Posts Tagged ‘Francois Truffaut’

DE 400 SLAGEN av Francois Truffaut (1959)

februari 7, 2010

DE 400 SLAGEN av Francois Truffaut (1959)
Originaltitel: Les quatre cents coups
Med Jean-Pierre Léaud, Patrick Auffay, Claire Murier, Albert Rémy, Guy Decomble, Georges Flamant, Daniel Couturier, Jeanne Moureau, Francois Truffaut

Francois Truffaut är lika fransk som Ingmar Bergman är svensk. Om Ingmar Bergmans filmer, om än tematiskt oftast allmänmänskligt giltiga, är djupt rotade i svensk kultur och folksjäl, så gäller samma sak Francois Truffauts filmer visavi fransk kultur och folksjäl.

Problemet med ett sådant i och för sig riktigt konstaterande är att det får Ingmar Bergmans och Francois Truffauts filmer att låta som föregivet högintellektuella, tråkiga exgeser i anspråksfull socialrealism. Vilket förstås är fullständigt fel.

De 400 slagen är en av de tre första, definierande filmerna i den franska nya vågen, vars ena ben var den italienska neorealismen och den andra klassisk Hollywoodfilm. Av den blandningen tillverkade den löst sammanhållna grupp som kritikerna kallade franska nya vågens regissörer – bland dem Francois Truffaut, Eric Rohmer, Jacques Rivette, Claude Chabrol och Jean-Luc Godard – en fåra som kom att bli den kanske mest utpräglat franska av alla riktningar inom filmkonsten.

De 400 slagen är realistisk på ett sätt som skulle ha varit otänkbart i dåtidens och den väldiga merparten av nutidens Hollywoodfilmer, och måste sägas vara betydligt mer influerad av exempelvis Vittorio De Sicas Cykeltjuven än av någonting från Hollywood. De 400 slagen är dessutom inte bara en av franska nya vågens utan en av europeisk filmkonsts stora, definierande filmer. Så exempelvis är det omöjligt att förbise hur uppenbart och hur mycket den har influerat den engelske regissören Mike Leigh.

Fast mycket intressantare än så är att De 400 slagen är en förvisso naket socialrealistisk, självbiografisk film om en ungdomsbrottsling i tolvårsåldern (Jean-Pierre Léaud var nästan femton när filmen spelades in, men det syns min själ inte, och hans klasskamrater är definitivt yngre) som stundtals även är komedi med öga för tillvarons dråpligheter. I detta ligger något av det mycket franska, för trots att filmen är ett brutalt uppriktigt, trovärdigt porträtt av en dysfunktionell familj med en son som utan tvivel kommer att sluta som tungt kriminell, kan Francois Truffaut inte avhålla sig från den bubblande, franska förtjusningen i det absurt komiska. Som i den fullständigt omotiverade scenen med gymnastikläraren som tar med klassen på en joggingrunda längs Paris’ gator. Den underbara lilla sekvensen fyller absolut ingen annan funktion än att ge utlopp åt Francois Truffauts gapskrattande förtjusning i hur ungarna elegant lurar den välmenande, mycket godtrogne gymnastikläraren. Sekvensen är som hämtad ur en film av Jacques Tati.

Samtidigt kontrasterar de enstaka komiska inslagen knivskarpt effektivt mot filmens skärande realism och bittra hopplöshet – Jean-Pierre Léauds ofrånkomligt mörka framtid står i skarp kontrast till och med mot hans bäste vän Patrick Auffays, eftersom den senare är arkitekten bakom inte så få av de bådas upptåg och småbrott, men samtidigt så uppenbart en ung kille som ägnar sig åt just hyss, inte ett ur vanmakt och dysfunktionalitet fött uppror som ofrånkomligen leder till undergång.

Jean-Pierre Léaud dyrkar Honoré de Balzac. När han konspirerat med sin mor för att lura fadern att bjuda dem båda på bio vill han se Paris – öppen stad av Francois Truffauts kollega Jacques Rivette. Det här är markörer som uttalat visar hur fransk Francois Truffaut var och hur fransk hans film är.

