Posts Tagged ‘Fritz Lang’

MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)

september 7, 2011

MODERN TIMES av Charlie Chaplin (1936)
Svensk titel: Moderna tider
Med Charlie Chaplin, Paulette Goddard, Henry Bergman, Stanley Sandford, Chester Conklin, Hank Mann, Stanley Blystone, Allan Garcia, Dick Alexander, Cecil Reynolds, Myra McKinney, Murdoch McQuarrie, Wilfred Lucas, Ed Le Sainte, Fred Malatesta, Sam Stein, Juana Sutton, Ted Oliver, Gloria DeHaven, Gloria Delson

Modern Times är en science fiction-film. Och en hybrid.

Den inledande sekvensen är mycket uppenbart direkt inspirerad av Fritz Langs Metropolis och i sin träffsäkra ironi en humoresk med allvarlig underton över människans villkor i det högteknologiska, högindustrialiserade samhället. Detta – människans kamp mot maskinen – är ett av science fiction-litteratuens äldsta teman. Här pekar Modern Times med sin burleska humor framåt, mot Min onkel av Jacques Tati, som behandlar samma tema. Därför hamnar Modern Times för en sentida betraktare i ett slags mellanläge mellan sitt eget filmhistoriska förflutna och sin egen filmhistoriska framtid. Den blir ett mellanting mellan Metropolis och Min onkel. Fabrikens direktör är en direkt kopia av Metropolis diktator och de stora intern-TV-skärmarna, där han både syns för arbetarna och själv ser vad de har för sig och hänsynslöst driver på dem, är en ren science fiction-innovation. Detsamma gäller den surrealistiska maskinen avsedd att mata arbetarna under pågående arbete, för att rationalisera bort lunchrasten.

Fast det är inte bara på det sättet, genom att blicka både bakåt och framåt i filmhistorien, som Modern Times är en hybrid. Den är också en hybrid därför att den påbörjades som ljudfilm och i början innehåller talade repliker, men sedan – när Charlie Chaplin trots sitt dialogmanuskript, som övergavs, insåg att hans lille luffare för att gå hem över hela världen inte skulle tala sig utan även fortsatt mima sig igenom en film – blir en stumfilm, med stumfilmens karaktäristiska textskyltar i stället för repliker, men med ljudspår i form av filmmusik och enstaka ljudeffekter. Detta är alltså både ljudfilm och stumfilm, påbörjad som det förstnämnda, fortsatt och avslutad som det sistnämnda. En hybrid mellan en redan i filmens samtid svunnen sorts film och den samtida filmkonsten.

Som för att understryka att Modern Times är en film gjord i en brytningstid i Chaplins skapande är den en hybrid även på ett tredje och mer tragiskt sätt, för efter den geniala, ironiska och samhällskritiska inledande sekvensen faller filmen snabbt ihop och urartar till att bli en stundtals mycket tjatig upprepning av de otaliga filmer med Chaplins lille luffare som föregick den. I en alldeles för lång rad sekvenser utan annat inbördes sammanhang än att fungera som förevändningar för buskisaktig pajkastningshumor råkar den lille luffaren illa ut, åker i fängelse gång på gång på gång, och hittar en fattig flicka som lever som småtjuv på gatorna att bli kär i och drömma om en framtid tillsammans med. De båda sprattlar sig igenom den gamla vanliga listan över pajkastningshumorns alla plankor i huvuden och snubblanden och snavanden och artificiellt enfaldiga misstag begångna enkom för att saker och ting ska rasa samman, och fortsätter så till filmens väldigt förutsägbara slut.

Det här är synd, för jag undrar vad Charlie Chaplin egentligen ville. Den första kvarten är enastående filmkonst inom den frejdigt absurdistiska, ironiskt samtidskritiserande genren, men därefter finns inte, annat än i form av enstaka smärre ansatser, något av den spydiga samtidsskrattspegeln kvar, för resten av filmen – en dryg timme – förutsätter att man tycker att det är hemskt skojigt att se en lång parad av scener utan tankegods där folk drattar omkull utan synbar anledning och får tunga föremål i huvudet och sätter sig på stolar som går sönder, för något annat sker inte.

