STAGECOACH av John Ford (1939)

STAGECOACH av John Ford (1939)
Svensk titel: Diligensen
Med John Wayne, Thomas Mitchell, Claire Trevor, George Bancroft, Andy Devine, John Carradine, Louise Platt, Donald Meek, Berton Churchill, Tim Holt, Tom Tyler

Orson Welles fick en gång frågan vilka tre filmregissörer han beundrade allra mest. Han svarade: ”John Ford, John Ford och John Ford.”

John Wayne var aldrig en stor skådespelare, men han hade en utstrålning, en närvarokänsla på vita duken som han delar med mycket få andra. När han först efter tjugo minuter dyker upp i Stagecoach är det med samma sorts omedelbara, överväldigande närvarokänsla som när Sean Connery för första gången i historien dyker upp i bild som James Bond, inne på casinot precis i början av Dr. No.

Det finns många västernfilmer som med rätta räknas bland filmhistoriens stora klassiker, men de båda superklassikerna i genren, de som för alltid skrivit in sig på krönet av parnassen bland världens stora filmer, är High Noon av Fred Zinneman och Stagecoach av John Ford. Och Stagecoach av John Ford innehåller precis alla västernklyschorna och fler därtill, så det känns kanske i förstone märkligt.

Fast i själva verket är något annat mycket märkligare och en starkt bidragande orsak till att Stagecoach blivit en tidlös klassiker. Den här filmen kom 1939, men dess hjältar – om uttrycket tillåts, för det är missvisande stereotypt – är en hora, en alkoholist och en laglös. Deras hjältemod består i att insistera på sitt människovärde, det består i att mitt framför ögonen på hycklande, intoleranta moralpanikare stå rakryggade trots att man spottar på och stöter ut dem. Att i 1939 års USA göra en film som framställer en hora, en alkoholist och en laglös som moraliska förebilder är i sig ett förbluffande prov på mänsklig värdighet och civilkurage. Det är inte förvånande att regissören hette John Ford, John Ford och John Ford. Någon annan skulle sannolikt inte ha vågat.

Fast antagligen blev temat något mer lättsmält för den samtida publiken tack vare den ofantliga mängd superpatriotiska klyschor som genomsyrar hela Stagecoach. Jag kommer på mig med att tro att de förmodligen är skickligt ditplacerade av just det skälet – eller så var det bara ett direktiv från filmbolaget. Det här var en västern, den måste innehålla allt som gör en västern. Hur som helst blir det till slut kitschigt charmigt när varje episod i filmen avslutas med att diligensen rullar vidare i rasande fart över prärien, till bombastiskt munter trumpetmusik. Detta lilla mellanspel får vi se gång på gång på gång och en mer träffande sinnebild för amerikansk nybyggaranda och pionjärpatriotism är svår att föreställa sig.

Och så alla de andra klyschorna. De står i kö och bara väntar på att få drabba filmen, den ena efter den andra. De onda apacherna, det ädla kavalleriet som dyker upp i sista stund, de fagra damerna i nöd, de handlingskraftiga hjältarna som räddar dem ur svindlande fara, den avslutande duellen där hjälten – precis som i High Noon – ensam tar sig an tre skurkar. Ja, och så vidare. Det här var bara ett litet urval.

Men här finns också det överraskande slut där en av samhällets stöttepelare – sheriffen – oväntat och med en mycket enkel och mycket storslagen gest skänker horan och den laglöse deras människovärde åter. Tillsammans med alkoholisten, för övrigt, som för länge sedan accepterats på grund av sin bragd under diligensresan – en i sammanhanget mycket oväntad bragd, som inte alls har med våld och död utan med dess raka motsats att göra. Det är även en oväntad och uppfriskande icke-klyscha att de handlingskraftiga hjältarna betraktar det alkoholisten gör som en bragd och inte som fånigt pjoller. Och ett markant brott mot det könsrollsstereotypa tänkandet i det väldiga flertalet av äldre tiders Hollywoodfilmer.