På ett annat och intressantare plan är temat i De 400 slagen visserligen allmänmänskligt, men sett och behandlat ur en synvinkel som är så fransk att filmen stundtals – och trots eller snarare på grund av sin obestridliga realism – för exempelvis en svensk kan te sig besynnerlig eller till och med osannolik. Förmodligen tror man inte riktigt på att någon som är så ung skulle reagera som Jean-Pierre Léaud ibland gör, på samma sätt som man inte tror att någon skulle reagera som Béatrice Dalle gör i Betty Blue – 37.2 på morgonen av Jean-Jacques Beineix. Fast de skulle reagera så här. I Jean-Pierre Léauds fall till och med reagerade huvudpersonen så i verkligheten, eftersom De 400 slagen är självbiografisk.

Den svenska titeln är en föga träffande direktöversättning. Originaltiteln anspelar på det idiomatiska uttrycket ”faire les quatre cents coups”, som betyder ungefär ”leva livet” – fast underförstått genom att göra hemskt många dumheter. Vilket också känns mycket typiskt franskt, eftersom det syndländska (mitt freudianska felslag är talande och får stå kvar), ohämmade temperamentet ger utrymme för att i mycket högre grad än i exempelvis norden leva ut impulser, känslor, drifter. Och förstås göra om möjligt många fler dumheter, just av det skälet. Till det kommer det något obestämbara machoideal som får även den unge pojken Jean-Pierre Léaud att inte gråta som ett barn (han fäller en tyst tår i hela filmen, under fångtransporten) när han driver runt på gatorna nattetid eller när han blir inspärrad, utan i stället som en hårdför man i en av filmens klassiska scener impulsivt kasta koppen med blaskigt, illasmakande kaffe i cellväggen och rulla en cigarett av gammalt tidningspapper som ligger på golvet. Kom ihåg att killen är tolv år. Och inspärrad för första gången i sitt liv.

Som exponent för franska nya vågen var Francois Truffaut, liksom sina kollegor, från början filmrecensent i Cahiers du Cinema. Därför att han, liksom sina kollegor, började som hängiven cineast, för att senare bli filmskapare själv. Som hängiven cineast kunde han förstås inte låta bli att i sin debutfilm ge en lång rad komplimanger till storheter i filmhistorien, både genom att ”kopiera” scener och genom inslag i scenografin.

För en svensk är den kanske roligaste komplimangen den blixtsnabba han ger Ingmar Bergman, i ytterligare en i övrigt helt onödig scen vars enda syfte är att ge Bergman komplimangen. Och inte endast Bergman – i lika hög grad Harriet Andersson.

Man får ha ögonen med sig för att inte missa det sekundsnabba ögonblicket.

Möjligen låter allt detta som om De 400 slagen är en film främst för djupsinniga, akademiska cineaster.

I så fall vill jag gärna avsluta med att säga att de filmer som uppskattas av djupsinniga, akademiska cineaster är precis så bottenlöst tråkiga som de låter.

Bland de filmernas antiteser finns De 400 slagen, som är ett av filmhistoriens främsta bevis på att inträngande personporträtt, socialrealistiska skildringar och allvarligt syftande teman kan vara enastående underhållning med fler än en glimt i ögat. Underhållning som stundtals dessutom träffande visar oss hur absurt komisk tillvaron kan vara.

Och hur skärande hopplös.

Kör hårt,
Bellis

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)

augusti 26, 2009

BROKEN ENGLISH av Zoe R. Cassavetes (2007)
Med Parker Posey, Drea de Matteo, Gena Rowlands, Tim Guinee, Melvil Poupaud, Justin Theroux, Dana Ivey

Parker Posey är mitt uppe i en livskris. Den kretsar kring hennes behov av en relation, men inte ens hon själv är säker på varför. Vill hon bara bevisa för sig själv att det inte egentligen är något fel på henne, som hon själv blivit övertygad om eftersom hon inte lyckas hålla ihop några förhållanden? Vill hon bara bli älskad? Eller vill hon bara inte vara ensam? Rimligen alltsammans. På en gång och ihopgyttrat.