Det finns ett förmildrande undantag – Charlie Chaplins berömda nonsenssång till den löjliga dansen i slutet. Och här får man då alltså trots allt höra den lille luffarens röst, i hans sista film och bara minuterna innan han för alltid tågar ut ur filmkonsten. Den scenen och den sången och den dansen gör stora delar av resten av filmen värda att stå ut med, men det skulle ha varit väldigt mycket mer fascinerande om Charlie Chaplin i stället gjort den film som den första kvarten utlovar – en svart humoresk om den lille mannen i det väldiga, sterila maskinsamhället, en humoresk om människans kamp mot maskinen. Det är en storslagen filmsatir vi tyvärr aldrig fick se. Man bör känna tacksamhet mot Jacques Tati, som så suveränt kom att göra en träffsäker satir på samma tema i Min onkel.

Kör hårt,
Bellis

Annonser

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)

maj 28, 2011

THE FIFTH ELEMENT av Luc Besson (1997)
Svensk titel: Det femte elementet
Med Bruce Willis, Milla Jovovich, Gary Oldman, Ian Holm, Chris Tucker, Luke Perry, Brion James, Tommy ”Tiny” Lister, Maïwenn Le Besco, Mathieu Kassovitz, Julie T. Wallace, John Bennett, Sam Douglas

Efter en dryg halvtimme gick DVD-spelaren sönder. Fram till dess hade jag slötittat med en klump av uttråkad leda någonstans strax till vänster om hjärnans mittpunkt, en klump som kändes som massiv, armerad betong. Det var något fel på ljudet också, så jag hörde inte riktigt vad de sa. Innan DVD-spelaren gick sönder funderade jag flyktigt på att gå tillbaka och spela upp scenerna med dialog en gång till eller kanske leta fram manuskriptet på nätet, men orkade inte. Jag är mycket samvetsgrann när jag ser film. Med betoning på film. Så jag var inte särskilt samvetsgrann den här gången.

Fast det ger upphov till en intressant fråga. Ska man ge sig rätten att recensera en film om man inte varit samvetsgrann nog att se den med ett visst mått av koncentration? Om man suttit och slötittat och tänkt på annat, för att man varit så uttråkad att man inte ens orkat hänga med i den oförskämt enkla intrigen? Å andra sidan, förtjänar filmmakarna annat om de…

…gör en science fiction-film som börjar med det arketypiska stora rymdskeppet som sveper fram över duken redan till förtexterna? Och där den förste man får se i bild är Luke Perry från den klämhurtiga TV-serien Beverly Hills 9675435679807? Som följs av ett gäng vippande utomjordingar som ser ut som parodier på de störtlöjliga daleks i den outhärdliga evighets-TV-serien Doctor Who? Och som trots att den är en science fiction-film bygger på Aristoteles numera fullständigt ovetenskapliga teori om fyra element – vatten, eld, jord och luft?

När jag, strax innan DVD-spelaren gick sönder och efter fem minuters paus med tankarna på annat håll, lyckades börja koncentrera mig på vad jag såg i bild igen, skuttade Milla Jovovich halvnaken omkring i en cylinder av plexiglas. Egentligen skulle hon ha varit helnaken, men jag lyckades tack vare just henne faktiskt hålla blicken fäst på bildskärmen så pass länge att jag lade märke till att de hårda band med vilka hon varit fjättrad vid dynan hon legat på av sannolikt sedesamma skäl men icke desto mindre oförklarligt förvandlades till kläder när hon reste sig upp. Sedan gick DVD-spelaren alltså sönder.

