i att det var olika skådespelare som spelade föräldraparet i olika scener, skulle man genom att plocka scener ur de tio – eller kanske bara fem – olika filmerna kunna sätta ihop hela Rabbit Hole. För jag hittar inte en enda scen här som jag inte har sett förut. De flesta i rätt många versioner. Och de scenerna har i sin tur alla ingått i filmer som varit så snarlika Rabbit Hole att jag tror att jag har glömt bort minst hälften av dem fullständigt, förmodligen fler. Därför att de är ständiga upprepningar av varandra.

Rabbit Hole är en rätt bra version i mängden, men det beror uteslutande på skådespeleriet. Nicole Kidman har i tidiga medelåldern blivit en på många sätt förträfflig skådespelerska, men hon övertygar i Rabbit Hole med schabloner. Rent teoretiskt skulle hon till och med ha kunnat kopiera dem från sina föregångare i samma film fast med alla de andra titlarna. Och detsamma gäller Aaron Eckhart. Och Miles Teller och till och med den enastående Dianne Wiest, numera i mina ögon förvånansvärt åldrad (fast jag hade nog bara glömt hur gammal hon faktiskt har hunnit bli – man gör lätt det om man då och då ser om äldre filmer där favoritskådespelare eller favoritskådespelerskor är med).

Med detta vill jag i och för sig inte ha sagt att Rabbit Hole inte skulle vara sevärd. Den är värd att se för den som vill se ett ganska inkännande (men det finns bättre) porträtt av två människor som försöker gå vidare i tillvaron efter att ha förlorat sitt barn, som reagerar på olika sätt, som kolliderar med varandra i sina försök att hantera situationen. Och om man vill se vad som förstås är en tårdrypare.

Fast å andra sidan skulle man i stället – och det är vad jag rekommenderar – kunna se vad som antagligen är den främsta film på det här temat som gjorts och där Dustin Hoffman gör vad jag anser vara hans paradroll och där hans motspelerska är en av filmhistoriens mest begåvade aktriser, som över huvud taget aldrig gör något annat än lysande rolltolkningar – Susan Sarandon.

Den filmen heter Moonlight Mile och är regisserad av Brad Silberling.

Och den innehåller rätt många scener som inte förekommer i de övriga versionerna. Till och med väldigt många.

Kör hårt,
Bellis

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)

september 7, 2010

THE MARATHON MAN av John Schlesinger (1976)
Svensk titel: Maratonmannen
Med Dustin Hoffman, Sir Laurence Olivier, Roy Scheider, William Devane, Martha Keller, Fritz Weaver, Richard Bright, Marc Lawrence, Allen Joseph, Tito Goya, Ben Dova, Lotte Palfi Andor, Nicole Deslauriers

VISS SPOILERVARNING

Flera scener hade bränt sig fast i minnet, men The Marathon Man är trots det inte en särskilt bra film. Jag såg den första gången när jag var femton år. Nu har jag sett om den. Det är ett tag sedan jag var femton år. Och flera scener hade som sagt bränt sig fast i minnet. Den där Dustin Hoffman blir kidnappad i badrummet, till exempel. Och slutuppgörelsen, där han kastar diamanter omkring sig. Och några till. De scenerna är extremt starka, mycket minnesvärda – men de dyker upp i en film som visserligen blev hyllad när den kom men som inte åldrats särskilt väl. Fast det finns en möjlighet att det kan bero på att så många filmer sedan dess på olika sätt har imiterat The Marathon Man att den i dag känns som en i mängden medan den inte gjorde det då, när den var ny och fräsch. Kanske.

För tänk efter. Hur många filmer finns det egentligen som handlar om gamla överlevande, högt uppsatta nazister från andra världskriget som konspirerar och är onda och har sig i modern tid? Hur många filmer finns det om den oskyldige civilist som blir indragen i deras komplotter? Hur många filmer finns det där de konspirerande nazisterna är så robotaktigt psykopatiska monster att de förefaller vara konstgjorda? Hur många filmer finns det där män i mörka kostymer träffar varandra sent på natten vid en stor, mystisk byggnad kring vilken gatorna alltid ligger öde? Hur ofta blir inte någon av männen i mörka kostymer som träffas vid den stora, mystiska byggnaden så oväntat mördad av de övriga männen i mörka kostymer att man som tittare numera förutsätter att någon av dem ska bli det och alltid får rätt? Och hur många filmer finns det förresten inte där det visar sig att även den huvudrollsinnehavande civilistens allra närmaste ingår i konspirationen?

Dustin Hoffman har alltid sett yngre ut än han är, men det finns filmproduktioner där man demonstrerat en närmast obegriplig övertro på hans ungdomliga utseende. För 39 år gammal, som han var när The Marathon Man spelades in, såg han faktiskt inte ut att vara i riktigt samma ålder som sina tonåriga kurskamrater på college. Kunde man inte ha frångått romanförlagan och låtit honom vara något annat än collegestudent i filmen? Fast bortsett från det gör Dustin Hoffman som vanligt en enastående rollprestation. Han överglänser samtliga övriga skådespelare i filmen, inklusive Sir Laurence Olivier. Och det är nästan lite lustigt, för Dustin Hoffman är ju metodskådespelare och när han under filmens slutsekvens skulle föreställa vara mycket trött och härjad lät han i verkligheten bli att sova på tre dygn. När han dök upp på inspelningsplatsen frågade Sir Laurence honom varför han såg så trött ut och Dustin Hoffman svarade som det var, att han låtit bli att sova på tre dygn för att det skulle se naturligt ut. Varpå Sir Laurence svarade:
”Try acting, dear boy – it’s much easier.”