Relationsdramerna på film är förstås legio – mänskliga relationer och kanske framförallt kärleksrelationer förblir ständigt fascinerande, ständigt aktuella och ständigt lika snärjigt svårframkomliga, eftersom vi alla ständigt går vilse i dem. Inom filmkonsten finns ett antal filmskapare som klarsynt genialt förmår gestalta och betrakta den här ständiga, mänskliga problematiken, bland dem Francois Truffaut, Mike Leigh och Sofia Coppola (som gör det mycket originellt i Lost in Translation, som inte ens är ett kärleksdrama), för att nämna tre regissörer från olika generationer. Zoe R Cassavetes – inte oväntat dotter till John Cassavetes och Gena Rowlands – visar i och med sin andra film som regissör att hon måhända inte tillhör toppskiktet, men överraskar tillsammans med sina lysande skådespelare (som samtliga gör mycket övertygande insatser), sitt manus och sin regi genom att trovärdigt och inspirerande lyckas gestalta en vanlig, drygt trettioårig kvinnas relationsproblem på ett sätt som jag vågar tro talar rakt ut till det stora flertalet av hennes tittare, såväl kvinnor som män.

För filmen tar ett grepp om relationsproblematiken och den gör det på ett intressant om än inte alldeles originellt vis och den gör det ur olika synvinklar. Den ser på problematiken både utifrån Parker Poseys olika förhållanden och utifrån hur människorna i hennes omgivning ser på dem och på henne, från hennes mor (en enastående begåvad skådespelerska jag alltid varit oerhört svag för – Gena Rowlands) till hennes bästa väninna (Drea de Matteo) och andra människor hon träffar. Och genom korta, effektiva inblickar i Drea de Matteos förhållande till sin man. Drea de Matteos situation skiljer sig dramatiskt från Parker Poseys, eftersom Drea de Matteo i filmen varit gift i fem år, dessutom med en man som från början var förälskad i Parker Posey, som i sin tur inte haft ett riktigt förhållande sedan i tonåren och som ständigt springer på pumpar till män som det av olika skäl inte fungerar med.

För att få sådant här att lyckas på film finns det såvitt jag kan se två huvudsakliga sätt – dels det som främst äldre tiders filmkonst använde sig av, det väldigt romantiska och ofta inte särskilt realistiska. Sådana filmer, från främst Hollywoods guldålder på trettio- och fyrtiotalen, kan vara storslagna, för att de framställer kärleken på det idealiserade vis som den ofta framställts i olika konstformer genom mänsklighetens historia. Och dels det mycket realistiska, som är vanligare bland begåvade filmskapare i dag, och som tränger in i och kan ha något mycket väsentligt att säga oss, i vår egen vardag. Bäst görs det, anser jag, när intrigen inte kretsar enbart kring parförhållandets parter, utan även inbegriper människor i deras omedelbara närhet, som hos Woody Allen och nämnde Mike Leigh (som ofta gestaltar många olika slags mänskliga relationer i en och samma film och hos vilken kärleksrelationen kan ligga i bakgrunden). Och som hos Zoe Cassavetes, vars film är gripande och har något väsentligt att säga oss om oss själva. Min omedelbara, egna jämförelse blir, även om den på flera plan skiljer sig markant från Broken English, Steven Soderberghs debutfilm Sex, Lies, and Videotape. Men då kanske mest ur filmisk synvinkel – för att uttrycka det lite banalt tror jag att den som uppskattar Soderberghs film även uppskattar Cassavetes.

Och några ord till om skådespelarinsatserna. Det som genast slår en är att samtliga filmens skådespelare – vilket säger mycket om Zoe Cassavetes som regissör – är naturligt trovärdiga. Man känner igen sig. Det här så här det går till mellan oss människor, i våra relationer. Både kärleksrelationer och andra. Minspel, tonfall, uppträdande – alltsammans känns naturligt, aldrig spelat. Parker Posey, Drea de Matteo, Melvil Poupaud, Tim Guinee – och så förstås, som alltid, Gena Rowlands – sviktar faktiskt inte ett ögonblick. Prestationerna är avsevärda.