Och det var nog tur. För jag såg klart The Fifth Element i datorn och där var ljudet mycket bättre och jag upptäckte plötsligt att filmen faktiskt *har* parodierat Doctor Who-seriens daleks. Och mycket elakt Star Wars-prinsessan Leia. Och pratet om Milla Jovovich som perfekt livsform – i sig inte ett påstående som är svårt att hålla med om – är verkligen en anspelning på Alien. Och att det hisnande stadslandskapet är hämtat från Metropolis men inte förmår överträffa originalet är för uppenbart för att man ska behöva påpeka det.

Luc Besson låter sig inte, visar det sig till min lättnad, säljas till att göra ännu en i den långa raden av science fiction-filmer där allt bara exploderar hela tiden. Han har i stället gjort The Fifth Element, där allt bara exploderar hela tiden men där det i alla fall finns en lång rad både respektfulla bugningar till de science fiction-filmer han tycker om och träffsäkert spydiga kängor åt dem han ogillar. I den förra kategorin finns som antytts Metropolis av Fritz Lang och Alien av Ridley Scott, i den senare Star Wars av George Lucas och den outhärdliga TV-serien Doctor Who. Det finns en rad andra anspelningar på och kängor till, men jag ska inte spoliera nöjet för science fiction-filmkunniga tittare.

Fast de tittare som inte är science fiction-filmkunniga och därför missar de här anspelningarna får bara se ytterligare en science fiction-film à la Hollywood, där allt bara exploderar hela tiden. Men här och där i alla fall självparodiskt, för stundtals blir komiken medveten och medvetet löjlig. Även om den kitschiga parodin på en ambulerande radiopratare (! – i denna rymdålder) är för utdragen och blir tjatig. Och de många anspelningarna på andra filmer har kanske bidragit till att även den här filmen blivit anspelad på, i Kill Bill 2 av Quentin Tarantino – en regissör som i högre grad än någon annan i historien proppar sina filmer fulla med diverse filmhistoriska syftningar och anspelningar och respektfulla bugningar, så det är i sig inte konstigt alls.

Allt detta räddar The Fifth Element från att kännas fullt så meningslös som den förstås är. I alla fall medan man ser filmen. Känslan går tyvärr snabbt över när man väl har gjort det. Det bestående intrycket blir att ingenting händer, det vill säga att allt bara exploderar hela tiden.

Kör hårt,
Bellis

METROPOLIS av Fritz Lang (1927)

november 10, 2009

METROPOLIS av Fritz Lang (1927)
Med Alfred Abel, Gustav Fröhlich, Brigitte Helm, Rudolf Klein-Rogge, Theodor Loos, Fritz Rasp, Erwin Biswanger, Heinrich George

Metropolis är en feberdröm.

Och Metropolis är den hypnotiska, storslagna visionen av den vidunderliga, enorma staden som sträcker sig flera kilometer upp i luften och ofantligt långt ned i underjorden och som med sina dunkande maskinkomplex och sin storslagna skönhet och ofattbara enormitet utövar en magnetisk lockelse och skrämmer till vanvett. Metropolis ofantliga byggnader badar i solsken om dagen och stadens elektriska ljus om natten, men nere på gatorna, på botten av de djupa stadsravinerna, råder det ständiga dunkel där man inte vet vilka eller vad som frodas. Och långt ned i underjorden, i djupet, i Metropolis lägst belägna delar, i väldiga hus i ofantliga bergrum, bor de miljontals arbetare som håller det väldiga maskineriet igång utan att någonsin se dagens ljus.

I filmen är det staden som har huvudrollen. Den behärskar alla sina invånare, från diktatorn Joh Fredersen och den lättjefullt lyxlevande överklassen till den enorma medelklass som bor och lever ovan jord till de förslavade arbetarna i underjorden. För Metropolis omfattar allt och alla. Att lämna Metropolis är otänkbart, för Metropolis är världen. Metropolis är sinnebilden för det ofattbart enorma, myrstacksmyllrande samhället i all sin skönhet och all sin fasa. En väldig, evig paradox.