Och alkoholisten spelas förresten av filmens skickligaste skådespelare, den oförliknelige Thomas Mitchell. Hans rollprestation är magnifik. Se på honom redan i första scenen, när han inför samhällets oförstående stöttepelare anspelar på Iliaden av Homeros och värdigt som en markis visar den bespottade horan sin högaktning genom att som en sann gentleman föra henne till diligensen de båda ska med när de kastats ut ur staden.

Stagecoach är en av de båda västernfilmer man absolut måste ha sett. Och det beror förstås på dess överraskande, förbluffande och mycket väl gestaltade tema.

Och på John Ford, John Ford och John Ford.

Och på John Wayne.

Kör hårt,
Bellis

P.S. Jag måste få göra ett litet tillägg. En högerhänt skytt, avsedd att följa med diligensen som väpnad eskort, skulle aldrig ha suttit till vänster om kusken på kuskbocken. D.S.

MEET JOHN DOE av Frank Capra (1941)

MEET JOHN DOE av Frank Capra (1941)
Svensk titel: Vi behöver varann
Med Gary Cooper, Barbara Stanwyck, Edward Arnold, Walter Brennan, Spring Byington, James Gleason, Regis Toomey, Warren Hymer

SPOILERVARNING

Frank Capra torde vara den mest utpräglade må bra-filmsregissören i historien, men han är inte oproblematisk eftersom hans filmer – paradoxalt nog – är på en gång mer mångbottnade och ytligt banalare än merparten av de många sentida avläggarna och eftersom de tar i så förskräckligt, om än bara ibland. För det händer att Frank Capra är helt lysande. Som i You Can’t Take It With You och It’s a Wonderful Life. Meet John Doe, däremot, är ett klockrent exempel på när Frank Capra är på sitt allra mest sentimentaldrypande, pekoralistiska och amerikapatriotiska humör. Om än långt ifrån oproblematisk, som sagt.

Den något tafatte, tämligen klent begåvade Gary Cooper gjorde sig med sitt tjusigt grovhuggna yttre och sin tysta beslutsamhet och sin kompromisslösa integritet alldeles förträffligt i exempelvis Fred Zinnemans High Noon (förmodligen hans bästa rolltolkning), men i Meet John Doe är han hopplöst malplacerad. Han saknar all värme och han ser ut och rör sig som en staty av sig själv och därför är det mycket svårt att tro på att denne visserligen ståtlige men nästan helt okarismatiske man skulle kunna få en svallvåg av broderlig kärlek som mest av allt påminner om den bisarra sekten Promise Keepers att dra fram över hela Förenta staterna. Talen som eldar filmens massor är opersonliga och kalla som is, och det känns bara obegripligt att någon enda människa skulle lyssna på honom.

Fast även om han varit en magnetiskt fascinerande talare, skulle någon enda människa förändras i grunden och bli hjärtegod filantrop bara för att en föregiven representant för mannen på gatan i en dagstidning låter meddela att han avser att begå självmord vid midnatt på julafton i protest mot civilisationens hjärtlöshet? Skulle vi inte bara alla avskriva honom som en fullständig tokfrans? Och det med all rätta?

Inte enligt Frank Capra. För när Gary Cooper i rollen som luffaren John Willoughby får betalt för att spela en påhittad människa – John Doe – som är besviken på den moderna civilisationen och meddelar att han avser att begå självmord i protest mot den, får han hela Förenta staterna att bilda ultrafilantropiska John Doe-klubbar och i sann, amerikansk äppelpajsanda upptäcka att alla grannar man tidigare tyckt var konstiga egentligen är alldeles hyvens hyggliga prickar (de är ju vita medelklassamerikaner allihop!).

Men bilden kompliceras. På flera sätt.

Till att börja med genom att man låter Gary Cooper direkt jämföras med Förenta staternas grundare, de så kallade Founding Fathers, och senare – som om det inte vore nog – med Jesus. Därmed är dagordningen förstås uppspikad – Förenta staternas grundare står på samma piedestal som Jesus och Jesus har nått sådana herostratiska höjder av godhet och sällhet att han numera befinner sig på samma nivå som den patriotiske helylleamerikanen Gary Cooper.