Och Broken English får mig att hoppas att det inte blir standardförfarande att det i framtiden går sju år mellan Zoe Cassavetes filmer som regissör, som det gjort mellan de båda första.

Kör hårt,
Bellis

BETTY BLUE – 37.2 PÅ MORGONEN av Jean-Jacques Beineix (1986)

april 17, 2009

BETTY BLUE – 37.2 PÅ MORGONEN av Jean-Jacques Beineix (1986)
Originaltitel: Betty Blue – 37.2 Le Matin
Med Jean-Hugues Anglaude, Béatrice Dalle, Gérard Darmon, Consuelo De Haviland, Clémentine Célarié, Jacques Mathou

VISS SPOILERVARNING

Betty Blue spelar som ett piano över flera stora teman – kärlek, ungdomlig hämningslöshet, sydländskt temperament och kultur, och sinnessjukdom.

Fast innan vi kommer till det… I recensionen av Young Adam säger jag, och citerar då Ellen Barkin, att det inte finns någon riktig sexscen på film. Att sexscener på film inte går att göra, att det är bättre att antyda. Betty Blue motbevisar mig. Och Ellen Barkin. (Och det gjorde ju redan Young Adam, men på ett helt annat sätt.) Öppningsscenen i Betty Blue är en stark, trovärdig, äkta sexscen. Helt enkelt för att den är äkta. Här är två människor som uppenbarligen älskar varandra som älskar med varandra. Och de gör det förstås på riktigt framför kameran, med allt det liv som finns i verkligheten och utan all den döda mekanik som kännetecknar porrfilmen.

Jag kan föreställa mig att många svenska tittare finner det märkligt att omgivningen, särskilt pojkvännen Jean-Hugues Anglaude, inte på ett mycket tidigare stadium inser att Béatrice Dalle är sinnessjuk. Men det är inte så konstigt. För det första är det mycket tveksamt om hon är sinnessjuk från början; antagligen inte. Borderline, ja, men knappast sinnessjuk. Några av rollgestalterna kallar henne galen, men i den vardagliga betydelsen. Hämningslös. För det andra är det här en fransk film och det häftiga, för att inte säga hämningslösa(nde), utlevande av känslor som Béatrice Dalle visar prov på är inte ovanligt i sydeuropeiska länder. Jag är halvgrek och har ofta sett den stora skillnaden härvidlag mellan Sverige och Grekland – människor i Grekland håller inte tillbaka, de låter känslorna strömma fram, de är eldfängt passionerade, och handlar och reagerar därefter. Man brukar säga att man har lava i ådrorna. Man skäms inte på samma sätt som i exempelvis Sverige eller England. Man tappar inte ansiktet för att man lever ut. Och det Béatrice Dalle gör är ibland fullständigt huvudlöst – som när hon sätter eld på det lilla hus vid stranden där de bor – men i sammanhanget inte obegripligt. Hon blir hårt pressad, hon reagerar – ibland – besinningslöst.

Jean-Hugues Anglaude har rätt när han som filmens berättarröst någonstans mitt i säger att Betty – Béatrice Dalle – är som en häst som slitit av knäsenorna när den hoppat över ett plank bara för att finna att den grönskande hagen på andra sidan inte är en grönskande hage, utan en instängd spilta. För en människa som Betty räcker världen inte riktigt till, därför att hon inte passar in i den. Konventionerna – tillåtet hämningslöst känsloutspel eller ej – snör in henne på ett sätt som till slut gör henne maktlöst vansinnig och därmed sinnessjuk.

Den som någon gång har haft med en sådan människa att göra, eller till och med haft ett förhållande med en sådan människa, förstår dels Jean-Hugues Anglaudes vanvettiga kärlek till henne, dels hans blindhet när hon till slut går över gränsen från hämningslöst utlevande till sinnessjukdom. Som hämningslöst utlevande försätter hon dem ofta i problem, men hon är samtidigt magnetiskt fascinerande. Inte förrän katastrofen är ett faktum och Béatrice Dalle stympar sig själv tvingas han inse vad han redan vet, att hon inte (längre) är frisk.