Det är knappast en överdrift att säga att Metropolis gigantiska stadslandskap har etsat sig fast som en arketyp på det allmänna medvetandets näthinna. Utan närmare reflektion säger man på engelska att en enorm storstad är ”a metropolis” och även människor som aldrig har sett filmen känner närmast instinktivt igen bilderna på det hisnande stadslandskapet, även om de inte vet varifrån de kommer.

Metropolis är den första film i historien som inkluderats på UNESCO:s världsarvslista, bland andra kulturella milstolpar som Beethovens nionde symfoni och Gutenbergbibeln. Därför att Metropolis är en kulturens och den mänskliga civilisationens metaforiska feberdröm.

När det slentrianmässigt hävdas att filmhistoriens tre största superklassiker är Casablanca, Citizen Kane och Gone With the Wind ligger det förstås mycket i det, eftersom Metropolis befinner sig på en nivå så långt över superklassikerstatus att den hamnar ovanför tabellen.

Och det säger ännu mycket mer om denna magnfika film än man i förstone kan tro, för efter premiären 1927 är det ingen som har sett mer än delar av verket. Fritz Langs 140 minuter långa epos klipptes av filmbolag och distributörer brutalt ned och det på olika sätt i olika delar av världen, varför en lång rad stympade versioner har florerat sedan dess – några av dem så stympade att intrigen varit halvt obegriplig, andra något mer kompletta eller med fler nyckelscener intakta, men fortfarande strängt taget bara fragment av den ursprungliga filmen. En längd på 80 minuter i stället för 140 har inte varit ovanlig. Trots det har Metropolis varit så hypnotiskt suggestiv att den kommit att bli en ständig metafor för staden, den samhällsform som mer än någon annan kommit att prägla den mänskliga civilisationen.

Bland många övriga aspekter på Metropolis kan nämnas att den även är högaktuell just nu, när man firar 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Denna tyska film handlar om hur den politiska barriären mellan de marklevande överklasserna och de i underjorden boende arbetarna raseras, liksom Berlinmuren drygt sextio år senare kom att rivas och förena det demokratiska Västtyskland med diktaturens Östtyskland.

År 2008 hittade man i lagret på filmmuséet i Buenos Aires en komplett kopia av Metropolis – filmens samtliga 140 minuter, så när som på den drygt minutlånga scenen med den predikande munken (som enligt ett obekräftat rykte är för skadad för att kunna räddas). Nu, slutligen, saknar Fritz Langs fråga till sf-författaren Robert Bloch, när denne visade intresse för filmen, äntligen all relevans: ”Why are you so interested in a picture which no longer exists?”

Fast den version som i dagsläget finns att tillgå på dvd i Sverige (i serien Filmklassikerna, utgiven av Atlantic) är även den omtumlande, så i väntan på den slutgiltiga versionen kan man njuta av den restaurerade Metropolis från 2002, där man med utgångspunkt i flera års restaureringsarbete på Bundesarchiv Filmarchiv på Friedrich-Wilhelm-Murnau-Stiftung samlat ihop en lång rad scener från de många olika versioner som funnits utspridda över världen, klippt ihop dem till en version som ligger så nära den ursprungliga filmen som alls var möjligt före fyndet i Buenos Aires och restaurerat Metropolis igen, nu digitalt – och med fullkomligt häpnadsväckande resultat.

Jag har sett Metropolis fler gånger än jag kan minnas, men numera liknar den inte några av de versioner jag tidigare sett. För i den här upplagan får vi 117 minuter och 29 sekunder i stället för cirka 80 minuter och förhäxat fascinerad har jag suttit och stirrat på en film som inte bara är alldeles ren, helt utan de repor och skador och det oupphörliga flimmer som alltid vidhäftat alla tidigare kopior jag sett, utan även nästan 40 minuter längre.

Metropolis är en vision som nu är mer än 80 år gammal, men som framtiden ännu inte hunnit ikapp. Staden som idé och verklighet har alltsedan sången om det sköna Ilion varit den främsta av alla symboler för mänsklighetens civilisation, men skönare och fasansfullare än i Metropolis har sången aldrig sjungits.

