Posts Tagged ‘Edward Dmytryk’

THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)

juli 28, 2016

THE END OF THE AFFAIR av Edward Dmytryk (1955)
Svensk titel: Slutet på historien
Med Deborah Kerr, Van Johnson, Peter Cushing, John Mills, Michael Goodliffe, Stephen Murray, Charles Goldner, Nora Swinburne, Frederick Leister, Mary Williams, O’Donovan Shiell, Elsie Wagstaff, Christopher Warbey, Nan Munro, Joyce Carey, Josephine Wilson, Victor Maddern, David Bird, Sheila Ward, Edwin Ellis, Stanley Rose, Burt Allison, W. Thorp Deverreux, Mary Reed, Margaret Holmes, John H. Watson

De första ungefär tjugo minuterna vilseleder tittaren farligt mycket. Hela upptakten i The End of the Affair ger vid handen att detta är en inte bara beklämmande banal utan fullständigt oengagerande kärlekshistoria, eftersom den helt saknar fokus, helt saknar någon för tittaren att identifiera sig med. Till det kommer att den svalt – för att inte säga iskallt – spelade kärlekshistorien mellan Deborah Kerr och Van Johnson är penibel i sin brist på inlevelse och därmed förmåga att övertyga tittaren. Och den går för fort; knappt har den börjat förrän den är över, och filmen alltså borde vara slut.

Det är nu överraskningarna börjar hagla.

The End of the Affair, som utspelas mot fond av bombningarna i London under andra världskriget, visar sig vara en originell, gripande, och både thrillerspännande och brittiskt humoristisk film om inre kamp med religiös tro och religiösa tvivel, parad med en kärlekshistoria som ställer förbluffande djärva moraliska frågeställningar på sin spets, och så fort den historia som verkligen ska berättas har fått ta sin början, efter de träiga första tjugo minuterna, blixtrar det om Deborah Kerr och Van Johnson. Jag ska medge att jag en gång i tiden träffade och blev bekant med Deborah Kerr, varför jag är partisk, men hennes själfulla skådespeleri förvånar mig inte. Jag blev mer förvånad av Van Johnson, som jag sällan tidigare uppfattat som särskilt skicklig; här är han det utan tvivel och det han porträtterar förefaller närmast självupplevt, i verkligheten.

Fast därtill kommer John Mills välbalanserade, subtilt humoristiska parodi på en urbrittisk person, privatdetektiven Albert Parkis. Perfekt, i allt från vokabulär till kroppsspråk. Det skänker en i övrigt mycket allvarlig och sorgtyngd film en både välbehövlig och elegant komisk lättnad.

Veteranen Peter Cushing, å sin sida, gör ett perfekt porträtt på den hämmade, ständigt artige, aldrig upprörde, stereotype stiff upper lip-britten. Naturligtvis är även hans rollgestaltning ett slags parodi, men så hårfin att den kanske blir uppenbar endast för britter och hängivna anglofiler.

Tematiskt är The End of the Affair mycket originell, inte endast för sin tid, och den turnerar sitt tema mycket väl. De rätt usla första tjugo minuterna är snart förlåtna.

Fast en sak förundrar och är definitivt inte engelsk:

Man kan möjligen gå med på att folk går ut och tar långa promenader för att få en nypa frisk luft trots att det absolut spöregnar redan i utgångsläge. Däremot kan man inte gå med på att de aldrig verkar ha hört talas om att det finns paraplyer.

Fast om filmen utspelats i Wales skulle jag inte ha haft några problem med trovärdigheten. Jag har fortfarande inte lyckats lösa mysteriet med varför Walesborna trots att det regnar nästan varenda kväll ständigt går på puben utan att ta med sig ett paraply, och i kvinnornas fall dessutom i kortkorta kjolar (eller sådant var modet i Wales i alla fall sommaren 2010).

Jag tror att jag hade det enda paraplyet i hela Cardiff.

Kör hårt,
Bellis

MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)

februari 22, 2010

MURDER, MY SWEET av Edward Dmytryk (1944)
Svensk titel: Mord, min älskling
Dick Powell, Claire Trevor, Anne Shirley, Mike Mazurki, Otto Kruger, Miles Mander, Don Douglas, Douglas Walton, Esther Howard

De snabba replikerna är för många.

Ingen har någonsin pratat på det här sättet så gott som hela tiden. Och särskilt inte så långsökt formulerat. Lite grann påminner det om någon gammal pilsnerfilm där kisarna på Söder i Stockholm kanslar mandoms praling och becknar rabblan oavbrutet, med undantag av att Söderslangen är fyndig. I alla fall i jämförelse.

”I only took the job because my bank account was trying to crawl under a duck.”