Dustin Hoffman har ofta hamnat i rollfacket ”den vanlige, civile medborgaren som oskyldig dras in i ruggigheter han egentligen inte är kapabel att klara av, men till slut klarar av i alla fall”. Alltså, samma rollfack som Cary Grant odödliggjorde i vad som är en av Alfred Hitchcocks absolut främsta filmer, North By Northwest. Och den rollen gör Dustin Hoffman nästan alltid, och definitivt i The Marathon Man, enastående bra – dels för att han är en av vita dukens största skådespelare, dels för att han som kortvuxen och med lite barnslig uppsyn rent utseendemässigt lämpar sig väl för rollen som den hygglige, oskuldsfulle mannen på gatan som tvingas in i omständigheter han saknar kontroll över.

Men med det sagt så är The Marathon Man en visserligen intrighård men fullständigt osannolik thriller. Så här går det inte till, men paradoxalt nog kan de flesta tittare trots det en bit in i filmen förutse precis hur det kommer att gå till, eftersom det så länge har gått till så här på film.

Så till exempel kunde det vara intressant att räkna hur många minuter det tar för en ovanligt enfaldig tioåring att komma på vem Dustin Hoffmans flickvän egentligen är. Man undrar om filmteamet på allvar trodde att någon annan skulle låta sig luras på den punkten än just Dustin Hoffman?

Det är lite tråkigt, för jag har fortfarande en mycket bestämd känsla av att The Marathon Man är en lysande film.

Den var ju det bara häromåret, när jag var femton.

Kör hårt,
Bellis

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)

mars 4, 2009

FROST/NIXON av Ron Howard (2008)
Med Frank Langella, Michael Sheen, Sam Rockwell, Kevin Bacon, Matthew Macfayden, Oliver Platt, Rebecca Hall, Toby Jones, Andy Milder, Kate Jennings Grant, Gabriel Jarret, Jim Meskimen, Patty McCormack, Geoffrey Blake, Clint Howard, Rance Howard, Gavin Grazer, Simon James, Jay White

Filmen om Watergateskandalen är redan gjord. Den gjordes av Alan J. Pakula 1976 och heter All the President’s Men och huvudrollerna görs lysande av Dustin Hoffman och Robert Redford. Det är en storslagen film, en av de bästa i sitt slag. Andra diverse traumatiska upplevelser i den amerikanska historien, som Vietnamkriget och Kennedymordet, har också filmatiserats. Betydligt mindre lyckat, men ändå.

Så vad ska man hitta på nu? Tja, ska man fortsätta rota i diverse traumatiska, samhälleliga upplevelser på vita duken får man köra dem i repris. (Och javisst, de håller på med en refake av All the President’s Men, för att inte tala om att Vietnamkriget har repriserats otaliga gånger – enligt uppgift har de många filmatiseringarna sammanlagt kostat mer i produktionskostnader än hela kriget gjorde).

Så det gäller väl att hitta en annan infallsvinkel. Ok. Watergate. Varför inte köra hur en brittisk talk show-värd, David Frost, försöker få en intervju med Richard Nixon efter det att Nixon avgått som president under sittande mandatperiod?

Idén är så korkad att man studsar runt på golvet och går ned i spagat, och det har filmen blivit också. För det här är komplett ointressant. Vem i hela friden är det minsta intresserad av protagonisten och huruvida han ska lyckas få en intervju med en före detta president för att höja sina tittarsiffror? Var någonstans ligger tittarens sympatier, vem är det man ska identifiera sig med…? Bryr sig någon enda om huruvida David Frost får och lyckas genomföra intervjun eller inte? Och de som gör det vet väl redan att han lyckades (eftersom det här är en film baserad på ett verkligt händelseförlopp)? Jag visste det inte, eftersom jag inte kände till händelseförloppet, men förstod förstås hur det skulle gå redan när jag efter en minut förstod vad filmen handlade om.

Jag har sett David Frost i svensk tv då och då i modern tid. Jag tycker att han kan vara smårolig ibland när han intervjuar människor jag själv uppskattar – Lauren Bacall, Sean Connery, Dustin Hoffman, David Bowie – men mer än så är det inte. Intervjuerna är menlösa småprat med, om intervjuoffren likt de uppräknade har humor, lite skämt kringströdda här och där. Något man ser en gång för stundens underhållning, men sedan aldrig mer.

Den här filmen är i själva verket så oengagerande att jag faktiskt, vilket är mycket ovanligt för mig, slumrade till någon halv minut mitt i. Visst, jag såg nominerade filmer på löpande band inför Oscarsgalan just då och kunde bli lite sömnig av och till, men för någon som på Berlinfestivalen en gång i tiden såg sex, sju filmer om dagen och sedan var på nattklubbar till klockan åtta på morgonen för att börja se film igen vid tiotiden, och höll på så i en vecka, är det ändå ingen större match. En film måste verkligen vara platt och intetsägande för att jag så totalt ska tappa intresset.

Frank Langella som Richard Nixon är lika övertygande som en staty som har fått en sten i huvudet, med undantag av att statyn vid en jämförelse med Frank Langella sannolikt företer vissa livstecken.

Kör hårt,
Bellis