Thea von Harbous manuskript, byggt på den egna romanen med samma titel, kan ges många tolkningar, men den mest relevanta och ständigt aktuella är det Metropolis berättar för oss om staden – och om maskinsamhället, där maskinerna kan vara både en förbannelse och en välsignelse. I Metropolis är maskinerna båda delarna, beroende på om man lever under eller ovan jord. Hos maskinerna där man är deras slav eller ovan jord där man njuter deras frukter. Det givna svaret finns inte, dikotomin är närmast självklar, maskinerna är både en förbannelse och en välsignelse – eftersom staden, maskinsamhället, förblir en paradox.

Visuellt är Metropolis ett kinematografiskt underverk.

Oöverträffad.

Någon jämförelse står icke att uppbringa.

Metropolis går inte att göra sig kvitt. Staden hemsöker en. Och i perioder blir besattheten lika feberhet som visionen.

Och särskilt nu, när bilderna på de väldiga stadslandskap som jag såg i form av teckningar på en av utställningarna när filmkonstens 100-årsjubileum firades i Berlin 1995 finns med i filmen, när de av surrealistisk estetik genomsyrade scenerna från nattklubban Yoshiwara plötsligt dyker upp i filmen med sina förvridna ansikten och den suggestivt dansande, i en sekvens drömda i en annan konstgjorda Maria, när Freder besöker de sju dödssynderna, när den konstgjorda Maria bränns på bål som häxa, när man bestås en lång kavalkad av närmast hypnotiskt laddad, estetisk njutning i form av scener som varit praktiskt taget försvunna i nästan åttio år och som får Metropolis att framträda som det komplexa mästerverk den ursprungligen var.

Skåda den pulserande koreografin i det underjordiska maskinrummets frenetiskt arbetande myller. Skåda de andlösa, vidunderliga exteriörerna och interiörerna. Skåda Rotwangs surrealistiska laboratorium och skåda äntligen robotkvinnan och hennes förvandling till Maria i kristallklar skärpa. Skåda den väldiga arbetarstaden i underjorden. Skåda monorailerna som löper över hela det väldiga Metropolis, skåda byggnaderna som kilometer efter kilometer strävar mot himlen. Skåda det sköna Metropolis.

Metropolis.

En feberdröm.

Metropolis.

Outsägligt fasansfull.

Metropolis.

Outsägligt vacker.

Metropolis.

Oöverträffad.

Metropolis.

Det sköna Metropolis. Det fasansfulla Metropolis.

Det oemotståndliga Metropolis.

Välkommen till Metropolis.

Kör hårt,
Bellis

FURY av Fritz Lang (1936)

april 3, 2009

FURY av Fritz Lang (1936)
Med Spencer Tracy, Sylvia Sydney, Edward Ellis, Walter Brennan, Bruce Cabot, Walter Abel

SPOILERVARNING

Att spela en vardaglig människa som blir psykotiskt manisk, av oresonligt men välgrundat hämndbegär, är förmodligen något av det svåraste som finns att göra trovärdigt. Det är lätt att spela över. Få av oss har känt på det viset, få av oss vet vad det innebär. Humphrey Bogart sa om Spencer Tracy att allt Spencer Tracy gjorde såg så naturligt ut. Det fanns inget skådespeleri. Och det är förstås den största komplimang en skådespelare kan få. Det märks inte att han skådespelar. Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som mer förtjänar den komplimangen än Spencer Tracy.

I Fury, vars tema är det psykotiska hämndbegäret, orsakat av pöbelns oresonliga mordlust, gör han en rollprestation som är svåröverskattad. Med väldig övertygelse är han – han spelar inte – till en början den vanlige, hygglige medborgaren, en enkel man utan stora anspråk. Med väldig intensitet är han – han spelar inte – därefter den psykotiskt hämndlystna, närmast djuriska människan, besatt av sitt begär och villig att offra allt för att tillfredsställa det. I det här fallet genom att få tjugotvå människor avrättade. För ett mord de har begått, men i själva verket inte har begått. Mordet på honom själv.