Den här filmens gestaltning av vanvettigt passionerad kärlek, av ungdomlig livsglädje, av fullständig tragedi och av mänsklig sinnessjukdom gör den mycket imponerande, för vart och ett av dess teman är nog för att de flesta filmer inte trovärdigt ska kunna svälja det. Men Betty Blue spelar över dem som ett piano.

I upplägget är den inte olik en specialeffektsfylld actionfilm där stuntsen aldrig tar slut. En Indiana Jones, till exempel. Med den mycket väsentliga skillnaden att det här inte handlar om stunts och specialeffekter, utan en rad på varandra följande händelser i en blixtrande, gripande relation mellan två människor som sakta är på väg mot ett fullständigt sammanbrott. Fast egentligen är de fyra, för Gérard Darmon och Consuelo De Haviland, filmens andra par, är djupt inblandade och en stor del av Betty Blue är ett relationsdrama mellan fyra människor, där framförallt den medelålders Gérard Darmon – som alltså är gammal nog att vara far till de övriga rollfigurerna – med sin livserfarenhet redan tidigt inser vad som håller på att hända, men till en början inte heller riktigt vill förstå det eftersom den blodfullt livfulla Béatrice Dalle är just magnetiskt fascinerande, fullständigt *levande*.

När jag såg Betty Blue första gången var det i den vanliga biografversionen. På dvd finns numera en dircetor’s cut och det är den jag har sett nu. Den är någon timme längre. Ett mellanting vore nog idealet, för denna director’s cut är en aning för lång. Det finns extra scener och händelseförlopp som strängt taget inte tillför något till gestaltningen av filmens olika teman. En scen som inte ens borde ha funnits med i manus, än mindre filmats, är den där Jean-Hugues Anglaude utklädd till kvinna begår ett rån. Den hör till en annan film och är dessutom fullständigt främmande för hans rollkaraktär.

Med det sagt är Betty Blue en i bästa bemärkelse europeisk film. I den inte minst franska traditionen visar man här upp människor som de faktiskt är, inte som de är – vilket i och för sig också har sina stora poänger – insvepta i silverdukens glamour. Man vågar helt naturligt visa upp dem inte bara psykiskt utan även kroppsligt nakna. Och för en gångs skull gäller det både kvinnan och mannen, inte bara kvinnan. Det är inte onaturligt att ett samboende par går runt nakna i lägenheten när de älskat eller för den delen om de eller någon av dem råkar vakna mitt i natten, men i flertalet Hollywoodproduktioner genom tiderna har de haft aftonkläderna på sig när de stigit upp ur sängen, oavsett vad de gjort eller vilken tid på dygnet det är. Inte så i Betty Blue. Vilket är en detalj, men en detalj som förlänar filmen en högst påtaglig realism, en realism som föddes redan någon gång på fyrtiotalet i bland annat filmer som den italienska, neorealistiska Cykeltjuven av Vittorio De Sica. Och i franska nya vågen, där exempelvis Francois Truffaut i filmer som De 400 slagen och Jules och Jim fulländade formen.

Mycket i Betty Blue sker på riktigt. Det är ett slags metodskådespeleri som är realistiskt för att det som sker verkligen sker, inte är spelat. I alla fall inte rakt igenom. Jag har redan nämnt sexscenen som inleder filmen. En annan är scenen där Jean-Hugues Anglaude och Gérard Darmon sitter i bilen och berusade gapskrattar åt fånigheterna de kläcker ur sig. Fyra saker är uppenbara: de här båda männen är goda vänner och gillar varandra i verkligheten, de är berusade på riktigt och deras samtal är i alla fall delvis improviserat och de finner det verkligen hysteriskt roligt. Precis som Jean-Hugues Anglaude och Béatrice Dalle verkligen tycker oerhört mycket om varandra och älskar på riktigt i öppningsscenen.

Fast med det sagt finns i Betty Blue också ett slags till en början möjligen inte fullt gripbar men i slutscenen talande symbolik.

Fundera en stund på den vita katten.

Kör hårt,
Bellis