”And my mind felt like a plumber’s handkerchief.”

”She was a charming, middle-aged lady with a face like a bucket of mud.”

Inte särskilt fränt. Bara dumt. Fast den här är bra:

”He died in the middle of a glass of beer. His wife Jessie finished it for him.”

De smattrande, alltför talrika och inte alltid särskilt lyckade replikerna känns typiska eftersom Murder, My Sweet är en mycket typisk, hårdkokt deckare från 40-talet, så typisk att den blir intetsägande. Den innehåller samtliga ingredienser och bygger till och med på en roman av Raymond Chandler – Farewell, My Lovely – men även om alla ingredienser finns med så är de alla ljumma. Som när man får en i och för sig utsökt måltid på en restaurang. Eller en måltid som skulle ha varit utsökt, om den inte stått och kallnat en timme innan den serverades och om kocken inte glömt att koka potatisen.

Dick Powell är den kalla, råa potatisen. Hårdkokt är han inte.

Man kommer gång på gång på sig med att föreställa sig hur filmen skulle ha blivit med den självklare Humphrey Bogart i huvudrollen. Dick Powell ser ut som en timid kontorist och försöker visserligen svassa runt som en tuffing, men ser ut just som den timide kontoristen som försöker svassa runt som en tuffing. Humphrey Bogart må inte ha varit den mest mångsidige av skådespelare, men när han gestaltade hårdkokta privatdetektiver hade han den obestridliga fördelen av att faktiskt vara naturligt tuff även privat och dessutom ha en osviklig förmåga att leverera cyniska repliker så att de lät fullkomligt trovärdiga. Och han hade fördelen av att ha ett utseende som lämpade sig perfekt för roller av det här slaget.

Det kan också reta tittaren att Dick Powell vid så många tillfällen i filmen är så oprofessionell. Ibland nästan dum. Att han blir överrumplad och nedslagen när han följer med sin klient till det föregivna mötet med skurkarna känns osannolikt, för han har redan på vägen dit känt sig övervakad och är på helspänn. På sin vakt. Men han varken ser eller hör någonting. Trots det. När man senare får veta vem som har slagit ned honom känns det ännu otroligare.

Och hur troligt är det att man avväpnad och tillfångatagen av tre hårdföra, beväpnade gangsters börjar slå dem när de förhör en i det okända hus dit de fört en? Är det underligt att man råkar marginellt illa ut om man gör det? Vore det inte nästan bättre att låta bli?

Intrigen är förstås ungefär densamma som i Raymond Chandlers roman, men med förlov sagt inte särskilt märkvärdig. Det var nog heller aldrig poängen med romanen och har man sett ett antal hårdkokta deckare på filmduken från storhetstiden på fyrtiotalet så må man i och för sig inte vara förmögen att förutsäga upplösningen, men man blir inte förvånad när den kommer. För det är uppenbart att den ska vara på något sätt överraskande, det är uppenbart att gåtan är snärjig, det är uppenbart att man inte ska tro på alla de tidiga ledtrådarna i filmen. Men den saknar den omtumlande effekten hos intrigerna i exempelvis The Third Man av Carol Reed och The Maltese Falcon av John Huston. Den är habil, men inte mer, och borde ha fått tjäna som fond snarare än förgrund.

Murder, My Sweet anses vara en av de definierande noirfilmerna, men det känns trots dess ryktbarhet som en påklistrad etikett. Visuellt är den förvisso film noir. Se till exempel silhuetterna på väggarna i förhörsrummet i inledningsscenerna. Se skurkens spegelbild i fönsterglaset på Philip Marlowes kontor några scener senare. Se de många nattliga scenerna på stadens gator (dag är det aldrig i filmen, vilket är mycket typiskt för noirgenren). Och visst, på den här punkten lyckas filmen. Scenografin och fotot är hantverksmässigt skickliga och stundtals mycket suggestiva, men förblir något av tom yta eftersom det avgrundsdjup som på motsvarande sätt suggereras fram i de stora noirfilmerna saknas här. För intrigmässigt och tematiskt känns Murder, My Sweet inte som film noir. Det är en kriminalfilm från fyrtiotalet, men det gör den inte automatiskt till noir. Misstaget att tro det är vanligt, men icke desto mindre ett misstag.

Eloge till Claire Trevor, som lyckas väl i sin gestaltning av gangsterbruden. Och som är väldigt mycket mer hårdkokt, och mer övertygande, än Dick Powell.

Det finns filmer inom varje genre som ligger precis i mittfåran och därför inte gör sig bemärkta på något vis. De innehåller allt de ska innehålla, men inget av det är anmärkningsvärt på något sätt.

Murder, My Sweet är ett skolexempel.

Kör hårt,
Bellis