Och det är inte märkligt att en film som är så tematiskt och psykologiskt komplex, och samtidigt så hypnotiskt gripande, är regisserad av Fritz Lang. Få regissörer har gjort filmer som med sådan kraft och samtidigt med så gripande – för att inte säga gastkramande – intriger så övertygande lyckats gestalta människor på den yttersta gränsen – i olika bemärkelser – som Fritz Lang. Dr Mabuse, der Spieler. M. The Big Heat. Och naturligtvis Fury.

Fury utforskar de djupaste, svartaste delarna av det mänskliga psyket, både hos den väldiga, av vansinne gripna pöbeln och hos den psykotiskt hämndlystna individen. Den gör det i en intrig som griper tittaren med isande kyla och tvära men trovärdiga, överraskande kast som ställer allt tittaren dittills trott sig veta på huvudet. I bästa bemärkelse är Fritz Langs Fury en film vars intrig gestaltar temat, fullt ut. Och i bästa bemärkelse är Fritz Langs Fury en film med ett tema som ställer frågor de flesta av oss inte ens vill tänka på, därför att svaren ofta är för ohyggliga. Fury ger en del av svaren och den ställer ytterligare frågor. Och den är samtidigt en thriller på en nivå som slår luften ur lungorna på tittaren.

Inom alla konstformer är de verk som upprättar en standard som sedan ofta eftersträvas mycket få. Inom filmkonsten är Fury ett av de verken.

Spencer Tracy brister inte en sekund. Det är som vanligt svårt att säga hur han egentligen gör det, eftersom han inte gör det – han är det. Som Humphrey Bogart sa. Han är – som i nästan varenda film han någonsin gjorde – sin rollfigur så fullständigt att man inte har en aning om att han agerar. Hans register var snart sagt outtömligt och de motpoler han så väl, och med så till synes självklara medel, gestaltar här är av ett slag som man bör skatta sig lycklig över att få möjlighet att uppleva.

Men här finns fler skådspelarinsatser som är beundransvärda. Edward Ellis, enastående övertygande som dels den omutbare, rättfärdige sheriffen, dels den människa vars brister slutligen kommer i dagen när han av rädsla för att bli sin hemstads paria överger sina ideal. Walter Brennan, en skådespelare som nästan alltid spelade samma slags roll, men som är så charmig att man varje gång bara ger upp inför honom. Och Sylvia Sydney, stundtals för lättviktig, men blixtrande när hon ger uttryck för först oresonlig skräck och, senare i filmen, ohygglig sorg, besvikelse och vrede, i en svårspelad blandning.

Fritz Langs scenväxlingar, hans sätt att berätta, hans sätt att föra intrigen framåt, är hypnotiskt. Han släpper inte greppet om tittaren, det finns ingen andningspaus. Det gör det nästan aldrig i hans filmer. Fritz Lang var lika mycket av hypnotisör som filmregissör.

Fury är en av tidens stora filmer. Så här gestaltar man ett tema. Så här väver man en intrig. Så här gör man tematiskt komplex film vars intrig lägger tittarens nerver utanpå huden. Och som inte släpper taget en sekund.

Inte en sekund.

Kör hårt,
Bellis

MYSTERY STREET av John Sturges (1950)

mars 10, 2009

MYSTERY STREET av John Sturges (1950)
Svensk titel: Mördare utan ansikte
Med Ricardo Montalban, Sally Forrest, Elsa Lanchester, Jan Sterling, Bruce Bennett, Marshall Thomspon, Edmon Ryan, Betsy Blair, Wally Maher

Ricardo Montalban är en pinsam skådespelare. Han ingjuter ställföreträdande skamkänslor hos tittaren. Han kan knappt stå upp eller för den delen sitta ned utan att framstå som tillgjort konstlad. Men ännu värre blir det när han envetet, och uppenbarligen med regissören John Sturges (just det, John – inte Preston, tyvärr) godkännande, i Mystery Street enbart arbetar på sin image som brett tandkrämsreklamleende, tjusig filmstjärna som hela tiden ser ut som på tuggummibilderna som charmade dåtidens samlartokiga tonårsflickor.