Vidare låter man massrörelsen som kretsar kring John Doe mitt under brinnande världskrig bli ett slags godhetens motsvarighet till Adolf Hitlers masspsykotiska Tyskland, men med likheter av ett slag som är skrämmande snarare än förtroendeingivande. Det senare tror jag är omedvetet, men helt oavsett syftet och utfallet känns det aldrig riktigt muntert med miljoner och åter miljoner människor som likt jättelika fårskockar följer en enda, helgonförklarad ledare. Någonstans känns det förbluffande att Förenta staternas biopublik mitt under andra världskriget hyllar en film om en ledardyrkande massrörelse så till den grad att den mycket mediokra Meet John Doe kommit att bli en av filmhistoriens superklassiker.

Fast så finns ju Walter Brennan med. Ytterligare en komplikation. Han spelar sin vanliga roll, som man redan efter att ha sett honom i bara något tiotal filmer börjar misstänka i själva verket är rollen som sig själv. Men det gör han övertygande och egentligen spelar det med en så pass sympatisk person inte så stor roll att han är precis samma person i film efter film. I Meet John Doe framstår han som förnuftets röst mitt i den föregivet godhjärtade masshysterin. Som Gary Coopers luffarkompis försöker han gång på gång tala denne till rätta och få honom att överge både pengar och kändisskap och följa med tillbaka ut på landsvägarna i stället för att snärja in sig i samhällets alla måsten, men utan framgång. Det är mycket lätt att känna sympati för honom. I all synnerhet konfronterad med den sista komplikationen, nämligen maktens – den oförliknelige Edward Arnolds – cyniska försök att utnyttja alla John Doe-föreningarna för att tillskansa sig presidentposten. Man kan se det ur flera synvinklar, men lika fast som de masshysteriska medlemmarna i John Doe-föreningarna är, lika låst är i själva verket Edward Arnold i sitt maktspel. Han kan inte ta sig ur det, han sitter fast i det som i ett spindelnät.

Och finns det en möjlighet att allt detta är medvetet gjort av Frank Capra, att han gjort en ytligt sett sentimental må bra-film som under ytan i själva verket avslöjar både maktkorruptionens och masshysterins många beklämmande konsekvenser, även då den senare syftar till något gott?

För i så fall är det här en mycket bättre film än man kan tro.

Kör hårt,
Bellis

ACT OF VIOLENCE av Fred Zinneman (1948)

ACT OF VIOLENCE av Fred Zinneman (1948)
Svensk titel: Förrädaren
Med Van Heflin, Janet Leigh, Robert Ryan, Mary Astor, Phyllis Thaxter, Berry Kroeger, Taylor Holmes, Harry Antrim, Connie Gilchrist, Will Wright

”Because of something he once did, there is nothing he can do now.”

Denna replik från den i övrigt rätt imbecilla trailern till Fred Zinnemans Act of Violence förklarar som i ett halvt nötskal film noir-genrens själva essens. Den andra halvan av nötskalet: ”But he could never have done otherwise”.

I de hårt renodlade noirfilmerna är rollgestalterna insnärjda i ett omständigheternas spel som är lika ofrånkomligt som ödet i de grekiska tragedierna – och liksom i de grekiska tragedierna slutar en äkta noir-film i bottenlös tragik för de inblandade huvudpersonerna.

Ibland har man tur. Jag köpte vid ett tillfälle en dvd i en serie som heter ”Classic Collection: Film Noir, double feature”. Man får alltså på samma dvd två noirfilmer, men inte någon av dem som ligger i det allra översta toppskiktet av filmhistorisk världsberömmelse – inte The Third Man, inte The Asphalt Jungle, inte The Lady From Shanghai, inte The Maltese Falcon, inte Touch of Evil, inte någon av toppskiktsfilmnoirerna. I stället får man ett par filmer från skikten precis under, där den första ligger närmare toppskiktet än den andra. Men där båda är betydligt mindre kända, betydligt mindre legendomsusade än någon av de nämnda.