Det blir stundtals så bisarrt att det är roligt, för det här är en historia om det brutala mordet på en ung kvinna och det är Ricardo Montalban som i egenskap av ledande utredare vid kriminalpolisen uppdagar den ena ohyggliga ledtråden och/eller skändligheten efter den andra – och varje gång inte bara ler brett utan ibland till och med följer upp med ett gapskratta förtjust och scouthurtigt fälla någon replik av slaget tala-om-vad-alla-redan-vet, varpå han genast på nytt med språng i blick eller vad det heter är på väg för att uppdaga nästan ledtråd och få le brett och kanske till och med brista ut i gapskratt igen.

Så det här är inte en film noir, vilket ihärdigt påstås av diverse självutnämnda men därmed brutalt avslöjade experter. Det är en kriminalfilm. Många gör misstaget att sätta likhetstecken mellan de båda typerna av film; stor blunder, för det är inte alls samma sak. Film noir behöver inte vara kriminalfilm; bara en minoritet av världens kriminalfilmer är film noir. Å andra sidan är några av de bästa noir-filmerna även kriminalfilmer, och den som genast dyker upp i huvudet är förstås Fritz Langs superklassiker The Big Heat med Glenn Ford i huvudrollen, som jag utan att tveka för upp på listan över de hundra bästa filmerna i historien, alla kategorier.

Fast Mystery Street kan man inte säga något ens avlägset liknande om.

De första tio minuterna är ren, outspädd, hårdkokt film noir – från den imponerande öppningsscenen från takhushöjd över en gata i Boston till dess att den unga kvinnan blir mördad. Här rör vi oss i noir-filmens värld, bland dess människospillror i billiga hyreshus, på skumma barer och nattmörka gator – men sedan tar det tvärt slut och alltsammans övergår i en glättigt hurtig, kamratkäck mordutredning så full av imbecill dialog och föredrag av bokstavligt talat (!) varianten ”professorn förklarar” att man förläget frestas vända bort blicken och stoppa fingrarna i öronen. Och hoppas att det ska ta slut någon gång.

Vilket det så småningom gör, med en skurkjakt som är ett alldeles fantastiskt tafatt plagiat av den suggestiva upplösningen i den ett år tidigare släppta The Third Man av Carol Reed – fast här sker jakten ovan jord, på en rangerbangård full med stillastående tåg.

Förutom den hårdkokta, ångestladdade inledningen finns det ett par riktigt bra scener, till exempel den där Elsa Lanchesters portvaktskvinna just blivit informerad om att hennes hyresgäst är mördad och samtidigt själv blivit avslöjad med att ha sålt den mördade kvinnans tillhörigheter – se på henne när hon går nedför trappan och pratar med Ricardo Montalban och se på henne när han har gått. Jag spolade tillbaka och såg om hela den scenen fyra gånger. Se det initiala, skämtsamma pladdret. Se skräcken när det går upp för henne vad det är frågan om. Och se den giriga listen. Se henne få utpressningsidén. Alltihop i naturlig följd, uttryckt enbart med ansiktet. Lysande.

Men som film betraktad är Mystery Street a) avgjort inte noir (med undantag av de första tio minuterna) och b) en utmärkt film att ha som utfyllnad på en ”double bill” (vilket den är på en dvd-utgåva där lysande Act of Violence är A-feature), eftersom det ursprungligen var så att den unge mannen och den unga kvinnan som satt på drive in-biografen hade hunnit till hånglandet i bilen när den andra filmen började och därför inte längre tittade på vad som visades på duken.

Kör hårt,
Bellis