Så, som sagt – ibland har man tur. För när jag la på Act of Violence hade jag aldrig hört talas om den. Obegripligt nog, inser jag så här i efterhand. Och lyckligtvis, inser jag så här i efterhand.

För det här är en crackerjack film noir och eftersom jag avskyr spoilers hade jag inte tittat på omslaget och därför var det först när jag sett filmen som jag fick se att den är regisserad av… ja, just det.

Fred Zinneman.

Därmed var förvåningen som bortblåst, men den rena hänförelsen kvarstod.

För Act of Violence är varumärkesstämplat stämningsmättad noir in i minsta detalj, både i bildspråk och intrig. Här finner man sig sympatisera med den jagade huvudpersonen, för det han en gång gjort ledde förvisso till en fasansfull katastrof men han kunde inte ha handlat annorlunda och hans motiv var i alla fall delvis hedervärt (men bara delvis); man finner sig också sympatisera med den man som jagar och vill mörda honom, för det han och de övriga råkade ut för på grund av vad huvudpersonen fullt medvetet gjorde var ohyggligt.

Men omständigheterna, det nät i vilket de alla fastnat, gjorde och gör det omöjligt för någon att handla annorlunda. De förmår inte, för nätet dras åt runt deras samveten och ingen är alltigenom god och ingen är alltigenom ond och handlingar blir delvis goda och delvis onda bara beroende på i vilket ljus man ser dem, vad som har frammanat dem, vilket motivet för dem är – och eftersom vi inte är perfekta och eftersom vi inte förmår förlåta precis allt och eftersom vi ibland under mycket svåra omständigheter utför handlingar vi aldrig annars skulle ha utfört, så upplöses de svartvita skillnaderna mellan gott och ont och vi blir människor, drivna av alla de både hedervärda och tarvliga impulser och instinkter och bevekelsegrunder och uppfattningar som alltid har drivit och alltid kommer att driva människor att handla så som de gör.

Cynismen i den äkta noirfilmen är inte cynism för cynismens egen skull; den är ett ovanligt klarsynt sätt att se på verkligheten, på människors inbördes relationer och på motiven för deras handlingar, och den är renskalad från allt det förljuget ädla martyrium som vidlåder inte så få av även dagens Hollywoodfilmer.

I film noir är det regnvåt, nattsvart och mycket bister verklighet. Men just verklighet, på det plan där verkligheten på film betyder något – det rent psykiska, det rent mänskliga.

I den här genren är Act of Violence ett trumfkort. Jag hade den enastående turen att få se den helt oförberedd, något som är extremt sällsynt i mitt fall – och i synnerhet när en demonregissör som Fred Zinneman ligger bakom och när filmen befolkas av skådespelare som Van Heflin, Janet Leigh, Robert Ryan och Mary Astor. Van Heflin gör en rolltolkning som när han förfaller i vanvettig dygnet runt-skräck inte står Peter Lorres bästa tolkningar långt efter; Mary Astor som den cyniska men även mycket mänskliga, alkoholiserade horan i det absoluta bottenskiktet känns kanske i några sekvenser något för ädel – men kom igen, Mary Astor är Mary Astor. Och i sin sista scen visar hon sig vara stenhårt tillbaka i sin riktiga persona.

Filmen slutade inte som jag förutspådde några minuter innan upplösningen. Naturligtvis inte. Det här är Fred Zinneman.

Men den slutar i skärande tragik, till ackompanjemang av tjutande sirener.

Och förresten… De fullkomligt hisnande exteriörerna när Van Heflin någonstans mitt i filmen och mitt i natten flyr i det öde Los Angeles slummigaste delar ser ut att vara direkt inspirerade av The Third Man.

Ända tills man upptäcker att den här filmen gjordes året före.

1948.

Kör hårt,
Bellis